Det tvåtusen åttonde året efter vår tidräknings början närmar sig sitt slut och det borde således vara hög tid att summera året. Fast det har jag inte tid med eftersom jag skall skala potatis. Pigg och glad musik behöver jag dock till detta åtagande så vad passar en dag som denna. Ett japanskt band som spelar en rysk låt i västindisk stil nedanför Eiffeltornet? Det verkar tillräckligt internationellt för min smak. Förnämliga blåsare minsann! Och gula kostymer är ju alltid klädsamt. Gott nytt år i alla fall.
Om hutsulerna(gutsuler) visste jag slätt intet. Tack vare engelska Wikipedia har jag nu snappat upp att de är ett folkslag där nere i sydöst, mellan Ukraina, Rumänien, Slovakien och Polen. I svensk litteratur är uppgifterna förvirrande. De finns med i den äldre upplagan av Nordisk familjebok men försvinner sedan och återfinns under namnet rutener eller rusiner. Rusiner finns också i svenska Wikipedeia fast uppgifterna tycks inte stämma överens med Hutsul i den engelska upplagan. Förvirrande var ordet.
Varför kommer jag in på detta område? Jo, gruppen Perkalaba från västra Ukraina påstår sig spela Hutzul-ethno-ska music och då måste jag ju försöka ta reda på vad det mystiska ordet hutzul betyder. Bandet har tagit sitt namn efter en liten by i de karpatiska bergen där man talar hutsuliska som är ett slaviskt språk eller dialekt. Ethno-ska alltså som så ofta i östeuropa men något själlöst härmande är det inte frågan om utan självfallet rör det sig om ett eget rått sound. Inspelningen är gjord i någon sliten industrilokal och den vildsinta stämningen förstärks av sångarens fina psykfalls-mössa. Vi börjar nedräkningen inför det nya året.
Tja, så var det värsta julfirandet avslutat och det mer normala helgtillståndet har inletts. Lite mör i kroppen och fötterna är jag dock. Först Balkan Beat Party på juldagen med allt vad det innebar. Sedan Kultiration, Glesbyg'n och Räfven igår. En synnerligen intressant och dansant afton. Så många olika norrländska dialekter har jag nog aldrig hört i Göteborg tidigare. Glesbygd'n från Arvidsjaur har en trogen skara fans och bandet imponerar allt mer.
Ni får ursäkta om dagens inlägg blir kort och inte någon regelrätt recension. Det kommer med all säkerhet bli en stillsam afton i kväll. Fast vem vet? Jag kör en låt med Räfven i alla fall. Från Östersund i år, MEN det den ger bara en fingervisning om stämningen igår, som var betydligt ystrare!
Svårt att välja musik idag. Från att ha varit en stillasittande dag har juldagen blivit mer och mer en dag för uteliv och party. Trötta på frosseriet i familjens sköte väljer allt fler att gå ut skölja flottet ur strupen och skaka kalorierna ur kroppen. En av de lyckligaste konserter jag sett på youtube är när Zach Condon från Beirut sjunger med Kocani Orkester i Paris. Både publik och musiker verkar vara på sitt mest euforiska humör och allsången får taket att lyfta. Tio minuter ren sällhet. Alla bekymmer förångas och vi kan förbereda oss inför kvällens eskapader(föreslagsvis på Balkan Beat Party. För den som vill dansa i dagarna två kan jag meddela att det även i morgon är fullt röj på Musikens Hus då Kultiration, Glesbygd'n och Räfven spelar).
Videon är tagen från den franska serien La Blogotheque som gjort en uppsjö av fina live videos.
Så var det äntligen dags för joddling på Vodkabeat. Vanligtvis brukar denna konstform vara förpassad till systerbloggen men en godbit kan jag inte bespara er. Det joddlas nämligen även i de slovenska bergen och vad kunde vara bättre än att inleda julhelgen med lite uppiggande joddling. Den stämningsfulla musiken åtföljs av en härligt hisklig video som borde pigga upp den mest indolenta individ (viss försiktighet bör dock iakttagas av gravida, epileptiker, personer med hjärtproblem eller anlag för psykoser).
Just det ja! Redan på juldagen är det dags för nästa Balkan Beat Party på Musikens hus. Denna gång står Agrin på scenen.
Jag bläddrar lite på måfå i mina listor och hittar Slavka Kalcheva med Byala roza(vita rosen), en låt som för ovanlighetens skull går i niotakt. Eftersom jag svag för denna rytm (2-2-2-3),som tidvis kallas karsilama men förmodligen heter något helt annat i Bulgarien, så får den inleda kvällen. De inspirerande kan ju försöka dansa.
Videon är lite bättre än vad bulgariska videos brukar vara(det måste vara tusentals bulgariska band som lägger ut sina videos på Youtube. Vanligtvis består de av goda instrumentalister som dock spelar till en matta av plastiga syntljud och mekanisk rytm samtidigt som en skock avklädda damer skakar behagen efter förmåga och totalt misslyckas med att se trånande ut. Någon gång måste jag visa de värsta excesserna). Slavka Kalcheva undviker dock de flesta fasorna och gör en förhållandevis sober video med folkloristiskt motiv. Fin dragspelsslinga och spännande slagverk som sagt.
Vi går vidare i rockens tecken. I Jugoslavien uppstod 1978 Riblja čorba. Ett band med en lång och komplicerad historia som jag inte tänker veckla in mig i. En av deras många hitlåtar var Amsterdam som kom 1986. En låt som för övrigt Bosnia Express brukar göra en cover på.
Vi lämnar Polen men inte den progressiva rocken som hade en stark ställning i Östeuropa. Ett av de tidigaste banden var ungerska Omega som nådde stor popularitet även i väst. De började som ett coverband med influenser från Beatles och liknande musik men efter ett tag blev musiken mer utflippad. Här kommer Petroleum Lampa från skivan 10 000 Lépés(10 000 steg) 1969, ganska poppigt än så länge.
Från samma skiva kommer även titellåten som pekar mot en ny riktning.
Ytterligare en då. Låter inte gitarriffet lite som Jethro Tull? Aqualung....kom 1971...kan det finnas samband? Intressant.
Rockens ställning i Polen var förvånansvärt stark på den gamla kommunistiska tiden. SBB var ett legendariskt symfoniskt rockband som varit verksamma under fyra decennier. Skickliga musiker med många instrument och watt såsom tiden påbjöd, samt en lurvig uppsyn, gjorde dem stora bakom järnridån. Störst var de på sjuttiotalet då de även väckte uppmärksamhet i väst och spelade på Roskildefestivalen. Här är två liveinspelningar från Warzawa 1979.
Ingen basist som synes utan Józef Skrzek gör de typiskt distade basgångarna på klaviaturen.
Bandet lade av runt 1980 men har återförenats med ojämna mellanrum och de numera icke så håriga männen lär enligt vanligtvis välinformerade källor komma med en ny platta i januari som skall heta Iron Curtain.
Söndagar brukar vara vikta åt lugna svartvita videos. Så också denna söndag. För ovanlighetens skull är det dock en ganska ny skapelse. Närmast smärtsamt vacker är Orkiestra sw. Mikolaja: Ballada o Henryku Zbójniku (Henry the Highwayman). Namnet lär ju betyda Sankt Nikolaus, det vill säga Santa Claus eller jultomten vilket ju passar i dessa tider. Från Lublin i Polen kommer bandet som startade 1988 och spelar musik från sydöstra delen av landet och västra Ukraina.
Här är texten för de som eventuellt begriper.
W ciemnym lasku ptaszek siada, i usłyszał co kto gada. Raz usłyszał dwoje ludzi, jak kawaler panne budził. Budził, budził, by wstawała, żeby jego pokochała. Czterej bracia siostre mieli, i za mąż ją wydać chcieli. Wydali ją za Henryka, za wielkiego rozbójnika. On po górach, on po lasach, ona sama w tych pałacach. On po górach, on po lesie, co zabije, to przyniesie. Raz jej przyniós chustkę białą, całą we krwi omazaną. - Żono, żono, wypierz mi ją, na słoneczku wysusz mi ją. Ona prała i płakała, chustke brata poznawała. To jest chustka brata mego, wczoraj wieczór zabitego. - Cicho żono, deszczyk padał, ja nie słyszał kto to gadał. Cicho żono deszczyk rosił, ja nie słyszał kto to prosił.
Innan jag fortsätter den polska musikveckan måste jag komma med en bekännelse. Jag har aldrig varit i Polen. Pinsamt men sant. Många historier om detta mytospunna land har jag däremot fått höra. Min främste uppgiftslämnare brukar mångordigt berätta om surkålens hälsobringande effekter, bisonvodkans magiska egenskaper och den polska kvinnans fysiska företräden. Allt detta interfolieras med anekdoter om körkortsutbildning under 70-talet, militärtjänstgöring i folkarmén, arbetet på en karamellfabrik och förvirrade släktberättelser. Jag är inte säker på att jag förstått allt, så en resa till Polen skulle kanske kunna sprida ett förklarande sken över historierna. Eller inte. Hur som helst är det naturligtvis en miss att aldrig ha varit i Polen.
Från södra Polen, närmare bestämt från staden Zakopane kommer Zakopower. Även de är ett goralskt band. Det är märkligt vilken stark musiktradition detta folk har och hur lätt de kan smälta samma den med modernare tongångar. Zakopower består av erfarna musiker och har fått en mängd utmärkelser. Djupa goralska traditioner blandas med pop och klubbmusik. Kanske kan man till och med spåra balkanska influenser eftersom flera av dem samarbetat med Bregovic på hans polska skivor. I vilket fall som helst har jag fått ett nytt favoritband i genren partymusik från Östeuropa. På med dansskorna och korka upp!
Jag kan inte låta bli att ta en låt till. Enligt skivbolaget är frontmannen inte bara extremt talangfull utan även "incredibly handsome" vilket säkert kan glädja delar av tittarskaran. Fantasifulla videos dessutom. Poziom Adrenaliny
Så vitt jag vet är Warsawa en ganska stor stad men bandet kallar sig ändå för byorkester- Warsaw Village Band(Kapela Ze Wsi Warszawa). En seriös folkmusikensemble som tar till sig moderna influenser och skapar något helt eget. Tungt komp och energifyllt framträdande i en medeltida ljudbild.
Intressant är att även detta band blandat in reggaerytmer i sin musik! Det måste finnas något märkligt samband mellan polsk och karibisk mentalitet.
Och någon typ av rap eller toast. Ytterst egendomligt. Men helt klart hörvärt.
Märklig musik från ett märkligt land. Så nära men ändå så okänt.
En gång i början av 90-talet fick jag ett märkvärdigt kassettband av en polsk vän (denne man går tyvärr inte att beskriva på den begränsade yta en blogg består av). Kassettbandet som slets ut i min bandspelare bestod av en sanslös mix av polsk folkmusik och reggae. Trebunie-Tuti, ett känt folkmusikband från bergen i södra Polen som tillhör minoritetsfolket goraler gjorde ett par plattor ihop med den jamaicanska gruppen Twinkle Brothers. Ett sådant samarbete mellan helt olika musiktraditioner brukar sällan bli lyckat, men någonstans mellan dessa fullständigt olika musiker skapades en sällsam spänning. De folkdräktsklädda polska fiolspelarna och de mörka rastamännen fann varandra musikaliskt och några legendariska skivor blev till. Skivorna såldes i massor men till Sverige kom de naturligtvis inte.
Sexton år senare återupptog grupperna samarbetet, började turnera igen och spelade in en ny skiva. Händelsen uppmärksammades av polsk television som gjorde ett repotage när rastamännen hälsade på i det snöiga Zakopane.
Hur lät det då? Ja, ungefär som tidigare fast kanske saknas den där riktiga gnistan. Det är nästan alltid bäst första gången. Vad det än gäller. Men döm själva.
Polen har ju tidigare varit något negligerat på vodkabeat. Men nu blir det ändring på det. Enväldigt väljer jag att härmed att proklamera polsk vecka.
Vill man dessutom känna sig riktigt polsk kan man köpa sig en flaska Zubrowka, en vodka gjord av råg, smaksatt med ett i flaskan infört grässtrå. Gräset är favorit föda för den i Polen sparsamt förekommande visenten- den europeiska varianten av bisonoxe. Vodkan kallas därför ibland bisonvodka. Till detta kan man ta en korv som tilltugg. De konservativt lagda kan dessutom passa på att utbringa en skål för Sigismund, kung av både Sverige(1592-1599) och Polen(1587-1632). Eftersom han var en stilig karl med fin hatt och krage får han vara med på bild också.
Vi kör igång med lite glad partymusik från bergen. Golec uOrkiestra vet jag inte mycket om (min polska är mer än obefintlig), mer än att de är omåttligt populära i Polen och säljer massor av skivor. De som är mer slängda i polska än mig kan läsa om bandet här. Att ledarna är tvillingar har jag förstått och att de är uppvuxna i en blåsartradition.
Efter en stärkande och hälsosam helg i Köpenhamn är nu vodkabeats redaktör tillbaka framför datorn. Lugn och harmonisk till både kropp och själ. Jag avslutar helgen och börjar veckan med något gammalt svartvitt. Ett gammalt polskt folklustspel kanske. En fin lång tagning följer de båda gatumusikanterna i folkmyllret i inspelningsstudion. Slutligen vidtar allsång och allmän dans. En bild av gamla goda tider kanske. Fast inspelningsåret är 1939 och ingen anar vad som komma skall. Tylko we Lwowie.
Eftersom vodkabeat skall göra en studieresa(hmm) utomlands, till det vilda Köpenhamn, lär det inte bli några inlägg på ett par dagar. Men en ny video att njuta av under helgen blir det dock. Sex musiker med rötterna i Sovjetunionen - detta mystiska land som slutat finnas till - bor numera i Berlin och gör märklig musik tillsammans. Ledare är Irina Doubrovskaja som bildade orkestern Ersatz Musika 2006 och bandet har nu fått sin första skiva utgiven på det tämligen välkända skivbolaget Asphalt Tango. När jag läser på bandets myspace sida ser jag att gitarristen Leonid Soybelman ingår. Intressant. Han har nämligen en fin låt med på första Russendiskoskivan. Mycket mer har jag inte hittat med honom men jag får väl kolla upp honom igen.
Denna dag blir det Amsterdam Klezmer Bands dragspelare Alik Kopyt som får stå för musiken. Här spelar han en rysk fängelsesång på en privat fest i Prag. Han bor numera i Holland men har sina rötter i Odessa vid Svarta Havet. Östeuropeisk judisk musik är hans specialitet och benämns "levande legend" i en beskrivning på nätet. Förutom i AKB spelar han även i det egna projektet POZA vars skivor dock inte verkar så lätt att få tag i.
Tja vi hoppar från den ena ytterligheten till den andra men håller oss envist kvar i östra Europa. Även där återfinns det amerikanska inflytandet även om det vanligtvis är betydligt mindre markant än i exempelvis Sverige. Fast de härmar inte rakt av, utan tar en gammal ukrainsk folksång och draperar den i R'n'B kostym. Självfallet har de två svarta sångarnas popularitet och behandling av det ukrainska språket skakat om den lågpannade rasismen vilket är ett skäl, så gott som något, att visa videon på vodkabeat. Chornobrytsvi med Pidmanula.
Förra veckan var vodkabeat helt inriktad på en enda aktuell artist men nu skall det bli bättring med den saken. Flera olika helt obskyra musikstilar och artister kommer att figurera denna vecka och vi börjar med lite lättsam easy-listening från gamla Sovjetunionen. Det låter kanske avskräckande men det är ofta en trivsam musik med trådar åt olika musikaliska håll. En av de stora i genren var den elektroniske pionjären Vjateslav Mescherin (1923-1995) som komponerade och spelade in över tusen låtar. Hans låtar spelades i teve och på ofentliga platser så att flera generationer Sovjetmedborgare växte upp med hans musik vilket anses återspegla sig i nutida musik. Här vill jag återigen slå ett slag för CD:n Sputnik Café som innehåller modern rysk elektronika där åtminstone jag tycker mig höra hans lättsamma anslag fortplanta sig till nutida artister. En fantastisk skiva jag aldrig tröttnar på.
Ett intressant påstående är att Mescerin lär vara upphovsman till Popcorn, vilket innebär att Gershon Kingsley som står som kompositör till låten (känd genom gruppen Hot Butter på 70-talet) tjänade en rejäl hacka på stöldgods. Måste kolla upp detta påstående.
Ute är det nu grått och mörkt, våren är sannerligen långt borta, om den nu ens kommer. Man kan tvivla i denna dystra årstid. Låt oss därför glömma tidens spe och gissel och istället drömma oss bort till en lekfull vårdag någonstans långt borta på det soliga 60-talet. Här är Bear Cub med Vyatcheslav Mescherin's Orchestra.
Ett framsynt skivbolag har nu återutgivit Mesherins musik på två CD- skivor under namnet Easy USSR Vol 1 och 2 och de tycks finnas där ute på nätet.
Det var en medelålders man i vit kostym och blommiga skor som efter cirka tre minuter fick ett helt konserthus att strunta i etikett och god ton för att i stället hoppa upp och ned och vifta med armarna i luften (enligt en mig närstående kvinnlig bekant var denna man dock påfallande tjusig vilket eventuellt kan ha haft en viss inverkan på hälften av publiken). Allsången dånade och stämningen var, enligt vanligtvis välunderrättade källor, betydligt högre än brukligt i göteborgs konserthus. I de mer andaktsfulla låtarna satte sig de flesta ned och många blev tvungna att torka bort en tår i ögonvrån. Var det bra eller?
Tja, jag har aldrig sett Bregocvic live förut men sådan upprymdhet var det länge sedan jag upplevde. Bregovic, som enligt en intervju i Svenska Dagbladet, endast dricker sprit på scenen(!) verkade tämligen gladlynt i slutet vilket naturligtvis inte enbart behöver sammanhänga med den milt brunfärgade vätskan i hans glas. En tämligen trovärdig hypotes är dock att det åtminstone delvis har med den saken att göra.
En mängd ganska nya låtar avverkades, flera från Severinas senaste platta, men också några som förmodligen kommer att finnas på hans nästa skiva som lär vara i affärerna i januari(enligt Bregovic själv kommer skivan titel att var Alkohol där den första delen kallas Slivovitz och den andra Champagne). Självfallet avslutades konserten med en massiv version av Kalshnikov inför en hänförd publik. Här kommer en inspelning av den låten från Belgrad tidigare i år.
Med viss möda försöker jag idag avsluta min kavalkad med Goran Bregovic. Mödan kommer sig av att jag var och dansade till den sjövilda orkestern Bosnia Express som firade Bosniens nationaldag på Café Hängmattan i går kväll. Orkestern bestod denna afton av två gitarrister, en blind dragspelare, en syntartist, en klarinettist, en tubaspelare(den allerstädes närvarande Jonatan förstås), Jugo på trummor och sist men inte minst den 78-årige Shaban på tamburin och dans. Tjo och tjim blev det som vanligt när Bosnia Express spelade. En uppladdning så god som någon inför Bregovic spelningen idag.
Åter till ordningen. Tack vare sitt arbete med inhemska artister har Bregovic nått stjärnstatus i flera länder. I Grekland samarbetade han med den folkkäre George Dalaras och gjorde grekiska versioner av de redan kända filmmelodierna. Dessutom gjorde han ett arrangemang på den gamla algeriska slagdängan Ya Rayah (som för övrigt Rachid Taha hade en smärre hit med i slutet av 90-talet). Här spelar Dalaras låten med eget band men med ett typiskt Bregovic stuk.
Även i Polen blev Bregovic ett stort namn tack vare sin skiva med sångerskan Kayah som sålde 650 000 exemplar i landet. Jag har haft med den underbara videon Prawy do lewego tidigare men kan inte låta bli att ta den igen.
Fast här hittade jag en fin Bregovic/Kayah-låt som jag hittills missat: Jeśli Bóg Istnieje. Inte mycket till video men en långsam tung sak som får ringa i huvvudet innan det är dags att gå till konserten. På förfesten har det utlovats hembränd bosnisk slivovitz vilket bör höja humöret rejält och försätta oss i en stämning där Bregovics talanger verkligen kommer till sin rätt.
Nationsgränser och nationalism har aldrig varit viktigt för Goran Bregovic och efter karriären som filmkompositör började han samarbeta med en rad artister från en mängd olika länder. Först var den turkiska superstjärnan Sezen Aksu vars album Düğün ve Cenaze (The Wedding and the Funeral) Bregovic producerade. De flesta av låtarna är turkiska versioner musik från filmerna. Som vanligt är det inte helt lätt att från skivomslaget avgöra om Bregovic komponerat eller bara arrangerat musiken. Erkekler har Bregovic som kompositör och Sezen Aksu som textförfattare. Senare gjorde hon även en poppigare variant av Erkekler och det är den som kommer här.
Jag har haft med en orientaliserad liveversion från en konsert i Istanbul tidigare. Men jag tar med den igen! Utan Sezen Aksu men med stor orkester och fullt ställ.
Även 1995 blev ett framgångsrikt år för Goran Bregovic när filmen Underground av Emir Kusturica vann Guldpalmen vid Cannesfestivalen. Filmens undertitel är Once Upon a Time There Was a Country och är en satirisk uppgörelse med Jugoslaviens historia från andra världskriget och framåt. Underbar film i många delar (men cirka en timma för lång enligt min egen åsikt). Bregovic stod för musiken som till stor del bestod av omarrangerade folkliga melodier. Vissa kritiserade honom för detta och menade att byggde sin karriär på andras musik. Och visst, i filmen använde han gamla melodier, men ha gav dem nytt liv och gjorde dittills okända romska orkestrar till världsstjärnor (Kocani Orkestar, Boban Markovic orkestar m.fl.). Flera av låtarna, Kalshnikov, Cajsukarie och Underground Cocek har blivit nästan sönderspelade av mer eller mindre bra blåsorkestrar. Jag väljer därför det oväntade öppningsspåret från skivan, den milda sången Ausiencia med den Cap Verdianska sångerskan Cesaria Evora i arrangemang av Goran Bregovic.
Året efter tonsatte Goran Bregovic den franska historiska filmen La Reine Margot (Queen Margot) 1994. Regissör var Patrice Chéreau och filmen vann två priser vid Cannesfestivalen. Det är en tämligen våldsam och erotisk historia, med vackra Isabelle Adjani i huvudrollen, som går in under beteckningen kostymdrama även om skådespelarna tidvis inte har särskilt mycket tyg på kroppen. Religion och sex i 1500-talets Frankrike funkade bra i hop med Bregovics musik och filmen blev en stor succé. Här återanvände han låtar han skrivit till Bijelo Dugme med gott resultat. Visst kan man höra ett lite balkanskt tonfall bakom det franska...Elo Hi från Queen Margot
Nästa film med de två vapendragarna, Goran Bregovic och Emir Kusturica, blev Arizona Dream inspelad i USA med Johnny Depp, Faye Dunaway och Jerry Lewis på skådespelarlistan. Inte illa av två ex-jugoslaver. Filmen är en märklig historia vars handling jag inte ens tänker försöka förklara. Den finns att hyra i välsorterade videobutiker så kolla själva. En kultrulle med ett fascinerande soundtrack där Goran Bregovic sammarbetar med Iggy Pop. Jag har visserligen haft med låten tidigare, fast i en lite annan version, tror jag. Här är lite fler bilder från filmen.
Vi fortsätter Goran Bregovic spåret eftersom konserten närmar sig. Den unge Goran ansågs talanglös och sparkades vid späd ålder från den fiolskola hans mor placerat honom i. Med elgitarr och bas fortsatte han dock spela och gjorde en spektakulär rockkarriär på femton år i gruppen Bijelo Dugme. När bandet krackelerade i slutet av 80-talet övergick han till filmmusik och med Zigenarnas Tid regisserad av Emir Kusturica blev han världskänd som kompositör och arrangör. En mängd traditionella låtar blev genom det storsäljande soundtracket tillgängliga för den större publiken och ingår numera i standardrepertoaren för blåsorkestrar världen över. Ett bra exempel på det är Kustino Oro som jag för övrigt själv har varit med om att spela ett oräkneligt antal gånger. Trots det har jag ännu inte tröttnat på låten. Vilket endera kan betyda att jag är påfallande enkelspårig eller att det finns stor inneboende kvalitet i melodin. Välj själva.
När man nystar lite i Östeuropas pop- och rockhistoria hittar man det en märkligare bandet efter det andra. Många härmar den västeuropeiska musikscenen men där finns också orginella orkestrar med ett helt eget sound som gått sina egna vägar. Vanligtvis fullständigt okända i väst(utom bland en liten grupp entusiaster). För en tid sedan blev jag tipsad om det för mig obekanta rumänska bandet Phoenix av en läsare. Det har varit det största bandet i landet sedan 60-talet, med en trogen skara fans. Dock hade de det tidvis kämpigt med Ceaucescu-regimens säkerhetstjänst och blev till slut tvungna att fly landet gömda i sina Marshallhögtalare(!). En riktig rock'n'roll historia - som företaget Marshall borde kunna utnyttja bättre, tycker man.
Efter regimens fall återvände Phoenix triumfatoriskt till Rumänien 1990 och har fortsatt spela sedan dess. Gruppen har haft ett antal medlemsbyten men grundaren Nicolae(Nicu) Kovaci har varit med sedan 1962. För den som är slängd i rumänska finns en hemsida här. Till att börja med, på 60-talet, spelade bandet covers och västorienterad beat-musik men, delvis på grund av det politiska klimatet, började de spela musik inspirerad av inhemsk folklore. Här kommer en teve-inspelning från tidigt 70-tal. Tidstypiskt samspel mellan bas och gitarr Ett betydligt lurvigare och mer folkmusikinspirerat Phoenix sjunger här något år senare, av hårlängden att döma, om en fredlös man. På ljudbilden låter det faktiskt som om de lyssnat på Fairport Convention, inte helt omöjligt eftersom det bandet inspirerade många, även i öst vid den här tiden. Andrii Popa.
Det kommer mer om Phoenix, var lugn för det. Måste kolla upp dem bättre bara.
När vi ändå är inne på den balkanska rocken måste jag visa upp ytterligare ett band: Plavi Orkestar. De är från Sarajevo och har hittills gjort åtta album och 3500 koncerter. Bäst var de på 80-talet när de var unga och energiska som i den här videon. Suada från 1985. En orientalisk slinga på elgitarr leder oss ut på ett vått tak i ett gråmulet väder. Hårsprayen lyckas nätt och jämt hålla frisyrerna på plats.
Jag är inte riktigt klar med Bijelo Dugme än. Visserligen har jag inte hittat någon recension av bandets framträdande i Sverige men det förvånar inte. Svenska tidningars nöjessidor är till marginalerna fyllda av kändisskvaller från ett land på andra sidan Atlanten. Klart att det inte finns plats för ett av Europas riktigt stora band. Enligt de bloggar jag läst uppfylldes dock förväntningarna. Många ex-juggar har vuxit upp med Bijelo Dugmes musik men aldrig fått chansen att höra dem live förrän nu. Kanske är omdömet därför något grumlat av dessa känslor men det tycks ha varit en lyckad konsert med allsång och en närmast religiös stämning. Själv har jag har fastnat för den här videon från återförenings konserten i Sarajevo 2005 Ciribiribela med manskör och blåsorkester.
Fast så här välordnade har Bijelo Dugme inte alltid varit. De började som ett tungt rockband men förändrades allt eftersom tiden gick och sångarna byttes ut. Här har vi (1980) ett hotfullt rockband i sunkig krogmiljö med antydningar om oralsex bakom bardisken. Sångare här är så vitt jag förstår Zeljko Bebek Polubauk polukruzi poluevropom.
Omslaget ovan skulle jag kunna skriva en hel del om, men väljer att låta bli. Titta och njut. 70-tals estetik när den är som bäst. Av någon obegriplig anledning befann jag mig inte i Malmö när Bielo Dugme spelade i början av november. Orutin, höstdepression, sinnesförvirring? Whatever. Självklart borde jag ha hört balkans mest inflytelserika rockband genom tiderna.
Bandet, vars namn betyder Vita knappen, existerade 1973-1989 men hade nog sin storhets period någonstans runt 1980. Jag är inte så mycket för nostalgiska återföreningar men ibland måste man göra avsteg från sina principer, även om de är fasta som sockervadd. Bandets centralgestalt var och är Goran Bregovic som snart (29/11) skall ha en konsert med sitt eget band i Göteborg och dit har jag i alla fall biljetter.
Bielo Dugme återuppstod 2005 för konserter i Sarajevo, Zagreb och Belgrad, numera huvudstäder i tre olika länder som har ett tämligen ansträngt förhållande till varandra efter 1990-talets krig. Bandets profil som multietniskt jugoslaviskt band var därför inte helt bekväm bland en del makthavarna, men det brydde sig inte fansen om som vallfärdade till arenorna. Bijelo Dugmes återuppståndelse var en angelägenhet för hela det forna Jugoslavien och bandet som framgångsrikt blandar hårdrocksriff med folkmusik turnerar nu vidare i Europa. Spelningen i Stockholm lär väl pågå som bäst ungefär just nu. Och där är jag inte heller. Suck. Tid och pengar ni vet. En intressant artikel om bandets betydelse finns i alla fall här. Jag blev tipsad av några vänner(man tackar) om en gammal fin video från 1980 och den kommer här. Na zadnjem sjedistu moga auta.
För att få en uppfattning om bandets popularitet kan det vara intressant att se på bilderna från återföreningen 2005. Alla tre orginalsångarna var med på turnén och sjöng men här är det Alen Islamovic och publiken som sjunger den romska balladen Djurdjevdan så det dånar. Allsång på Skansen släng er i väggen!
Vi börjar denna vecka i Ungern. Närmare bestämt i byn Paszab i östra delen av landet. Det verkar som hela byn hjälper till när gruppen Parno Graszt skall spela. Skapligt sväng blir det. Ett intressant instrument bestående av två ihopbundna mjölkkannor dyker upp. Glada danser, åsnedragna fordon, starka drycker och dessutom i svartvitt. En video som gjord för vodkabeat.
Jag måste erkänna att jag undrade hur det skulle gå när Balkan Beat Party bytte kostym och flyttade upp till konsertsalen. Skulle stämningen som hittills präglats av intimt vansinne kunna bibehållas i den betydligt större lokalen? Skulle den fyllas av folk eller kännas som Gobiöknen? Skulle en serbisk dragspelare kunna få publiken att dansa? Men det var utomordentligt enfaldigt att oroa sig. Självklart var stämningen lika bra, ja, till och med bättre än tidigare. Visst fylldes den lokalen och visst fick Lelo Nikas trio publiken i extas med sitt spel. Efteråt blev det balkandisco så svetten sprutade och den mycket blandade publiken dansades både på golvet och scenen. Vansinne var bara förnamnet. Hade jag kommit ihåg att ta kamera med mig hade jag ändå inte kunnat dokumenterat händelseförloppet eftersom jag hade fullt upp med att dansa, dricka och babbla med nya och gamla vänner. Ytterligare en glad överaskning var VJ:n som visade en säregen blandning av dansnummer, gamla dokumentärer och märkliga vidosnuttar till musiken. God smak hade karln också eftersom en hel del av filmerna har figurerat på vodkabeat den senaste tiden. Lördagsmorgonen blev således seg och det har tagit mig hela dagen att hämta mig men en av de låtarna som fortfarande ringer i mitt huvud är Magnificos Ubicu te så den får beledsaga detta inlägg.
Så var det dags för Balkan Beat Party igen, vi har fått vänta en vecka extra och det känns. Denna kväll försigår spektaklet i Musikens Hus stora lokal. I samarbete med Planetafestivalens bjuds denna kväll dessutom på dubble dragspelsvärldsmästaren Lelo Nika. Jag såg honom i somras och skrev ett inlägg om hans uppträdande på Urkult. Det är en fantom som får vanliga klåpare till bälgspelare att börja fundera över vad de håller på med. Han har spelat med alla typer av musiker på både stora och små scener runt om i världen. Artisteri på en mycket hög nivå helt enkelt. Som vanligt lär det bli fullt ställ efteråt med dans halva natten till balkandisko, rysk ska, ukrainsk schlager, bulgarisk pop, albansk funk, turkisk techno och enstaka oidentifierbara musikstilar som du aldrig hört innan. Jag hittade en koncertinspelning med Lelo Nika från Belgrad 2006. Den får duga som introduktion av fenomenet.
Det kan visserligen vara svårt att naturligt få in Mexico i en blogg om Östeuropa men det där med väderstreck är ju inte helt klarlagt eller? Dessutom blev ju den ryske revolutionären Leo Trotskij mördad av Stalins agenter, med hjälp av en ishacka, i Mexico City, inte sant? Då så! De flesta inlägg om den västra hemisfären hamnar av naturliga skäl på systerbloggen Brandybeat men eftersom det är sent så gör jag ett undantag. Jag kom nyligen hem från konserten med Nortec Collective på Musikens Hus i Göteborg och är fortfarande exalterad. Satan så bra! Visserligen var det en tämligen fåtalig publik och bandet började lite knackigt men efter ett tag.....Tjosan. folk dansade som besatta. Två elektroniska herrar i mitten, med rörliga bilder bakom, och en niomannaorkester på sidorna. Sju blåsare, dragspel och gitarr. Hypermodernt och gammaldags samtidigt. Framtid och dåtid. Enkelt och komplicerat. Nutidens musik helt enkelt... Och så oerhört mycket mer spännande i förhållande till det slätstrukna misch-masch som brukar produceras i deras nordliga grannland.
Jag är inte riktigt färdig med trattfiolerna än. När jag letade videos hittade jag en av mina favoritbloggare mitt i musiken. Bob Cohen är uppväxt i New York men bor numera i Budapest och kallar sin blogg Dumneazu. Han reser mycket och dokumenterar sina resor i ord och bild. Framför allt intresserar han sig för mat och musik i Östeuropa. Om man gillar närbilder på fett är det här definitivt rätt blogg. Bob Cohen spelar bland annat i Di Naye Kapelye som letar upp ålderdomlig klezmermusik och framför på nytt. Men här kompar han en lokal trattfiolspelare i Rumänien.
Här delar han kupé med en mästerviolinist och vi låter Bob Cohen själv berätta om tågresan: This is master fiddler Dorel Kordoban from the village of Lazuri in the Bihor region of Romania playing a "vioara cu goarna" on the train from Negreni Fair to oradea in Oct. 2006. Dorel made this particular violin himself. Dorel wasn't in the best of shape when this video was taken, having spent the day at the Negreni fair playing music and accepting a lot of free drinks... and then putting away a bit of home made tsuica while on the train. I am playing kontra fiddle on one of the small 3/4 size fiddles that Dorel had not sold that day at the fair.
Jag kan inte låta bli att ta med ytterligare en video med köksbandet som kallar sig Gruia,Frunza & Gusti Band, fast här har dom bytt violinist och nya spritglas har fyllts upp.
En förfrågan har inkommit om det är möjligt att göra studiebesök på vodkabeats redaktion. Självklart skulle det vara möjligt(mot viss ersättning) men för tillfället är redaktionen i obalans efter diverse intermezzon. För det första har arkivet omstrukturerats och den optimala ordningen har ännu inte infunnit sig. Vi jobbar även på vårt datasystem som ännu inte är helt up to date. Men vårt värsta problem är den oborstade personalen som ställer till kalabalik snart sagt varje dag. Eller oborstad och oborstad. Deras uppfinningsrikedom när det gäller att dricka sprit på jobbet är legendarisk, så nog borstar de friskt alltid. Något ordnat arbete är det sällan frågan om. För säkerhets skull har övervakningskameror monterats upp. Med jämna mellanrum bryter regelrätta tumult ut som här på Moskvaredaktionen.
På den nordiska redaktionen är det knappast bättre. Här är det en medarbetare som roar sig med att kasta gem på sin arbetskamrat. Vilket han inte borde ha gjort.
Vissa medarbetare tar sig dessutom friheter och förstör dyrbar utrustning.
Så tyvärr kan vi inte administrera något studiebesök på vodkabeat för tillfället. Vi återkommer i ärendet.
Att fiolen hade samhörighet med den onde har tidigare antytts men här är det en annan sorts horn som avses. I videon med Opa Cupa som jag hade på bloggen söndags går en man och spelar fiol med en tratt på. Det här instrumentet har dykt lite då och då i olika videos jag tittat på och nu är det dags att försöka reda ut begreppen. Är det ett riktigt instrument eller bara en ploj? Det ser onekligen lite apart ut och jag associerar omedelbart till röda lösnäsor och överdimensionerade skor. Men när Johannes Matthias Augustus Stroh fick patent på instrumentet 1899 fanns ett bestämt syfte med uppfinningen. Den nya grammofonindustrin hade problem med att spela in stråkar och Strohs nya instrument var betydligt mer volymstarkt och med en riktade tratt kunde man få ett direkt kraftigt ljud in i inspelningsapparaturen. En inspelningsstudio i början av 1900-talet. Så tätt de sitter, och vilka mustascher sedan. Hur lät det egentligen? Man kan undra. Jag blir så fascinerad av gamla bilder att jag inte kan låta bli att lägga in en till. Denna gång med en ännu större inspelningstratt. Även cellon kunde göras om till ett Stroh instrument. En nackdel med den nya tekniken var att instrumenten de blev betydligt dyrare än de traditionellt tillverkade. Fast det är klart, tonen förändrades. Den blev mindre nyansrik och vassare enligt de flesta bedömare och när den elektriska mikrofonen kom i allmänt bruk under tjugotalet försvann Strohs uppfinning. De kvarvarande instrumenten blev obsoleta lustifikationer med ålderdomligt ljud som tidvis kunde användas i skämtnummer och farser som den här med Bennett och Williams.
I Östeuropa levde dock trattfiolen kvar betydligt längre. Kraftfulla instrument med en ton som kunde tränga igenom stimmet, sorlet och trampet av de dansandes fötter var praktiskt på bröllop och byfester. Och visst är det ett partyinstrument. Här är en inspelning från ett kök någonstans i Rumänien. Minsann står det inte några välfyllda glas Tsuica, det lokala plommonbrännvinet på bordet också. Vilken stämning!
I regionen Bihor i Transylvanien i Rumänien finns fortfarande en stark folklig tradition med som bygger på lokalt tillverkade trattfioler. Här är en inspelning från förra året.
Även i klezmermusiken fick Strohs uppfinning fäste och en revival gör att tratten kan bli synlig igen. Här är det en till synes vanlig violin som försetts med en ganska rejäl tratt i Shtetl Band Amsterdam.
Men självklart går det att spela vad som helst på en Stroviolin och självklart kan man köpa en nytillverkad på nätet. Här är ett exempel på hur en svensk polska kan låta på en trattfiol.
En segrare i förra veckans undersökning har nu efter enträget räkningasarbete lokaliserats. Ökning av antalet röstande gjorde att handens fingrar inte längre räckte till varför rösträknaren hade svårigheter att hantera siffrorna. Efter avtagande av strumporna gick det bättre och resultatet visar att Disko Boy vann med sex röster före Kapital med fem. Resultatet följde prognoserna och blogginnehavaren har inget att invända mot det. Shantel är en av mina absoluta favoriter även om jag kanske tycker att Lyapis Trubetskoys video är den bättre. För att fira segraren och sprida hans musik tänkte jag lägga på ytterligare en Shantel video men jag hittar ingen ny låt så det får bli en gammal. Den här liveupptagning av Disco Partizani har jag inte sett förut, så den får det bli. Lite korniga bilder och murrigt ljud men bra ändå.
När jag kollar upp tvåan Lyapis Trubetskoy finner jag att de kommit ut med ytterligare en skiva. Att den skulle få distrubition i Sverige är knappast troligt men den lär gå att ladda ner gratis från nätet om man får tro reklamen. Måste kolla upp det. Tills dess en livevideo med titellåten från nya skivan, Manifest.
