Jo, Baris Manco sjöng några låtar i Mogollar men blev framför allt känd som soloartist. Hans egenartade uppenbarelse till trots blev han populär hos den breda allmänheten som annars vanligtvis ogillar rock'n'roll utseenden. Långt hår och en mustasch(för att dölja ett ärr från en bilolycka) samt med tiden kläder som fick honom att se ut som hårdrocksälskande trollkarl med profetambitioner och Elviskomplex. Lägg därtill ett allt annat än diskret hängsmycke och överdimensionerade ringar på de flesta av fingrarna så är bilden klar. Hans skivomslag visar upp förändringen från korthårig rocker via popbandslooken till den långhårige barden. En stil som han behöll till sin allt för tidiga död 1999. Ändå blev han folkkär så som ingen annan rocksångare. Hans försök att slå utomlands var dock inte helt lyckade även om han fick några listettor i Rumänien och Marocko. Som vanligt när det gäller turkiska rockartister är det framför allt 70-tals produktionerna som är mest intressanta.
Hans första hit sålde 700.000 exemplar i flera länder och är fortfarande en älskad låt i framför allt Turkiet. Daglar Daglar.
En av få nya plattor jag köpte under min sejour runt Istanbuls skivaffärer i början av 80-talet var LP:n Estağfurullah..Ne Haddimize där Halil İbrahim Sofrası var den stora hiten. Texten handlar, om jag förstod det rätt, om att på gamle Abrahams tid då delade man minsann på maten och det var bättre förr, vilket videon här tycks bekräfta. Kanske. En gång i tiden kunde jag säkert hundra turkiska ord, men nu har ordförrådet krympt till närmare tio, varav de flesta handlar om mat och dryck, så jag kan komma ihåg helt fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar