Av någon anledning kom jag återigen att tänka på när jag och Bersa åkte genom Östeuropa på 80-talet. Någonstans i Bulgarien klev det på en yngling med en bandspelare och satte sig i vår kupé. Det var en sliten maskin av ett obskyrt österuopeiskt fabrikat men ut strömmade den mest märkvärdiga musik. Rock’n’Roll fast med helt andra toner och klanger, en sanslös blandning av elektriska instrument och traditionella. Tungt komp, snirkliga solon och kraftfull sång i en gränsöverskridande syntes. Vad kunde det vara? Killen var hjälpsam och kunde flera språk - dock inget vi behärskade. Vi förstod snart att han var bulgar av turkiskt ursprung och musiken var turkisk. Han skrev ned namnet på artisten men vi blev osäkra när vi försökte tolka hans kyrilliska bokstäver. Kan någon verkligen heta Edip i förnamn? När vi kommit fram till Istanbul gick vi i alla fall på jakt efter artisten. Vi fann att det var en välkänd artist som mycket riktigt hette Edip Akbayram.
Genom vårt grävande i skivaffärer fick vi dessutom nys om flera andra artister i samma stil. Dessvärre verkade vi ha kommit i fel tid. Den bästa musiken i denna stil gjordes från 1968 och tio år framåt. Det nyproducerade var mer slätstruket och liknade västerländsk musik i produktionen. Resultatet blev att vi fick bläddra oss igenom skivbackarna i mörka kyffen där de som handlade med begagnade skivor bedrev sin verksamhet. Affärsinnehavarna var glada att någon gillade deras dammiga samlingar och kom med te och goda råd. I bland fick vi napp och hittade en gammal psykedelisk single från tidigt 70-tal och ylade av förtjusning. För de intresserade finns en samling av Edip Akbayrams skivomslag här. Ryggsäckarna fylldes långsamt av vinyl, det var billigt men utrymmet var begränsat och vi fick välja noga. Det var mycket som skulle inhandlas. En av de första favoritlåtarna var Degmen Benin Gamlı Yaslı Gönlüme med fräckt basspel, wah-wahgitarr och turkiska stråkar - mäktig. Ingen video men en kavalkad av bilder medföljer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar