Äntligen! La Minor på Vodkabeat

Denna partyhelg när lönen infunnit och systembolaget är besökt - och jag har insett och begrundat att jag inte kan åka till Södra Teatern i kväll(se inlägg 18/2), suck - ska jag istället spela ett av mina absoluta favoritband från Ryssland. Äntligen har det dykt upp en officiell video med La Minor från St:Petersburg. Jag har ett par plattor med dem som gått varma i skivspelaren men eftersom det bara funnits några brötiga livetagningar på youtube har jag inte introducerat dem på vodkabeat förrän nu. Framför allt den senast skivan Death of a Jeweler rekommenderas varmt men kan vara lite lurig att få tag på. Snart finns en ny skiva i handeln men som sagt, i Sverige lär den inte dyka upp.

Bandet som startade år 2000 spelar en sorts blandad gatumusik med inslag av jazz, ska, klezmer och rysk folkmusik som anses härstamma från Odessa. Med det ryska dragspelet-bayan, sax, balalaika och tuba försöker de återskapa stämningarna i gamla sovjetiska äventyrs- och gangsterfilmer. Det är starka känslor och stor tragik när La Minor sjunger om den undre världen där bovar, horor, bedragare, polisagenter och andra udda existenser lever sina liv. Men samtidigt är det bra partymusik, den här låten som i översättning kallas Girl in A Cotton Dress finns med på samlingsplattan Russendisko 1 som sammanställts av Vladimir Kaminer (se inlägg)och är alltså i högsta grad en danslåt.

Någonstans i Ryssland

Även om fotot är taget i köket är det ingen matlagningsbild. Den unga kvinnan förevisar bara sitt husdjur. Det är den enda information jag har om detta foto. Lägenheten ser ju inte jättelik ut men vi får väl anta att hon har ett badkar eller en större balja annars kan det nog vara besvärligt. Går hon ut och går med den? Är den rumsren? Många frågor väcks när man ser bilden. Påfallande ofta stöter jag på märkliga bilder från Östeuropa som inte alltid är så lättolkade men ändå sätter fantasin i rörelse. Eftersom jag inte begriper mig på sammanhanget blir det oftast vilda gissningar. Men en fin bild är det.

Balkan i Europa

De senaste åren tycks balkanscenen i Europa ha växt rejält. Trenden med öststats/balkanmusik som tog fart med personer som Vladimir Kaminer och Shantel har spridit sig från tysktalande områden mot Europas utkanter. Nya klubbar som mer eller mindre kopierar de ursprungliga koncepten etablerar sig i utmarkerna och finner sin publik, till och med i Sverige, som länge haft rykte om sig som Europas mest amerikaniserade land. Nya band som blandar friskt i stilar mellan Västindien och Östeuropa uppstår på olika platser och ger sig in i konkurrensen. Ett av Tysklands bidrag till den vildvuxna floran av punkiga balkan-skaband som turnerar runt Europa är Trovaci vars frontmannen Danko Rabenovic sjunger på både tyska och Serbo/kroatiska. I den här låten Paradies tycks det vara mest tyska: kauf mir ein neues auto!

Balkan Beat Party i Göteborg!!!

Trist och grått och regn och blåst och kallt och jobb och...våren är ännu inte i sikte. Visst känns det tungt. Men! Om man istället vill ha värme, alkohol och dansa till fötterna lossnar kommer ett gyllene tillfälle redan på lördag(1/3). Balkan Beat Party GBG har premiär på Kafé Hängmattan. Idén kommer ursprungligen från Oslo och därifrån kommer också kvällens niomanna band Underdogs International. Här får jag erkänna att jag inte har hört en ton av deras musik men på bilden ser de mycket förtroendeingivande ut. Många personer med trummor och blås blir sällan fel. DJ Prinsen Paulista från moderklubben kommer att vända plattor till klockan 02.00 och vi kan väl gissa på en svettig afton. Mer info finns på Göteborgsavdelningens myspacesida. Jag får väl försöka värma upp med en glittrig balkandiscolåt för att komma lite i stämning. Magnifico med Giv Me Mani som driver med machomentalitet och bling-blingbegär.

Ryska bilder

Är det annorlunda i öst. Tja, vissa saker är det, men det är svårt att sätta fingret på exakt vad. Så fort jag tycker mig ha hittat en regel finns det så många undantag att det inte längre är en regel. Klyftorna är himmelsvida, mellan fattig och rik, storstad och glesbygd, äldre och yngre. Ju mer jag lär mig desto mindre förstår jag. Men man behöver inte förstå allt. Något som slår mig när jag ser på bilder är att de
ofta innehåller tillfälliga lösningar som förmodligen funkar men ser märkliga ut i våra ögon.

Transport av viktiga buteljer

Risk för bilstöld

Inget hjul? Det ordnar sig.

Vila i parken

Med geten på tunnelbanan

Lantlig transport

Fiske med björn.

Leprikonsy igen

Den vitryska gruppen Leprikonsy har varit med tidigare men de har gjort många bra låtar. Det här är Gorodok som tycks handla om skum försäljning. Som vanligt ett snärtigt tempo, polka-reggae med dragspel och blås. Som jag förut påpekat förstår jag inte deras val av skivomslag. Gräsliga är ordet och de ger ingen känsla av vad det är för musik på plattan, eller så är det jag som är skadad av den västerländska skivindustrins stereotyper och inte begriper bättre. Vad vet jag. Saker och ting tycks vara annorlunda i öst.

En afgansk rockidol

Det närmaste Afganistan kommit en rockidol är Ahmad Zahir. Ingen annan har nått upp till hans populäritet trots att det var 30 år sedan han dog. Han var från en högrestånds familj och hans far innehade höga politiska poster. Själv började han spela i band redan i skolan och behärskade en mängd intrument men startade en solokarriär i slutet av 60-talet. Släppte mer än tjugo album och blev ryktbar långt utanför hemlandets gränser. Hans politiska intresse kom fram i texterna och han kritiserade regeringen. Samma dag han fyllde trettiotre åkte han norrut från Kabul och mötte döden på de slingrande vägarna. Fortfarande debatteras om det var olycka eller mord(här finns vissa likheter med den ryske rockidolen Victor Tsoi som jag tagit upp tidigare). Det är dock en märklig musik utan direkta likheter med någon annan. Lyssna till sax och trumpetslingorna i Laili jon.

Tre trallande poliser i en polisbil

Under mitt planslösa sökande i nätets innersta vinklar och vrår snubblar jag tidvis över häpnadsväckande låtar och filmer. Det finns några exsovjetiska republiker som vodkabeat inte uppmärksammat, bland annat det oroliga området mellan Svarta- och kaspiska havet. Denna lilla film från Georgien med tre poliser i en polisbil har snabbt blivit en av mina favoriter. Den piggar upp en trött grå söndag som den här. Härlig sång på ett märkligt språk, men så är ju Georgien känt för sina fantastiska körsångstraditioner. Det är också egendomligt hur mycket filmen liknar den sovjetisk-sydamerikanska videon jag hade med för tre dagar sedan till både upplägg och detaljer. Det kan knappast vara en slump.

Balkan-ska från Ukraina

Snabba låtar med fett blås tycks vara populära över hela Östeuropa och Ukraina är inget undantag, tvärt om. Mad Heads XL började som ett vanligt punkigt rockband men utökades med en blåssektion i för några år sedan och lade till två bokstäver i namnet.

Inspirerade av Manu Chao och Emir Kusturica blev det en blandning av ska och balkan självklart med inslag av ukrainsk folkmusik. Vad som kan hända när en tysk bestämmer sig för att resa till det mytomspunna Ukraina får vi reda på genom en tecknad film.
Nu är det partytime igen! Korka upp flaskan och rör på fötterna. Smereka med Mad Heads XL

Ska och gammal sovjetfilm

Ny musik och gammal film är ett lika vanligt koncept som tvärtom.
Här är det Distemper som använder gamla sovjetiska filmbilder för att förstärka sin hemmagjorda skamusik. Självklart dricker gubbarna vodka ur dricksglas på filmen och uppfyller därmed våra förväntningar på gamla sovjetiska komedier. Som vanligt blir sådant här sevärt när det är gjort med varm hand och glimten i ögat. Samma låt har faktiskt varit med en gång tidigare i vodkabeat benämnd Gentlemen of Fortune men då var det Russkaja som gjorde en coverversion live av den. Där inleds låten med att sångaren stärker sig med en rejäl klunk vodka. Kanske ingår det i framförandet på något sätt. Distemper är ibland lite ojämna och sångarens röst är tämligen endimensionell men de har gjort några suveräna låtar och rätt doserade är de en perfekt uppiggare av humöret inför helgen.

Tropisk stämning i Ryssland

Den afrokaribiska musikens starka ställning i Ryssland har en längre tid förbluffat mig. Men det är kanske inte så konstigt. Det starka förbindelserna och kulturutbytet med Kuba under 60- och 70-talet har naturligtvis bidragit. Det politiska klimatet begränsade inflytandet från västlig pop och rock men Kuba och tredje världen var trots allt godtagbara. Men kan det inte också vara så att det bistra klimatet i kombination med teveprogram från varmare trakter framkallar en längtan efter tropiska tongångar. Vem vet. När jag var på kulturutbyte i det sönderfallande Sovjetunionen på nittiotalet blev jag förvånad över att det spelades Lambada överallt. I gamla filmer och shower kan man också spåra ett starkt inflytande från Karibien och Latinamerika. Här har vi den sovjetiska guppen Akkord som 1974 framför en colombiansk låt med förvånandsvärd ackuratess, sittandes i en volga(?). Fina nostalgiska bilder från en förgången tid, från en statsbildning som försvunnit. Hög kultfaktor alltså.

Miss Gulag

Härom dagen såg jag en fascinerande dokumentär från ett kvinnofängelse i Ryssland. För att lätta upp tillvaron vid ett av de hårdaste kvinnofängelserna i världen - UF-91/9 i Sibirien- ordnar de intagna en årlig modevisning. Vi får följa förberedelserna och höra berättelser om varför de hamnat bakom galler. Och straffen är inte korta. En av huvudpersonerna har frigivits men kommer tillbaka för att besöka sina cellkamrater och se på modevisningen. Ett mycket märkligt program men också hoppingivande för de som kom ut verka ha bestämt sig för att börja ett nytt liv. Trots att det var grått och dystert i kubik så fanns det en värme i bilderna och jag kunde inte slita mig. En repris av Miss Gulag sänds 24/2, i SVT förstås. Vilken annan kanal skulle visa något sådant? Om ni inte har tid att se dokumentären går det att kolla en trailer från filmbolaget. Under modevisning spelades bland andra en låt med Glykoza. Hon får också illustrera detta inlägg -Yura Глюкоза - Юра (Первый Канал)

East block party med Haydamaky

Om man nu inte står ut med det menlösa svenska musikklimatet men ändå vill gå ut och roa sig. Hur gör man då? Ja, det är inte lätt men då och då dyker det ju upp band från andra länder man kan trösta sig med. Om man har tur och bor i rätt stad vill säga.
För de som bor i närheten av Stockholm finns möjligheter att gå på Eastblok Party på Södra teatern fredag 29 februari. Det ukrainska bandet Haydamaky är huvudattraktion med svenska Dorlene Love som förband och dj:s kommer att spela östliga tongångar. Det låter som jag borde vara där men så bor man ju femtio feta mil därifrån. Suck. Jag får väl dricka sprit och lyssna på skivor som tröst. Det verkar kunna bli en röjig kväll. Haydamaky har som så många andra ukrainska band en stark koppling till den traditionella musiken men de blandar friskt med rock, ska, reggae. Sättningen innehåller både dragspel och trumpet vilket liksom scenklädseln -bar överkropp, lovar gott. Vi tjuvlyssnar på en rockig låt med lite historisk rekvisita i bakgrunden(är det inte samma borg som i Tarkovskis film Yttersta Domen förresten?)

Schlagerfestival? Aldrig mer!

I går satt jag för första gången på många år och såg på svenska eurovisionsschlager utttagningen. Eftersom några vänner skulle vara med och spela så kände jag mig tvungen. Och hu, vilken upplevelse, som att stoppa huvudet i något otäckt. Det vara värre än jag kunde föreställa mig i mina vildaste fantasier. Menlöshet i kubik. Det ena bidraget värre än det andra. Programledare, pausunderhållning och bisittare väljer jag att vidgå med tystnad.
Andra generationens lät i alla fall som de brukade göra och till deras försvar får jag väl säga att det det sannolikt var det enda bidraget som skulle fått några poäng alls i Belgrad. Värst var nog en ljus donna med enfaldig uppsyn som sjöng en pretentiös dussinballad, eller så var det kanske en tvålfager ung man med gitarr, men utan vare sig melodi eller personlighet. Det är svårt att avgöra nyanser i helvetet. Ingen person vid sina sinnens fulla bruk kan väl tro att detta stupida mischmash av slätstrukenhet skulle attrahera en europeisk publik.
Vi får nog inse att Sverige är en utkant av Europa med en väldigt speciell musiksmak. Jag har svårt att föreställa mig att jag någonsin mer kommer att frivilligt titta på ett sådant motbjudande spektakel igen.
Som motvikt mot alla svagsintheter rensar jag huvudet med ett mustigt spritdoftande epos från Leningrad.

På krogen i Ukraina

När vi ändå är i Ukraina kan vi lika gärna ta en låt till. En kort en. Denna animerade film illustrerar så vitt jag kan förstå handlingen som självklart utspelar sig på en krog. Det är musik, vodka, starka känslor, slagsmål och en hjälte som rider bort med sin käresta. Allt till snabb umpa-umpa förstås. Jag blir inte direkt förvånad, men det är charmigt ändå. Gruppen Mandry blandar som sig bör ukrainsk folkmusik med rock och reggae. Ja, till och med spår av franska chansoner påstår de att man kan höra.

Karlar, fläsk och vodka i Ukraina

Och nu, raskt över till något helt annat. Har Ukraina den märkligaste humorn av alla östländer? Ibland kan man undra. En kåt djävul i latexrock med gristryne och rävsvans dyker upp ur skorstenen och överlämnar månen till en kvinna med med en frikostigt uringning över en väl tilltagen byst. Han undfägnas med vodka och stoppas i en säck när näste herre dyker upp. Och så vidare. Den ene efter den andre dyker upp och historien upprepas. Allt till sedvanlig snabb umpa-umpa i lantlig miljö med folkdräkter och lustiga mössor. Slutscenen är naturligtvis att allesammans sitter och skålar runt bordet som dignar av mat och sprit.

Låten handlar om Salo, en östeuropeisk variant av saltat fläsk som är ymningt förekommande i ukrainsk folkhumor som det mest åtråvärda av alla matvaror.

Alla hjärtans dag i Finland

Hoppsan, här kom ett av de där oförutsägbara sprången igen. Plötsligt far vi iväg till kylan och ordknapphetens land. I kväll skall jag nämligen gå och lyssna på finsk tango med en dragspelsorkester och kanske ta en svängom. Finsk tango skall man väl klara av, om man bara får ta ett par glas starkt innan. För säkerhets skull laddar jag upp med Topi Sorsakoski som levererar några patenterade hjärtekrossarballader.

Om nu spriten tar och hjärtat inte är krossat passar det kanske bättre med humppa. Eventuellt kan vi hoppas att dragspelarna kan leverera en sådan också. Här är det förresten Nigthwish-låten Nemo som humppaiserats av Eläkeläiset som samtidigt visar en diabildshow på bandets favorithobby.

Viorica si Ionica de Clejani från Rumänien

Efter Serbien känns det naturligt att fortsätta österut in i Rumänien. Rumänerna har rykte om sig att spela snabbare än andra. Och fort går det ofta. Kanske till och med för fort. Det finns hur mycket musik som helst i Rumänien och en ny bekantskap jag gjort under det nattliga utforskandet av nätets alla skrymslen och vrår är Viorica si Ionica de Clejani. Ett band som jag inte vet särskilt mycket om men det påstås att det skall vara en avknoppning från Taraf de Haiduk i grunden. Viorica och Ionica är alltså från byn Clejani, som också är Taraf de Haiduks hemby. De har inte fått samma uppmärksamhet eller gjort världsturnéer men tillsammans med sitt storartade band har de nått kultstatus i sitt hemland. En märklig romsk musik är det i alla fall med influenser från olika håll, och inte är de heller så monomant besatta av att spela fort som många av sina kollegor. Välgjorda filmiska videos dessutom. Här är låten Vraja som verkar vara en trailer för en film.

Bubamara

När vi ändå är på Balkan kan jag inte låta bli att tänka på filmen Svart katt vit kattav Emir Kusturica. Den innehåller så mycket bra musik och så många minnesvärda scener att det det nästan är löjligt. Jag har tidigare spelat upp sekvenser ur filmen och kommer göra det med jämna mellanrum. Innan vi går vidare friskar vi därför upp minnet med Bubamara, som väl kan betecknas som huvudtema i filmen. Efter att ha brutit med Bregovic och ombildat sitt No Smoking Orchestra ville Kusturica inte att bandet skulle förknippades med det gamla soundet. Vilka som spelar i Black cat white cat orchestra är lite oklart men på Bubamara lär den dyrkade romske sångaren Saban Bayramovic gästa.

Magnifico: Hir aj kam hir aj go

Det finns fortfarande vissa länder som vodkabeat har missat och det måste ju åtgärdast å det snaraste. Slovenien är ett sådant. Nu är det väl tveksamt om Slovenerna anser att de tillhör Östeuropa men som ingående i de forna Jugoslavien hör de i alla fall till Balkan. En del artister har dessutom ett mer östligt sound än andra. Den serbisk-slovenske sångaren Robert Pesut, mer känd som Magnifico, har samarbetat med flera band. Tillsammans med Turbolentza gör han någon sorts dansorienterad balkanpop(?) med en hög partyfaktor. Denna låt ingår på den rekommendabla samlingsskivan Balkanbeats -som om man har tur går att hitta i svenska skivbutiker- och är perfekt för våta balkanfester. Svårt att inte vicka på kroppens största muskel när volymen skruvas upp.

Ska i Ryssland

Den karibiska musiken har slagit stort i Ryssland och mest populär tycks ska vara. Mängden skaband är förbluffande och likaså kvaliten på dem. En svensk besökande musikant blev bestört när han fick höra att ett oborstat skapunkband övade åtta timmar om dagen under en femdagarsvecka, självklart toppat med spelningar på helgerna. Konkurrensen är hård.
Det tycks som om ska-rytmen passar bra till gamla ryska låter. Mamulki BEND gör här om den gamla låten Beliye Rozi till något skaliknande. Fråga mig inte varför de valt denna klädstil bara.

Demonstration med Pakava it

Pakava it är i motsats till föregående ryska band från Moskva(jag brukar ta för givet att den här typen av orkestrar är från St:Petersburg). Gruppen bildades runt sekelskiftet och började spela i parker och på gator och torg. Självfallet blandar de helt respektlöst och hoppar hejvilt mellan olika stilar på ett expressivt sätt. Följdaktligen uppmärksammades de snart på klubbar och festivaler. Det är rått och virtuost på samma gång, något som vi i väst inte är bortskämda med. En banjo syns mellan alla lurar men någon tradjazz är det sannerligen inte tal om. En svängigare demonstrationsorkester får man dessutom leta efter. Riktigt vad de demonstrerar för eller mot vet jag inte men förhoppningsvis en god sak.

Afrika i Ryssland: Markscheider Kunst

Förra låten kom från Afrika, Östafrika visserligen, men ändå. Vän av ordning frågar sig då vad den gör på en blogg som främst handlar om Östeuropeisk musik. Det får de gärna göra men Vodkabeat bryr sig föga om det. Det oväntade kommer alltid att ha sin plats på bloggen. Dessutom finns en ganska klar koppling mellan Afrika och Ryssland. På 70- och 80-talet kom en mängd förhoppningsfulla studenter från Afrika till dåvarande Sovjetunionen för få utbildning. De tog sin musik med sig och vissa tog sig för att starta band och föra ut sin musik. Vid samma tid hade de täta kontakterna med Kuba också startat ett intresse för karibisk musik. Följdaktligen dök det upp ett antal band med afrokaribisk musik på repertoaren. Ett av dem är Markscheider kunst som bildades i St:Petersburg 1992 av en kongolesisk geologi student tillsammans med sina kurskamrater. Sitt tyska namn(denna ständiga förkärlek till det tyska språket i Ryssland förbluffar mig)till trots gör de en blandning av afro och latin-karibisk musik. Men de nöjer sig inte likt svenska kollegor att enbart härma andra musikstilar utan lägger till avgjort ryska element och får fram en dansant rytmsoppa som de turnerat de europeiska klubbscenen med.

Öppningsparty på Vodkabeat

Ett långt hopp till östra Afrika får inleda öppningspartyt på nya vodkabeat. Förmodligen södra Sudan eller norra Etiopien, källorna är oeniga. Varför detta språng? Tja, varför inte. En svängig låt och en charmig video som ibland ser islamistisk och ibland avklädd ut. Intressant växelspel mellan sång och dragspel/klaviatur. Spännande dans, något mellan orientalisk och afrikansk dans med lite 70-tals disko ibland. Samt en rappande hamburgar! I flera dagar har jag tittat på den här egenartade videon istället för att göra något vettigt. Fler långa språng att vänta.

Amsterdam Klezmer Band goes Russendisko

Som de visade på skivan Remixed är inte AKB rädda att stiga ur de intrampade spåren och ge sig ut på obanad mark. Samarbete med producenter och DJ:s har gett dem möjligheter att inte bara spela för de traditionella klezmerlyssnare utan också hitta ny publik på klubbar och discos runt om i Europa. Här kliver Yuriy Gurzhy från Rotfront in och rappar och plötsligt är det Russendisko för hela slanten.
En suggestiv lååång låt med olika partier. Coolt sväng och extremt svårt att sitta still.

Klezmer v.s. romsk musik

Den 27 januari är en minnesdag över förintelsens offer det var nämligen den dagen 1945 som den sovjetiska röda armén befriade koncentrationslägret Auschwitz. Det industriella avlivandet av judar, romer, homosexuella och andra som inte passade in i tredje riket upphörde inom kort även i andra delar av den sammanfallande nazistiska staten.

Man kan dock glädjas åt att det tredje riket misslyckades med att utplåna de två svängigaste musikkulturerna i Europa. Den romska och den judiska. Det kan faktiskt också göras humoristiska filmer på ett sådant tragiskt tema. Train of Life-.Livets tåg är en av dem. Den handlar om en judisk by som skapar ett falskt tåg mot koncentrationslägren med vakter och allt. I stället siktar de på att ta sig till Palestina. En mängd förvecklingar uppstår under detta komplicerade företag. I en favorit scen duellerar de judiska och romska musikerna mot varandra. Snacka om sväng!

Budapest klezmer

Ett av de skickligaste koncertbanden är Budapest Klezmer Band. De spelar virituost på sina instrument ofta för en sittande publik. Bra ljud och välproducerade videos. Här har de fått sällskap av en gästsångare som framför Yidl mit’n Fidl. Visst svänger det men det kanske inte är den mest hejdlösa dansmusiken.
Definitivt råare i sitt uttryck är Siriam som spelar en mer jordnära form av klezmer där instrument som mjölkkanna och luta ingår. Mer trance och dans än koncert. Två stilar från samma stad.

Nayekhovichi: Psykedelisk klezmer

Ett annat band som ändrat skepnad under tidens gång är ryska Nayekhovichi. De började som ett anspråkslös kvartett folkmusiker men blev allt röjigare och mejslade ut sin stil till ett punkigt psykedeliskt klezmer rock´n´rollband. Enligt deras hemsida behandlar de sitt material med ärligheten hos en berusad guldsmed. De spelar lika gärna på bröllopen hos judiska oligarker som på klubbar från Taganrog till London eller på klezmerfestivaler runt om i Europa. De har en grundlig musikutbildning i botten som de vidarutvecklat i samspel med erfarna mästare. Sedan kan de bryta mot alla traditioner och stuva om låtarna med både kärlek och experimentlystnad. Ett intressant faktum är att när man studerar videos på youtube så verkare de ibland som om de är helt olika band med helt olika medlemmar och instrumentuppsättning. Inte illa. Nayekhovichi: Borsch

Klezmerhelg med Dobranotch

Klezmer är en musikstil som har inspirerat många band både i öst och väst. Från början en östeuropeisk judisk tradition men allt mer spridd över resten världen med olika blandformer i kölvattnet. Dobranotch startade som ett keltiskt(!) band i Frankrike(!) av några människor från östeuropa men efter en mängd medlemsbyten och stilbyten är det nu ett klezmer/balkan band i St:Petersburg. Hur det gick till är säkert en underhållande historia. Här spelar de inför en jättepublik, förmodligen i hemstaden men någon närmare angivelse finns inte. Det här avstamp för en klezmerhelg. Lite svårt har det varit att hitta bra videos. De flesta är inspelade live och personerna som hållit i kameran tycks ha ryckts med av den halsbrytande musiken(och eventuellt imundigat sig något starkt) och svängt på både armar och ben med bristande ljud och bildkvalité som följd. Men hej vad det svänger.

Picknick i Moskva med Garik Sukachev

Vi vänder nu kosan mot norr och nästa tema. En familjepicknick i det fria i en park i Moskva. Det är sommar och livet leker. Alla är där, barn och gamla om varandra. Det finns dragspel, bas och gitarr. Ja, till och med sax och trummor. Även i Ryssland kan livet visa sig från sin bästa sida. Den populäre ryske romen Garik Sukachev sjunger med sin sträva stämma en hyllning till livet och Moskva. Glädje och hopp. Så tolkar jag det i alla fall, min ryska är som sagt rätt kass. Гарик Сукачев - За окошком месяц май

Sanddans 1934

Härmed avslutar Vodkabeats Mellanösternspecial med 1900-talets bästa dansnummer. Varför det är det bästa? Ett kort dansnummer som kan försörja sina utövare i flera årtionden måste helt enkelt vara bra. Efter upptäckten av Tut-Ankh-Amons grav på tjugotalet var Egypten trendigt. De brittiska Music Hall artisterna Wilson, Keppel och Betty kom på ett genialt nummer i upptäcktens efterföljd. De sandade scenen för att kunna använda fötterna som rytmackompanjemang och lade till en pseudoegyptisk koreografi inspirerad av gamla bilder. Akten lär ha uppförts för första gången 1932 till Luginis Egyptian Ballet och sedan upprepats fram till sextiotalet. Dansen utfördes Wilson och Keppel medan Betty mest såg på. Andra varianter testades men den ursprungliga var den som slog bäst. Två långa magra- i det närmaste indentiskt lika män- med mustasch och likbjudarmin tar scenen i besittning och utför The sand dance eller Cleopatras nigthmare som den också benämns(den bästa versionen gick inte att bädda in utan ni får nöja er med en länk) . Intressant är att Goebbels lär ha fördömt trion på grund av deras bara ben. Mussolini å sin sida lär ha gillat dem. Den ursprungliga Betty ersattes av sin dotter och senare av sin dotterdotter. Trion uppträdde för både prominenser och vanligt folk och turnerade runt hela världen. De lär till och med ha varit i Skandinavien. Inte ens Egypten klarade sig från deras dans och eftersom dansen krävde en speciell fin sorts sand lär trion varit några av de ytterst få personer som importerat sand till Egypten. Gruppen lär enligt inte helt samstämmiga källor ha existerat mellan 1910 0ch 1963. Samma nummer men en senare version från 1943. Tyvärr hör man inte fotarbetet lika bra som på den tidigare versionen.

Irakisk gitarr med Ilham al Madfai

Irakisk musik hör man inte särskilt ofta. En artist som profilerat sig och säljer skivor även i väst är Ilham al Madfai. Han är också ovanlig på så sätt att han spelar gitarr. Även här är det lite lätt spanska tongångar som gör sig påminda.
En hel del arabisk musik anses för övrigt härstamma från det medeltida Al-Andalus i södra Spanien med sin egenartade blandkultur. Den spanska gitarren är enligt många experter en variant av den arabiska Al-Oud; den bandlösa lutan som är det dominerande stränginstrumentet i arabisk musik. Här spelar Ilham Al Madfai ett lättillgängligt stycke med västerländska harmonier, och visst påminner det lite om föregående låt? Sångaren är inte lika tvålfager dock. Det här är Khuttar som faktiskt även letat sig till fram västerländska skivköpare. Om världen varit rättvis skulle han sålt lika många skivor som föregående sångare.Avslappnat sväng!

Amr Diab: Habibi ya nour el ain

Min vita period har nu tagit slut. Den varade ändå i arton dagar vilket säkert var nyttigt för kroppen (nja, här ljuger jag lite, två öl blev det faktiskt förra veckan ). Resten av månaden får betraktas som ljusgrå. Kroppen känns ändå rensad och frisk, även förkylningen är i stort sett borta. Jag har börjat träna igen och våren är på väg. Långsamt men ändå. Mycket musik finns kvar att lyssna på.
Det har varit en hel del Egypten -ett traditionellt sett ganska alkoholrestriktivt område- de senaste dagarna. Fast visst finns det alkohol även där. När jag var där med danstruppen fick vi bo på lyxhotell och där var det långtifrån spritfritt. Dessutom fick vi på ett hotell fritt i baren sedan hotellägaren blivit betuttad i en av dansöserna- en danska (de gifte sig för övrigt senare men skilde sig efter tre månader, enligt rykten. Troligen ett turbulent äktenskap under den tid det varade). Men jävlar vad finska magdansöser kan dricka i en hotellbar. Oj oj oj. Det kostade nog en del för hotellet. Ja, jag tackade ju inte nej själv heller. Och kul var det.

Det var de bulgariska s.k. magdansöserna som var orsaken till att jag började leta efter riktig magdans men nu är det dags att leta mig tillbaka norrut. Men först en blandlåt i modern stil från Egypten. Spanska tongångar har varit populära ett tag och en de första låtarna att ta till spanska gitarrer och lite Gipsy Kings-stuk och blanda med dragspelet var Amr Diab som på nittiotalet fick en världshit med Habibi ya nour el ain. Andra följde i spåren.

Shaabi med Saad

Den egyptiska musikstilen Shaabi inbjuder till dans och är populär bland de breda befolkningslagren och bland magdansöser i olika delar av världen. En av de stora artisterna just nu är Saad: the prince of Shabi som han benämns på skivomslagen.
Men det är bra dansmusik och som så ofta är filmbilderna som beledsagar musiken fyllda av inbjudande dansglädje. Och som vanlig i Egypten med en sprittande humor. Inget
introvert självbespeglande här inte. Det är svårt att stå still och en bra musik att städa till. Höfterna liksom rör sig av sig själv och dammsugaren förvandlas från tung släpvikt till en eldig danspartner.

Baladi med Fifi Abdou

Ytterligare en variant är den Fifi Abdou visar upp här från filmen Nour el Ayoun. Kallas Baladi och inbegriper ofta tajta, glansiga mer heltäckande klänningar med en sjal knuten om höften. Fifi Abdou var nog den mest kända dansösen när jag var i Egypten och veckotidningarna verkligen frossade i hennes privatliv som tydligen var tämligen tubulent, om man nu får tro skvallret. En strålande dansös var det i alla fall.

Käppdans med Tito

Det finns så många sorters dans i Egypten att det skulle ta en månad att gå igenom de viktigaste. Även den manliga dansen tycks ha fått ett uppsving i och med storstjärnan Tito. Här är utför han en käppdans. En egyptisk dans som påstås ha uppkommit när herdar tränade med käppen som de hade för att driva bort vilda djur och försvara sina djur. Med sin dans och käpphantering kunde imponera på varandra och eventuella åskådare. Påminner nästan mer om kampsport än om dans. Mycket populärt både bland kvinnor och män.

Egyptisk magdans med Dina

Enligt egyptierna själva härstammar magdansen från deras land. Det här är en inte helt ovanlig åsikt i flera länder att vissa konstformer som dans och musik skulle komma just från dem. Det är bara att kolla lite kommentarer i youtube. Egyptierna har dock ett visst fog för sina anspråk eftersom Egypten har den kanske längsta historien av nutida länder. Vissa menar att i princip all kultur härstammar från gamla Egypten och spreds därifrån via greker och romare ut över världen och vidare in i vår tid. Det är nog en överdrift men klart är att det är ett land tyngt av sin historia.
Kairo har länge varit och är fortfarande den mest spännande kulturella metropolen i Mellanöstern. Massor av musik, film och shower produceras och sprids över stora delar av Nordafrika och Asien men mycket lite om ens något når till Europa.

En gång i tiden såg jag ganska mycket magdans. I mitten av nittiotalet hade jag hamnat på turné i Egypten med femton finska magdasöser som uppträdde på lyxhotell längs Nilen med en dansshow till levande musik. Det hela var en tämligen bizarr upplevelse. Jag hade egentligen åkt till Kairo för att själv försöka utveckla mitt slagverksspelande men hamnade i en arabisk/skandinavisk orkester som kompade dansshowen. Under tiden i Egypten hann jag dessutom Dina och andra inhemska dansöser dansa på de stora hotellen i Kairo. Jag hann också se en mängd rejält dåliga dansöser på de enklare magdansställena.

Den egyptiska magdansöserna rör sig mer över golvet än andra. De är oftast barfota vilket underlättar långa svepande steg och ger en bättre kontakt med golvet än sina högklackade kollegor. Med sinnliga utstrålning och humor blir den egyptiska dansen konst istället för lättköpt sexighet. Här legenden Dina ett typiskt egyptiskt nummer till stor orkester. Bländande vackert.

Libanesisk magdans

Jag vet att de som sysslar med den här typen av dans föredrar att man kallar den orientalisk dans, i kabarestil, om man skall vara noga. Men det här är trots allt en allmänt hållen blogg, utan anspråk på att vara helt seriös, så jag kallar det magdans så att icke specialister förstår ungefär vad det rör sig om. Sedan finns det naturligtvis en massa andra former orientalisk dans som ser helt annorlunda ut. Olika former av folkdans eller regionala danser som har sina utövare, men mer sällan syns på nattklubbar och kabaréer. Här måste jag väl tillägga att min kunskap om magdansvärlden inte är helt up to date, men en gång i tiden såg jag en hel del magdans och var tämligen insatt. Men mer om det senare.

Det här är den berömda libanesiska dansösen Maya Abi Saad. Betydligt mer rörlig på golvet än sina turkiska kollegor. Inte lika koncentrerad på höftrörelserna men mer armar, axlar och huvud och här kan man verkligen snacka om variation. Ett strålande solo till tre melodier på nio minuter, både kondition och koncentrations krävande så det räcker och blir över.

Magdans med Asena

Ytterligare ett exempel är den kanske mest kända turkiska dansösen: Asena som behärskar flera olika dansstilar och kan blanda dem efter behag. Nu börjar vi snacka om konst på lite högre nivå. Även här är det ett darbukasolo som beledsagar dansen. Men som sagt inte mycket rörelse över golvet här heller. Vodkabeat är ju inte på något sätt politiskt korrekt men för de kvinnliga läsarna och jämviktens skull är Asena i sällskap med en av de ruskigt flexibla men sällsynta manliga dansarna. Och var lugn det kommer fler manliga dansörer.

Turkisk magdans

I Tukiet finns en mängd dansöser med både stil och teknik. Regelbundna tevesända tävlingar borgar för att hålla intresset för konstformen uppe. Här är en rätt typisk representat för den turkiska magdansstilen, Elçin. Mycket distinkta rörelser med mellangärdet och höfterna till ett darbuka solo. Ganska minimalistiskt för övrigt, lite snurra runt och lite armar i luften. Inget mer. En avsevärd teknisk skillnad mot de bulgariska amatörerna dock.

Kritik av det manliga beteendet?

Den här, Romale Djavale är lite mer ovanlig på så sätt att den tycks innehålla en kritik av det manliga beteende sättet att gå ut och supa upp lönen istället för att köpa bröd till hushållet. Tror jag. Min turkiska är ringrostig och bildspråket är lite otydligt. Till att börja med begripligt när hon väcker slusken som sover med flaskan i handen men sedan mer oklart när han dansar runt med de lättklädda dansöserna-fortfarande med flaskan i handen. Är det gårdagen som spelas upp? Fast det ser ju ut som vatten i buteljen förstås. Orkestern ser glad ut i alla fall och även frun när hon får sjunga. Någon vidare orientalisk dans är det inte frågan om här heller. Vi får nog vända oss till andra länder om vi skall hitta högklassig sådan. Jakten går vidare.

Orkestar Kristali med Telefoni

Orkestar Kristali är en av de mer kända bulgariska orkestrarna av turkisk-romskt ursprung och de samarbetar ofta med olika sångare och sångerskor. En av de mest kända låtarna är Telefoni tillsammans med Maria. Bildspråket och scenografi är det sedvanliga en slags standardbalkanvideo. Diskodans med viss orientalisk touch här med trots ett kort darbukasolo.