Näst efter trötta svenska medelålders karlar som härmar döda amerikanska bluesgubbar är nog de bleksiktiga sångerskorna som med nasal stämma förgäves försöker kopiera amerikanska diton, det värsta jag vet. De skärmmösseprydda rabblarna från förorten som tror de kan låta som något de inte är, och de med alla attribut som kan köpas för pengar försedda svartrockarna kommer inte långt efter. Surmulna skägg med rutig skjorta och ackustisk gitarr som härmar likaledes surmulna skägg med rutig skjorta och ackustisk gitarr från ett annat land borde egentligen torrakas offentligt. Schlagernissarna med tonartshöjning är givetvis vedervärdiga på sitt sätt liksom de bokstavstroende som med tindrande tom blick brister ut lovsånger till osynliga andeväsenden.
Vad finns kvar? Etniska funamentalister som tror de är från Afrika, Jamaika, Balkan, Spanien eller valfritt land bortanför Norden. Orginellt! Introverta datanördar som framställer knastriga maskinrytmer för likasinnade? Jättekul! Ansträngt oberoende artister utan vare sig publik eller material. Att dom bara orkar.
Och alla ser de ut precis som de försöker låta. Gäsp.
Jag nämner då inte ens de barmagade flickorna som ålar sig runt mikrofonstativen, de tvålfaga musikalherrarna, de tatuerade bockskäggen eller de slipade studiocharlatanerna som gör sitt bästa för att synas i media.
Är det aldrig möjligt att höra något svenskproducerat som är egensinnigt och orginellt? Någon som inte försöker göra härmmusik? Ge mig en som går sina egna vägar? Eller åtminstone låter bli att respektera de oskrivna reglerna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar