Eller vad skall man kalla det? Gamla bekantingarna Nol (Noll) med Feodor Chistyakov bakom dragspelet från tidigt 90-tal. Punkig attityd och en cowboyvinkling. Ramtrumman associerar jag dock mer med Sibirien. Pigg låt där dragspelet är huvudinstrument. Песня о настоящем индейце Vad det betyder eller hur det uttalas vågar jag inte ens gissa.
Självklart fanns Tigermannen på Kon-Tiki och visade klorna! Söderhavs-haket har blivit en nattklubb vid Svarta Havet. Trångt, tätt och trevligt.
Antalet personer per kvadratmeter kändes som dubbelt så stort som på Café Hängmattan. Att ta sig fram till baren var ett vågspel där erfarenhet från hockey-allsvenskan var en stor fördel. Vassa arbågar och stålhättor underlättade passagen. Färgade bälten i japansk kampsport behövdes för att bära ut drinkarna. Dansgolvet var inte att tänka på för ömtåliga individer. Men vill man dansa så får man stå ut med lite tacklingar. Trängseln gjorde dock att osedlighetsfaktorn bland de dansande ökade och utrymmet mellan kropparna minskade till i det närmaste omätbara avstånd. Var det roligt då? Självklart, men som gammal stofil uppskattar jag nog Café Hängmattan mer. Jag får ta ett fotbad för att fixa mina blåa tår. Puh....
Nu över till något helt annat. I dagarna pågår en hårdrockfestival i Göteborg. Ett ämne som inte hittills har rönt någon uppmärksamhet från Vodkabeat sida. Vissa yngre anförvanter har till och med vågat påstå att bloggförfattaren är ovilligt inställd till distade elgitarrer. Naturligtvis har Vodkabeat inte några fördomar mot någon musikstil. Metal är väl kanske inte den mest dansvänliga genren men hårdrockare brukar vara ett ganska trevligt släkte som är bra att festa ihop med och trots sin taggiga utstyrsel ofta är påfallande mjuka. Problemet är väl att få ihop hårdrock med den pågående dragspelstemat. Hmm.... När det kör ihop sig så får vi som vanligt gå till vårt östra grannland där det där med genreblandningar ligger på en helt annan nivå än i Sverige.
Hårdrock och dragspel? Inga problem. Finska bandet Nigthwish står på Metaltown-program och självklart har dragspelarna tagit upp deras låtar på repertoaren. Netta Skog spelar här tillsammans med en orkester låten Dead to the world på dragspel.
Varför Netta Skog har valt att anlägga en frisyr som mest förknippas med porrfilmer från 70-talet är oklart men hårdrock och dragspel har en lång tradition i Finland.
Gruppen Fratre - vars medlemmar inte heller kommer att stå modeller för finska frisörsförbundet - framför här den gamla Black Sabbath låten Paranoid utan elgitarrer men med två dragspel istället. Dragspel går alltså lika bra till hårdrock som balkandisko. Calle Jularbo Rules!!!!
Jag har inte släppt dragspelstemat än, men söker mig ut i världen. Hamnstäder har en förmåga att att sammansmälta olika musikstilar till något annat än bara en addering av olika element. En utställning på Göteborgs sjöfartsmuseum härom året tog upp hamnstäderna New Orleans, Pireus, Liverpool, Buenos Aires, New York och Oran och visade med exempel nya musikstilar som uppstått. Självklart måste det uppstå nya blandningar hela tiden, även i hamnstäder som inte har någon känd musikalisk historia eller egen stil.
Viktiga hamnstäderna i Europa som Rotterdam, Antwerpen och för den delen alla öststatshamnarna - St: Petersburg inte minst - är mindre utforskade. Jag kollade lite på måfå på nätet och hamnade på Antwerpen och tjosan! Antewerp Gipsy-Ska Orchestra. Det låter som något för Vodkabeat. Intressant blandning och bra partymusik. Perfekt uppladdning inför kvällens Balkan Beat Party. Här kör de Tutti Frutti - känd från bland annat filmen Gadjo Dilo - i en intressant baktakts version. Och visst har dragspelet en bärande roll.
I filmen Gadjo Dilo finns låten med vid en begravningsscen vilket kanske inte är det första man associerar den med. Men här är den sekvensen för säkerhets skull(jag behöver väl inte nämna att det är dragspels-ackompanjemang).
Så som inget annat instrument (utom eventuellt säckpipa) har dragspelet utsatts för löje och rent av hat. Gamle konstnären Anders Zorn ansåg att de borde brännas på bål(dragspelen inte dragspelarna får vi hoppas). Från finkulturellt håll, från folkmusik-purister, jazz-entusiaster och inte minst rockmusikens lyssnare har ständiga påhopp förekommit. Varför kan man undra? Vad är det som gör detta instrument så förhatligt?
Bälgaspel eller handklaver som det också kallats har aldrig varit fint. Det har varit ett lantligt, folkligt, ja, "bonnigt" instrument förknippat med lägsta sortens underhållning i tält och på logar. Med förkärlek användes det av tiggare, gatumusikanter, tattare och annat löst folk som inte stod högt i samhällets rangordning. För samhällets över- och medelklass var det skäl nog att se ned på instrumentet.
Det var dessutom ett instrument som en dräng kunde köpa efter ett par månadslöner och snabbt lära sig ett par valser på och imponera på sin omgivning. Inte för intet kallades det även "pigtjusare"(det är obestridligt faktum. Av egen erfarenhet vet jag att det fungerar än idag!). Att de som inte hade ett sådant underverk blev bittra och avundsjuka var ju inte så konstigt.
Från min egen barndom kommer jag ihåg att dragspel var den ultimata töntigheten. Sådant gamlingar, senila kalkbrott och förståndshandikappade lyssnade på och som på den tiden ganska frekvent hördes ur radion (den lilla gröna som stod på när mamma lagade mat i köket). Själv tyckte jag elgitarr och trummor var mycket häftigare. Föga kunde jag väl ana att jag senare i livet skulle börja lyssna på Calle Jularbo och själv försöka ta ut låtar på ett eget ägandes durspel. Ack ja, så det kan bli.
Alltså, först var dragspelet modernt och farligt sedan blev det direkt gammaldags och umodigt. Om det haft en storhetsperiod så var det väl på 30-talet eller så, innan den moderna populärmusiken slog igenom. Hur det var i andra länder kan jag bara gissa. Men på vissa håll(Östeuropa) har dragspelet haft en betydligt högre status än här i väst.
Det stora sex- eller sju-radiga dragspelet har av många ansetts som det förnämsta. Knapparna sitter tätt och det går och spela överjordiskt fort om man har den läggningen. Här ser vi stilstudie av en ung man från balkanområdet som är rejält flink i fingrarna. Ja, lite för flink visar det sig till slut.
En annan snabb herre är Alexander Dimitriev som spelar Humlans flykt av Rimski-Korskov på ett ryskt bayan-dragspel. Här går det undan.
I mer internationella sammanhang har dragspelet sin givna plats och i den partyorienterade balkanmusiken ingår vanligtvis ett dragspel. Appropå det är det dags för Balkan Beat Party igen i helgen. Denna gång på Resturang Kon-Tiki vid Slottskogen i Göteborg (Lördag 28/6 start 21.00). Hur man får ihop balkanfeeling med söderhavskänsla kan var ett intressant studieobjekt. Med till visshet gränsande kännedom vågar jag påstå att det kommer att gå livat till. Så vi avslutar därför dagens inlägg med en mer partybetonad låt. Självklart med dragspel som bärande element. KAL som jag skrivit om tidigare och som kommer till Urkult i sommar spelar Mozzarella live.
Jag var ju inne lite på durspel i mitt förra inlägg och fortsätter på det spåret. Friedrich Buschmann uppfann dragspelet i Tyskland 1822 enligt de flesta källor. Det var från början ett ganska enkelt instrument med få knappar som senare har utvecklats i en mängd olika varianter. De flesta länder eller musikområden har dragspel designade för just deras typ av musik. Den äldsta sortens dragspel är de diatoniska där samma knapp ger olika ton beroende på om man trycker ihop eller drar isär bälgen, som på ett munspel.
Den varianten som är vanlig i Sverige kallas durspel beroende på att där vanligtvis finns fem dur-ackord i basen men endast ett moll-ackord. Det är alltså ett begränsar instrument där vissa stycken är omöjliga att spela.Typiskt för durspelen är att man får rycka och dra i bälgen för att få luft i vissa passager och ett tydligt väsande ljud uppstår. Knattret från knapparnas är också en del av ljudbilden. Förutom det vackra ljudet har durspelt den fördelen att det är litet och lätt att bära med sig. Många durspelare som spelar ihop med andra musiker har ofta(liksom munspelarna) flera instrument att växla mellan så de kan spela i fler tonarter. Diatoniska dragspel har vanligtvis en till tre knapprader. Två-radiga durspel är det vanligaste i Sverige och förutom svensk folkmusik går det att spela visor och en del popmusik på dem. Till balkanmusik är de däremot i princip odugliga. Eller i alla fall nästan. Vissa balkanlåtar borde ju gå och spela i alla fall. Tror jag.... Här är i alla fall en fransk diatonisk dragspelare som försöker sig på en balkanmelodi framför datorn. Fast han spelar på ett treradigt spel som tycks vara det vanliga i Frankrike.
Även om jag framhäver durspelets kvaliteter gillar egentligen alla sorters dragspel. Här är till exempel professionell video med två klassiskt utbildade dragspelerskor (konservatoriet i Minsk) som musicerar ut i en blommande trädgård. De spelar på pianodragspel som - istället för knappar - på den ena sidan har pianotangenter. Bastonerna på vänstersidan har dock knappar. Självfallet är det här samma ton åt vilket håll man än drar bälgen. Duon Nina & Lena spelar också de en balkan-melodi. En spänstig dans blir det också.
Under ett par dagars tid har Vodkabeat tagit ledigt från både bloggande och stadens alla bestyr. Jag lånade en bil och åkte ut i skogen. Bort från allt och alla. Utanför telefontäckningen vid norska gränsen och långt ifrån närmaste dator stannade jag. Fällde upp en stol öppnade en öl glodde ut över en sjö. Fy fan vad vackert. Det blåste så vare sig knott eller mygg var något problem. Mitt gamla durspel(tvåradigt dragspel) hade jag med så jag kunde föra lite oväsen i stillheten. Både vals och schottis blev det och några gamla poplåtar. Ja, till och med några Leningrad-riff.
Inte en jävla människa i närheten. Jag hade med lök, citron och kryddor nu gällde det bara att få lite fisk tilll kvällsmat. Och visst fanns de abborre så det räckte. De flesta var ganska små, men de blev goda på grillen. Så här ser en abborre ut för den som fräscha upp minnet.
Hittade en gammal folkabuss i skogen som ett träd dessutom vält på. Bilvrak blir vackrare ju äldre de är. Kul att gå runt i skogen igen.
Jo, den sista abborren var ganska stor. Nästan kilot. Tog med den hem och bjöd på ungsstekt aborre med vitlök och timjan, vitt vin till. Inte illa alls. Enligt en nypublicerad undersökning var fiske en av de aktiviteter som skapade mest harmoni och välbefinnande. Jag kan bara instämma i detta och tillägga att om det kombineras med musik så ökar den positiva effekten. En smula alkohol är heller inte fel. En låt får det väl bli idag också. Jag hittade en durspelslåt på youtube med det passande namnet Aborrsjövalsen. Den får avsluta detta inlägg. Dagens öststat är alltså Sverige, för ovanlighetens skull. En för mig hittills okänd förmåga vid namn Jan Anders Andersson spelar både rytmiskt och kraftfullt på ett enradigt durspel. Han har förresten en egen durspelssida här om någon är intresserad av detta märkvärdiga instrument.
Vi håller oss kvar i Rumänien. Ja, i samma by till och med. Det är förunderligt hur en by eller stad på 3000 personer, de flesta av romskt ursprung, kan frambringa så många orkestrar. Taraf din Clejani spelar i en gammal fabrikslokal. Det tycks mig som om det är samma musiker som i Taraf de Haiduk fast här i en mindre grupp. Troligen bara en felskrivning. Youtube är notoriskt osäker när det gäller namn på människor och grupper. Min rumänska är obefintlig men taraf lär betyda musikgrupp och från Clejani är de.
Inspelningen i svartvitt förstärker den traditionella känslan. Som så ofta när gäller musiker från Clejani så har de det där ansträngningslösa svänget. Det verkar så enkelt och så självklart när de släpper loss. Som om det kom av sig själv.
Fast jag har sett en dokumentär från samma stad och förstått att det är en hård träning barnen får gå i innan de betraktas som fullfjädrade musiker. De pedagogiska idealen ligger långt ifrån den svenska musikskolan, om man uttrycker det milt. Men att kunna sitt yrke är en livsnödvändighet och spelandet skall försörja många personer. Med tanke på levnadsomständigheterna för romer i östeuropa är det förståligt att man tar allvarligt på musikundervisningen. Fast som vanligt klagade de gamla i filmen om att allt var bättre förr och de unga inte kunde spela med känsla. Förmodligen ett universiellt förhållningssätt i alla kulturer.
För den som är intresserad av hur det lät förr i byn Clejani finns här ett album inspelat 1949-1952 att ladda ned. Skivan följde med en tidning så inget skivbolag kommer att få spader för det här. Detta tips har jag snott från den mycket läsvärda bloggaren Dumneazu musiker och matälskare som skriver på engelska med en ungersk vinkling. Han är född i New York men har rest mycket i Östeuropa.
Alltså musiker från byn Clejani med Cintec de dragoste
Midsommaren är avklarad och vi går mot mörkare tider igen. Gårdagen var tämligen mild för inälvorna och den kroppsliga statusen är accepterbar. Eftersom jag inte är säker på om det här är en dag för begrundan eller fest blir det ett vankelmodigt inlägg. Kanske blir det krogen eller sängen i kväll, omständigheterna och humöret får avgöra. Något storslaget musikaliskt, till andlig uppbyggelse och lekamlig vederkvickelse behövs. Jag vill ha kraftfull sång och många musiker och beger mig till Rumänien igen. Viorica si Ionita din Clejani tycks ha engagerat halva byn i sin video. Visserligen handlar det om ett begravningståg, eller är det kanske bara en dröm? Inga dystra miner bland musikerna i alla fall. Mäktig video och kraftfullt arrangemang av den gamla kända låten Lume Lume.
Det sägs att midsommar är den enda högtid vi har som kristendomen inte lyckats ta över. Däremot verkar det som arbetsgivarintressen lyckats flytta helgdagen till en fredag så att inte produktionen inte skall hindras allt för mycket. Det säger lite om styrkeförhållandena i dagens samhälle. Så midsommar infaller sällan samtidigt som sommarsolståndet i Sverige numera. Lite märkligt kan tyckas men samtidigt ger det ju oss en chans att fira två gånger. Tji fick dom i så fall. Tyvärr verkar det vara så att sommarsolståndet i år infaller mellan fredag och lördag vilket trots allt bara ger en rejäl festnatt(om jag nu förstått alla tabeller rätt, inte helt enkelt det där). Eller kan man fira i morgon också om det nu är lite över tolv sommarsolståndet infaller? Måste rådfråga mina astronomiskt kunniga vänner.
På något sätt känns midsommar ganska nordiskt så denna öststatsblogg går därför till vårt östra grannland Finland för att hitta något nordiskt klingande. Inte helt lätt så här i brådrasket men vänta här..... dragspel, ringdans, fiol, skog, metalgitarrer och sång på engelska, det verkar nordiskt så det förslår. Djupt seriöst också så vitt jag förstår! Korpiklaani med Huntingsong.
Korpiklaani lär ha börjat som en synthesizer-duo med samisk musik(!) på programmet men utökade sitt medlemsantal och blev ett folk-metalband som sjöng på engelska och finska. En intressant utveckling.
Eller hur nu översättningen blir. När det ukrainska psycabillybandet Mad Heads utökades med en blåssektion förändrades också stilen. Det blev mer baktaktsgung med inslag av balkan i en dansvänlig öststatsblandning. Namnet behöll de, med tillägget XL. Tidigare har jag haft med ”hitlåten” Smereka och nu är det dags för - I’m at the sea. Ytterligare en sån där visuellt spännande video som det tycks vimla av i Östeuropa. Lite barnprogram, lite avantgard, lite science-fiction och mycket humor.
Vid en tävling i Lutsk i Ukraina åt Volodymur Stregalin ett kilo grisfett på 25 minuter!
Ibland kan det dock vara problem när man har grisfett som nationalrätt. Det får denne Ukrainske man erfara när han försöker bjuda sina icke-ukrainska vänner på Salo.
Det finns förstås metoder för att få själva ätandet av fettet att gå lättare. Enligt denna handledning ser proceduren ut som följer.
1. Drick ett glas vodka 2. Ett bett saltgurka 3. En bit Salo 4. En bit rå vitlök doppad i salt 5. Konversera med dina vänner i 45 sekunder och gå sedan till steg ett igen.
Här finns en instruktionsvideo för den som vågar försöka.
Här kan man väl börja ana fettets egentliga funktion. Fett gör att man kan öka sitt alkoholintag utan att trilla omkull. Tydligen lägger sig fettet som ett filter som endast långsamt släpper in alkoholen i systemet (ett exempel på det är när Zarah Leander drack upp oljan ur flera sardinburkar för att kunna supa Joseph Goebbels under bordet så att hon kunde få hans namnunderskrift på ett utresetillstånd). Å andra sidan borde förstås effekten sitta i desto längre. Hur baksmällan blir kan vi bara ana oss till.
Jag har tidigare haft med en låt med Poplavski som lovsjunger denna maträtt. Eftersom det varit rätt mycket ister senaste tiden väljer jag istället att avsluta med lite fettförbrännande dragspelsrock. Ukrainska Vopli Vidoplyasova (detta namn tycks alltid stavas olika var gång det översätts till latinska bokstäver) åker ut på landet och underhåller i liten by. Det blir både fotboll och dans. Klart konditionsförhöjande.
Det prima ukrainska fettet salo får illustrera detta inlägg. Ett oerhört populärt livsmedel som kan ätas när och var som helst. Idag bryter Vodkabeat traditionen. Det blir ingen video utan istället en anekdot från det verkliga livet.
En gång för ganska länge sedan gick jag för att hälsa på några vänner som bodde tillsammans i en lägenhet(ovanför en välbekant östeuropeisk resturang). Ingen tycktes svara på mina knackningar så jag gick in. På golvet låg mina vänner i skrattparoxysmer, oförmögna till vare sig tal eller handling.
Mellan flämtningarna fick de fram ord som ”fett! Bara fett” och annat obegripligt. När de hämtat sig något lyckades de klargöra att de lyssnat på ett radioprogram där olika människor fick ringa in till Göteborgsradion och uttala åsikter om olika ämnen. En man från Sävedalen hade då lyckats forcera växeln och började föreläsa om hälsa och kost. Det började lite varsamt men snart fick han upp ångan och predikade om fettets hälsobringande egenskaper och sina ”femti års fosskning på kanser”. Av de fragment mina vänner med mycket möda lyckades återberätta förstod jag att jag missat något. Jag hörde senare även talas om människor som var tvungna att stanna sina bilar och köra in till vägkanten för att inte orsaka en trafikolycka när mannen framförde sina åsikter.
Nästa vecka satt jag därför framför radion för att höra om det eventuellt kunde komma en repris. Och mycket riktig. Många hade ringt och ville höra debattinlägget igen så jag lyckade spela in större delen av inslaget. Därför kan jag bjuda Vodkabeats användare på riktig raritet. Det här är nog den inspelning som skänkt mig överlägset mest glädje under årens lopp. Knappt fyra minuter som jag hört så många gånger att jag kan det utantill. Sven Johansson från Sävedalen uttalar sig om cancer, fett, hälsa och mycket annat på Radio Göteborg för ganska många år sedan. Jag är djupt imponerad av studion - jag tror det var Frank Gunnarsson - som lyckades hålla tyst och låta Sven Johansson orera i full frihet. När jag häromdagen var på väg hem från krogen fick jag den ljusa idé att leta upp den gamla inspelningen och trixa lite med den. Jag hade morgonen därpå helt glömt bort idén som brukligt är, men efter ett par glas vin samma kväll poppade den upp igen. Resultatet av en natts mödor med vresig teknik och vrånga program valde jag att lägga ut på Myspace. Lite balalaikor och sitarer på ett Daft Punk liknande komp får ackompanjera den fett-inriktade mannen. Alltid finns det väl några som har samma dumma humor som man själv har. Så nu har Vodkabeat en Myspace sida, där det efterhand kommer att läggas till lite mer egenproducerad musik.
På andra sidan Adriatiska Havet görs däremot spännande videos i parti och minut. Italien har sedan gammalt en stark blåstradition som genom invandring och influenser från öster utvidgats till en slags orientalisk spagetti-balkan med inslag av rock och ska. En musikstil som allt mer låter tala om sig. Ett av de mer prominenta banden i genren är Figli di Madre Ignuta vars senaste platta Fez Club är en riktig partyröjare. Inga svaga spår alls. Självklart finns - som lök på laxen - en genomarbetad video för att marknadsföra skivan. Här är Theme from Paradise.
Och inte nog med det! Det finns en video som visar hur inspelningen gick till. Omsorgsfulla gossar dessa italienare. Nog måste de stackars skådespelarna frysa, det ser inte ut som någon sommardag! Brrr. Alltså: The Making of Theme from Paradise, för de som eventuellt är intresserade.
I Albanien är det tunnsått med välproducerade videos. De flesta, har vi tidigare konstaterat, är gjorda med ett stort mått av amatörmässighet och märkliga estetiska ideal. Ofta med, även för balkanområdet, påfrestande nationalism och sexism, vilket inte säger så lite. I övrigt finns det oskarpa live-tagningar eventuellt blandat med naturbilder. Den nya gruppen Fanfara Tirana har väl undvikit de värsta fällorna, men någon förstklassig video har de fortfarande inte. Blåsorkestrar har ingen traditionell bakgrund i Albanien till skillnad från i grannländerna. Fanfara Tirana lär vara det enda brassbandet i landet som spelar fest- och bröllopsmusik! Den bildades av några vänner som spelat i militärorkester tidigare och blev en omedelbar succe med skivkontrakt och utlandsturnéer. En ganska pixlig video från 2003 finns som promotionmaterial, men den ger en bild av hur orkestern låter. Förutom brassinstrument finns även inslag av dragspel, saxofon och klarinett. En viss stelhet kan förnimmas ibland (noter!) men det klart hörvärt ändå.
En live-spelning på Womexgalan i Spanien 2007 visar att det fått upp svänget och scenvanan. Nu har noterna försvunnit.
Vi startar helgen med ett bröllop. Miss Platnum härstammar från Timisoara i Rumänien men bor numera i Berlin, som så många andra östeuropeiska artister. Hennes humoristiska mix av poppig hip-hop med en tydlig inblandning av rumänska element gör henne till frisk fläkt i det europeiska musiklivet. Giftemål tycks ju vara frekventa bakgrunder i östeuropeiska videos. Det här är ytterligare en färgstark skildring som innehåller självklara beståndsdelar som en blåsorkester, en helstekt gris och mängder av sprit. Miss Platnum själv är iögonfallande uppenbarelse i vad hon än väljer att ikläda sig. Vilken kvinna! Om hon inte nu inte lyckas med giftemålet så skulle jag gärna ställa upp.
Dengue feber är en illasinnad sjukdom som nyss grasserat i bland annat Brasilien och sprids av myggan Aedes Aegypti. Denna sjukdom bör naturligtvis motverkas och om möjligt utrotas. Men! Dengue Fever är också ett kambodjansk-amerikanskt rockband vars musik tvärtemot borde spridas så mycket så möjligt. Jag personligen, ser gärna en epidemisk spridning av detta kulturfenomen. För säkerhets skull visar jag därför ytterligare en video med Dengue Fever - som så strålande enkelt sammanväver kambodjansk sång med tung psykedelica - i hopp om att öka mottagligheten: Sni Bong!
När jag tittar igenom banden som skall spela på Way Out West- festivalen i augusti finns där framför allt ett som väcker vodkabeats uppmärksamhet. Visst finns här mycket fina artister men de flesta är ändå av västerländsk mainstream-karaktär (med vodkabeats mått mätt) men bakom namnet Dengue Fever finns pärla dold. Visserligen står det (us) efter bandnamnet men det låter allt annat än amerikanskt. Eller kanske inte. Jag menar, USA är så mångfacetterat att allting kan finnas där. Men det är inte kambodjansk sång vi förväntar oss när vi hör på amerikanska rockband. Den skönsjungande kambodjanska sångerskan Chhom Nimol(som sägs ha uppträtt för den Kambodjanske kungen) i kombination med det tunga psykedeliska soundet är en sensation. Historien bakom bandet kan du läsa mer om här. Jag upptäckte bandet först när de fanns med på The Rough Guide to Planet Rock - en förnämlig samling rockmusik från hela världen- och blev helt betagen. Sedan dess har det kommit ut en ny CD Venus on Earth. Bandet började med att spela covers på kambodjanska rocklåtar från 60-talet men har mer och mer gått över till eget material. Enligt programmet till Way Out West kommer bandet att göra en klubbspelning. Undrar bara var? Det gäller förmodligen att vara snabbt ute om man skall kunna få se detta unika band. Här kommer Seeing Hands som ett smakprov.
Mogollar har hållit på sedan 1968 och fick en nystart när Sony Playstation valde att lansera sin nya spelkonsol till deras musik. Överhuvudtaget verkar det som om den anatoliska rocken(Rock Anadolu) fått en renässans. Storhetstiden låg visserligen mellan 1968 och 1975 men gamla skivor återutges nu i Västeuropa, Nordamerika och Japan där publiken hittills varit ovetande om den turkiska psykedelican. Nya band har sedan dess tagit upp traditionen och musiken lever vidare.
Jag har länge undrat vad det är som gör att vissa länder skapar en egen rocktradition medan andra bara kopierar, eller inte har någon alls. En rockig attityd är direkt ovanlig längre österut i Mellanöstern - kanske av goda skäl då en rebellisk framtoning kan vara direkt livsfarlig. Men varför har så många egensinniga musikskapare kommit fram i Turkiet? Är det kanske den geografiska placeringen mellan två kontinenter som skapar den fascinerande brytningen? Blandningen av modernitet och tradition? Eller något annat? Jag rekommenderar återigen filmen Crossing the Bridges för den som är intresserad av turkisk musik. Här är en tämligen ny video med de till åren komna herrarna i Mogollar.
Efter att ha sett Khaled på trägår'n - utförlig recension på systerbloggen Brandybeat- kändes det inte som om det var dags att gå hem. Eftersom inside-information(Jugo i Bosnia Express) nått mig om att en betydligt mindre men vildare spelning ägde rum på ett obskyrt industriområde i Högsbo grenslade vi våra cyklar och trampade genom den sommarvarma natten mot nya äventyr. King Georges ställe är som taget ur en Kaurismäki film. En tämligen apart samling människor i olika åldrar med olika bakgrund dricker öl och dansar i en liten lokal som ser ut att vara dekorerad av....ja, här saknar jag ord. Långväga gäster var Bolshevikings från stockholm som med sin.....hm...uppseendeväckande scenutstyrsel gav surrealistisk touch åt tillställningen. Men, jävlar vilket drag! Det serverades bosnisk mat vilket innebar grillat lamm i bröd och billig pilsner. Gissa om jag trivdes? Gamla bekantingarna Bosnia Express äntrade därpå scenen med sin patenterade partymusik. Sättningen var den här gången trummor, tuba, dragspel, klarinett, elgitarr, tamburin och sång. Det var bara att dricka upp och kasta loss på dansgolvet som var rätt trångt. Jag vill minnas att jag försökte dansa kolo och humppa om vartannat, eller båda samtidigt. Vansinnigt roligt.
Slutligen var det dags för King George själv att ta scenen i besittning. Den gamle har svårt att röra sig nu för tiden och måste ledas till scenen där han sitter fast förankrad i en stol, men rösten är intakt. Det är varmt som i gehenna då den röjigaste och skramligaste bluesmusiken i väst bryter loss. Efter ytterligare några pilsner ger vi till slut upp och leder, av förklarliga skäl, våra cyklar genom den kvittrande gryningen mot Majorna. En helkväll.
Ytterligare en varm sommardag då motivationen att sitta vid tangentbordet är ytterst låg. Efter en indisk middag och någon Cobra öl känner jag mig mätt och trött. Men jag kan väl alltid lägga på en partylåt - med Dunkelbunt som remixat Amterdam Klezmer Band - för att se om den piggar upp. Inte ens någon video blir det.
I vår genomgång av mystiska ryska popband har vi nu kommit till de nattliga prickskyttarna. Även det ett band som jag vet lite om, men den som vill veta mer kan ju börja på Wikipedia. Bandet startade som en kvinnlig duo i början av nittiotalet men har sedan ändrat skepnad och medlemmar flera gånger. De har även samarbetat med andra grupper och låter inte lika från gång till gång. I följande låt dyker en tuba upp och plötsligt är vi tillbaka i ompa-ompa musiken igen. En härligt psykedelisk video förhöjer intrycket. Måste kolla upp det här bandet lite mer.
Den ryska musikvärlden är full av anmärkningsvärda band med en okonvetionell framtoning. Framför allt tycks St: Petersburgregionen vara en speciellt gynnsam grogrund för avantgardisktiskt exprimentella band med hög partyfaktor. Ett gott exempel är Babsley som består av bara kvinnor i en udda konstellation som bland annat benämts som post-punk-schamanistisk-reggae med en stor dos slavisk humor. Jag vet inte om jag blev något klokare av det men häftigt och helt oförutsägbart är det. Som i så många ryska musikvideos får det Stora Fosterländska Kriget (Andra världskriget för oss västerlänningar) bilda bakgrund.
Det är för övrigt intressant att se så många nutida ryska musikvideos som har detta krig som tema. Det tycks vara en del av en levande historia på ett helt annat sätt än i Sverige. Vilket i och för sig inte är konstigt med tanke på det pris Sovjetunionen fick betala för att slå tillbaka nazi-Tyskland. Omkring 20 miljoner döda plus förstörda städer och ödelagda landskap.
Ett annat gitarrbaserat ryskt band som snurrat flitigt på min skivspelare senaste tiden är St: Petersburgbandet S.P.O.R.T. På underliga vägar har den ryskproducerade skivan Smysl Zhizni hittat till mitt hem. S.P.O.R.T är ett popband som inte låter så särskilt ryska eller östeuropeiska men ändå har en annorlunda framtoning som snabbt sätter sig på hjärnan. Särskilt mycket vet jag inte om detta band och det är inte så lätt att söka på bandnamnet eftersom den ena idrotten efter den andra dyker upp men inget popband. Här är låten Tango.
I dag är det egentligen för varmt för att ens titta på datorn men jag kan inte låta bli att stoppa in en video i alla fall. För att totalt byta musikstil blir det en somrig poplåt med ryska Undervud. Vad låten handlar om vet jag inte men det påstås att inte ens rysktalande begriper deras texter, så det kanske kvittar. Namnet Parabellum (latin: för krig)är namnet på en ammunitonstyp och ger associationer till skjutvapen. Och vad är egentligen den gamla damen med bössan ute efter?
Det är söndag och som vanligt är jag på mitt mest antika humör. Det blir gammalt och det blir underligt. Vissa personer i min närhet tycker att mitt musikintresse kan vara något påfrestande, speciellt när jag försöker övertyga dem om storheten i den ena eller andra märkliga musikstilen som jag för tillfället lyssnar på. Och jag kan förstå att alla inte intresserade av centralasiatiska stenkakor. Själv kan jag falla i trance över till exempel de märkliga gamla inspelningar som finns i CD-serien The Secret Museum of Mankind. De knastriga gamla inspelningarna ger oss en spår av en värld som försvunnit för alltid. På senaste tiden har jag dessutom hittat gamla svartvita Azerbadjanska inspelningar på Youtube och blivit alldeles betagen. Självfallet vill jag dela med mig av dessa små ålderdomliga pärlor. Kanske finns det en och annan där ute som har sinnelag att uppskatta dem efter förtjänst.
Här är det en fin duett med en kvinnlig dragspelare och en klarinettist. Vad de eller låten heter vet jag inte men vackert är det. I slutet videon tar en sångare vid.
Om ni inte fått nog av Azerbadjanska videos så kommer här gruppen Bülbül med Güle- Güle . Guldtänderna verkligen blänker i munnen på dragspelaren.
Bälgaspel eller handklaver som det också kallats har aldrig varit fint. Det har varit ett lantligt, folkligt, ja, "bonnigt" instrument förknippat med lägsta sortens underhållning i tält och på logar. Med förkärlek användes det av tiggare, gatumusikanter, tattare och annat löst folk som inte stod högt i samhällets rangordning. För samhällets över- och medelklass var det skäl nog att se ned på instrumentet. 
Från min egen barndom kommer jag ihåg att dragspel var den ultimata töntigheten. Sådant gamlingar, senila kalkbrott och förståndshandikappade lyssnade på och som på den tiden ganska frekvent hördes ur radion (den lilla gröna som stod på när mamma lagade mat i köket). Själv tyckte jag elgitarr och trummor var mycket häftigare. Föga kunde jag väl ana att jag senare i livet skulle börja lyssna på Calle Jularbo och själv försöka ta ut låtar på ett eget ägandes durspel. Ack ja, så det kan bli. 
Jag var ju inne lite på durspel i mitt förra inlägg och fortsätter på det spåret. Friedrich Buschmann uppfann dragspelet i Tyskland 1822 enligt de flesta källor. Det var från början ett ganska enkelt instrument med få knappar som senare har utvecklats i en mängd olika varianter. De flesta länder eller musikområden har dragspel designade för just deras typ av musik. Den äldsta sortens dragspel är de diatoniska där samma knapp ger olika ton beroende på om man trycker ihop eller drar isär bälgen, som på ett munspel. 
Den varianten som är vanlig i Sverige kallas durspel beroende på att där vanligtvis finns fem dur-ackord i basen men endast ett moll-ackord. Det är alltså ett begränsar instrument där vissa stycken är omöjliga att spela.Typiskt för durspelen är att man får rycka och dra i bälgen för att få luft i vissa passager och ett tydligt väsande ljud uppstår. Knattret från knapparnas är också en del av ljudbilden. Förutom det vackra ljudet har durspelt den fördelen att det är litet och lätt att bära med sig. Många durspelare som spelar ihop med andra musiker har ofta(liksom munspelarna) flera instrument att växla mellan så de kan spela i fler tonarter. Diatoniska dragspel har vanligtvis en till tre knapprader. Två-radiga durspel är det vanligaste i Sverige och förutom svensk folkmusik går det att spela visor och en del popmusik på dem. Till balkanmusik är de däremot i princip odugliga. Eller i alla fall nästan. Vissa balkanlåtar borde ju gå och spela i alla fall. Tror jag.... Här är i alla fall en fransk diatonisk dragspelare som försöker sig på en balkanmelodi framför datorn. Fast han spelar på ett treradigt spel som tycks vara det vanliga i Frankrike. 
Enligt en nypublicerad undersökning var fiske en av de aktiviteter som skapade mest harmoni och välbefinnande. Jag kan bara instämma i detta och tillägga att om det kombineras med musik så ökar den positiva effekten. En smula alkohol är heller inte fel. En låt får det väl bli idag också. Jag hittade en durspelslåt på youtube med det passande namnet Aborrsjövalsen. Den får avsluta detta inlägg. Dagens öststat är alltså Sverige, för ovanlighetens skull. En för mig hittills okänd förmåga vid namn Jan Anders Andersson spelar både rytmiskt och kraftfullt på ett enradigt durspel. Han har förresten en egen durspelssida här om någon är intresserad av detta märkvärdiga instrument. 
-mag-ro-2007-fata-mmi.JPG)
För den som är intresserad av hur det lät förr i byn Clejani finns här ett album inspelat 1949-1952 att ladda ned. Skivan följde med en tidning så inget skivbolag kommer att få spader för det här. Detta tips har jag snott från den mycket läsvärda bloggaren Dumneazu musiker och matälskare som skriver på engelska med en ungersk vinkling. Han är född i New York men har rest mycket i Östeuropa.
Ett av de mer prominenta banden i genren är Figli di Madre Ignuta vars senaste platta Fez Club är en riktig partyröjare. Inga svaga spår alls. Självklart finns - som lök på laxen - en genomarbetad video för att marknadsföra skivan. Här är Theme from Paradise.
Men det är inte kambodjansk sång vi förväntar oss när vi hör på amerikanska rockband. Den skönsjungande kambodjanska sångerskan Chhom Nimol(som sägs ha uppträtt för den Kambodjanske kungen) i kombination med det tunga psykedeliska soundet är en sensation. Historien bakom bandet kan du läsa mer om här. Jag upptäckte bandet först när de fanns med på The Rough Guide to Planet Rock - en förnämlig samling rockmusik från hela världen- och blev helt betagen. Sedan dess har det kommit ut en ny CD Venus on Earth. Bandet började med att spela covers på kambodjanska rocklåtar från 60-talet men har mer och mer gått över till eget material. Enligt programmet till Way Out West kommer bandet att göra en klubbspelning. Undrar bara var?
