I går satt jag för första gången på många år och såg på svenska eurovisionsschlager utttagningen. Eftersom några vänner skulle vara med och spela så kände jag mig tvungen. Och hu, vilken upplevelse, som att stoppa huvudet i något otäckt. Det vara värre än jag kunde föreställa mig i mina vildaste fantasier. Menlöshet i kubik. Det ena bidraget värre än det andra. Programledare, pausunderhållning och bisittare väljer jag att vidgå med tystnad.
Andra generationens lät i alla fall som de brukade göra och till deras försvar får jag väl säga att det det sannolikt var det enda bidraget som skulle fått några poäng alls i Belgrad. Värst var nog en ljus donna med enfaldig uppsyn som sjöng en pretentiös dussinballad, eller så var det kanske en tvålfager ung man med gitarr, men utan vare sig melodi eller personlighet. Det är svårt att avgöra nyanser i helvetet. Ingen person vid sina sinnens fulla bruk kan väl tro att detta stupida mischmash av slätstrukenhet skulle attrahera en europeisk publik.
Vi får nog inse att Sverige är en utkant av Europa med en väldigt speciell musiksmak. Jag har svårt att föreställa mig att jag någonsin mer kommer att frivilligt titta på ett sådant motbjudande spektakel igen.
Som motvikt mot alla svagsintheter rensar jag huvudet med ett mustigt spritdoftande epos från Leningrad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar