Så som inget annat instrument (utom eventuellt säckpipa) har dragspelet utsatts för löje och rent av hat. Gamle konstnären Anders Zorn ansåg att de borde brännas på bål(dragspelen inte dragspelarna får vi hoppas). Från finkulturellt håll, från folkmusik-purister, jazz-entusiaster och inte minst rockmusikens lyssnare har ständiga påhopp förekommit. Varför kan man undra? Vad är det som gör detta instrument så förhatligt?
Bälgaspel eller handklaver som det också kallats har aldrig varit fint. Det har varit ett lantligt, folkligt, ja, "bonnigt" instrument förknippat med lägsta sortens underhållning i tält och på logar. Med förkärlek användes det av tiggare, gatumusikanter, tattare och annat löst folk som inte stod högt i samhällets rangordning. För samhällets över- och medelklass var det skäl nog att se ned på instrumentet. Det var dessutom ett instrument som en dräng kunde köpa efter ett par månadslöner och snabbt lära sig ett par valser på och imponera på sin omgivning. Inte för intet kallades det även "pigtjusare"(det är obestridligt faktum. Av egen erfarenhet vet jag att det fungerar än idag!). Att de som inte hade ett sådant underverk blev bittra och avundsjuka var ju inte så konstigt.
Från min egen barndom kommer jag ihåg att dragspel var den ultimata töntigheten. Sådant gamlingar, senila kalkbrott och förståndshandikappade lyssnade på och som på den tiden ganska frekvent hördes ur radion (den lilla gröna som stod på när mamma lagade mat i köket). Själv tyckte jag elgitarr och trummor var mycket häftigare. Föga kunde jag väl ana att jag senare i livet skulle börja lyssna på Calle Jularbo och själv försöka ta ut låtar på ett eget ägandes durspel. Ack ja, så det kan bli. Alltså, först var dragspelet modernt och farligt sedan blev det direkt gammaldags och umodigt. Om det haft en storhetsperiod så var det väl på 30-talet eller så, innan den moderna populärmusiken slog igenom. Hur det var i andra länder kan jag bara gissa. Men på vissa håll(Östeuropa) har dragspelet haft en betydligt högre status än här i väst.
Det stora sex- eller sju-radiga dragspelet har av många ansetts som det förnämsta. Knapparna sitter tätt och det går och spela överjordiskt fort om man har den läggningen. Här ser vi stilstudie av en ung man från balkanområdet som är rejält flink i fingrarna. Ja, lite för flink visar det sig till slut.
En annan snabb herre är Alexander Dimitriev som spelar Humlans flykt av Rimski-Korskov på ett ryskt bayan-dragspel. Här går det undan.
I mer internationella sammanhang har dragspelet sin givna plats och i den partyorienterade balkanmusiken ingår vanligtvis ett dragspel. Appropå det är det dags för Balkan Beat Party igen i helgen. Denna gång på Resturang Kon-Tiki vid Slottskogen i Göteborg (Lördag 28/6 start 21.00). Hur man får ihop balkanfeeling med söderhavskänsla kan var ett intressant studieobjekt. Med till visshet gränsande kännedom vågar jag påstå att det kommer att gå livat till. Så vi avslutar därför dagens inlägg med en mer partybetonad låt. Självklart med dragspel som bärande element. KAL som jag skrivit om tidigare och som kommer till Urkult i sommar spelar Mozzarella live.
2 kommentarer:
Dragspelets konstmusikresurs har i Sverige inte fått den plats som den förtjänar. Jag själv utbildade mig timm musikpedagog på 1980talet och var på en lektion med bl.a. tonsättare, som diskuterade kvintcirkel. Frågan ställdes även till mig, hur tänker du, förstår du kvintcirkeln. Jag satt förvånad och sa att det är väl ingen konst, den kan väl vem som helst?
Jag förklarade att jag spelar dragspel och basen, vänstersidan är en modern kvintcirkel! Alla andra kursdeltagare verkade förvånade men blev jätteintresserade! Övrig kursprogram inställdes en timme och jag fick förklara både standard- och melodibasens funktion till kurskollegor som stod framför mig förvånade men imponerade! Flera av dem ställde frågan, varför har man inte utbildning om dragspel och dess funktioner eller notation på allmän instrumentationslära på de svenska högskolor?
En av dem som frågade var musikprofessor Staffan Mossenmark, som också erbjöd sig omgående att skriva ny musik för dragspel, vilket var ett faktum om ett par månader. Verket heter ” skogsvägen” av just Staffan Mossenmark. Den bekostades av en stipendiefond som jag sökte från en fond.
Hälsningar Mauri Eira pedagog, dirigent och .... dragspelsmusiker.
Fantastiskt, även om jag inte själv lärt mig behärska det stora dragspelet. Jag har dock ett gammalt Rixie, gjort i Göteborg, som jag ibland fingrar lite förstrött på, utan framgång. Vänstersidan med 120 små knappar som man inte ser verkar vara ett oöverstigligt hinder. Jag beundrar dem som fixar det. Men jag får väl studera kvintcirkeln. Och jag lyssnar gärna till dragspelsmusik av alla sorter. Dock är det de två- och treradiga jag hanterar bäst. Begränsningarna är en del av charmen. Kul att göra låtar på. Kul med respons, har inte sett det här för än nu pga semester och allt möjligt.
Skicka en kommentar