En dag i Ryssland

Hur är livet egentligen där i öster. I Ryssland. Vi har väl alla våra fördomar om ryssarna precis som om alla andra folk. Kanske lite fler om just ryssar eftersom de ingått i svenska skräckpropagandan i 400 år. Ni vet, skäggiga våldsverkare och sentimentala spritdrickare, fast duktiga på hockey och schack.
Resten är ett sammelsurium av motstridiga uppgifter. Jag antar att synen på svenskar - i den mån det finns någon - är behäftad med liknande fördomar. Nå, jag har inte varit i Ryssland på länge och den mesta informationen får jag från nätet. Det är lite lösryckta bilder och snuttar på Russiatoday, Englishrussia och enskilda bloggar som inte direkt skapar klarhet. Men hur är det egentligen? Ryssarna själva tycks inte ha något behov av att ändra på bilden av sig som ett spritälskande oborstat folk.
De tycks snarare vara stolta över den och förstärker den gärna som till exempel i Leningrads musikvideos. Ja, påfallande ofta förekommer ett rejält supande i östliga filmer. Vodkaglas efter vodkaglas töms i en hiskelig takt och folk blir oregeliga och tappar koncepterna.
Här är en film som visar en dag i Ryssland och som bekräftar vår bild av ryssarna. Så vitt jag förstår har Sergei Shnurov ett finger med i spelet. Fina friska fördomar som är allt annat än politiskt korrekta alltså.

Orkeslös tisdag

När mitt lokala hämtmatställe var stängt gick jag till ett annat. Det skulle jag inte ha gjort! Magsjuka blev resultatet. Det var länge sedan sist, så nu sitter jag här, lätt i kroppen men rejält orkeslös, så det blir det en kort text idag. Egentligen hade jag tänkt att gå ut och lyssna på musik och kanske ta en öl eller två; istället sitter jag här med en kopp te. Jag höjer humöret med Leningrad och en tecknad film. Vi följer Sergei Shnurov genom livet.

Måndag i Vitryssland

Förutom att jag glömt visa-kortet i baren, slarvat bort glasögonen, tappat en väska, bitit sönder en tand och nyser i allergianfall så är det väl någotsånär. Måndag. Vi börjar veckan med att titta in på en bar som gud glömt någonstans i Vitryssland. Ett antal personer sitter och super sådär lite håglöst, som man gör en vardags kväll. När bandet börjar spela kommer ihågkomsterna av pinsamma händelser som ett brev på posten. Gissar jag, utan att alls förstå texten. Men en satans fin låt är det i alla fall. En av mina favoriter. Lyapis Trubetskoy med По аллеям

En uppblåsbar get

Konstigt nog vaknade jag tidigt. Mycket tidigt. Full av egendomlig verksamhetslust. Vattna blommor, mata fiskar, diska, koka kaffe, det finns ingen ände på allt man kan ta sig för. Ändå kom jag hem sent(eller tidigt) igår efter en röjig kväll på Balkan Beat Party. Det måste vara upprymdheten som håller i sig.
För kan man bli annat? Än upprymd. Bra musik, trevliga människor, hög energi, hejdlös dans, svalkande öl och en uppblåsbar get. Självklart bör alla tillställningar med självaktning ha en upplåsbar get. Det ger markant ökning av partyfaktorn. Trångt på dansgolvet och stimmigt i baren. Enda felet är att man måste vänta en månad tills nästa gång.


En rejäl trumma som dunkar på är ett utmärkt komplement. Och är det inte en icke helt obekant radiopratare och melodifestivals deltagare som trakterar den?

Partygeneralen själv vid manövercentralen. Balkandisko, rumänsk reggae, serbisk pop, polsk klezmer, bulgariska blåsorkestrar, rysk rock och colombiansk cumbia i en hiskelig blandning ja, till och med en mexikansk corrado tyckte jag mig höra
Det var armarna i luften och fart på benen som gällde!


Efter en sådan här färgsprakande och högljudd tillställning måste jag lugna ned mig. Sänka tempot och gå tillbaka i tiden - när världen var svartvit och allt gick långsammare. En stor liten man: Faramita Lambru med Inel, Inel de Aur

Opp och hoppa med Opa Cupa

Kombinationen blåsorkester och studsmatta har hittills varit ett outforskat område inom artistvärlden. Opa Cupa från Italien -som ingår i undergenren spagetti-balkan- gör ett elegant inlägg men där finns möjligheter till vidareutveckling. Saltomortaler nästa gång? Dubbel mollbergare i pik, eller trippel Axel? En musikvetare från Sarajevo får vara alibi videons seriösa sida. Därmed är det dags att snöra på sig dansskorna och värma upp inför kvällen övningar. Balkan Beat Party på Hängmattan klockan 21.00. För att undvika dansrelaterade skador rekommenderar vodkabeat att man tänjer och sträcker kroppen innan. Viss uppsmörjning av inälvorna är bra för humör och fokusering. Tänk på kolhydratintaget så energin inte tar slut. Bjala Stala med Opa Cupa

Den videon var så kort att vi hinner ta en till för att värma upp ordentligt. Dr Adnan Hozi dyker upp även här för att...ja vad säger han egentligen? I vilket fall som helst; dramatisk sång och mäktigt blås. Allegria di Naufragi.

Rumänska Rona Hartner river igång

Lönehelg och vackert väder. Det är väl läge att gå ut och ta en pilsner på något lokalt etablissemang. Kanske en östeuropeisk krog i närheten. I morgon är det återigen dags för Balkan Beat Party Göteborg. Det kan vara dags att få igång kroppen, klämma i sig något glas vodka och dansa loss inälvorna. Det kan i så fall bli en trevlig helg.
Jag behöver lite pigg musik för att ladda upp och letar efter något jag inte lagt upp redan...... hmmm. Rumänien kanske? De rumänska teveshowerna är märkliga, men de innehåller ibland fantastiska musiknummer. Det här är Rona Hartner(känd från bl.a. filmen Gadjo Dilo) tillsammans med Mahala Rai Banda och en okänd dansare. Är det sväng eller?

Goran Bregovic i Istanbul

Vi lämnar därmed Turkiet för denna gång vänder långsamt tillbaka mot det inre av Balkan. Fast det blir en mjuk övergång. Goran Bregovic har denna gång en orientalisk sektion i sin orkester och konserten äger rum i Istanbul. I förhållande till förra låten går tempot och intensiteten ned. I stället tonas det storslagna och det sublima upp. Orientaliska stråkar bryter mot blåset och ibland stänker maestro själv iväg några toner från elgitarren. Goran Bregovic behöver väl knappast någon presentation. Han har skapat filmmusik till många av Emir Kusturicas filmer och turnerar världen runt med sin orkester. Konserhuset i Göteborg besöktes för en del år sedan men kanske är det dags att de kommer hit igen?
Erkekler med Goran Bregovic

Rapp i käften på turkiska

En av de artister som som gjorde stort intryck på mig i filmen var den nästan osannolikt snabbe rapparen Ceza. Politiskt medvetna texter rinner, nej, forsar ur munnen på honom i ett tempo som tar andan ur lyssnaren. Den inspelade låten övergår i filmsekvensen till en spontan uppvisning där man verkligen ser hans verbala teknik. Det är den raplåt som spelats överlägset mest i min dator: 45 gånger. Ja, faktist näst mest av alla låtar. Men då är vi flera som tidvis använder samma burk och Ceza är en av få gemensamma nämnare.
Det övriga jag har hört av Cezas musik är inte av samma dignitet, utan lite mer slätstruken rap av mainstream karaktär. Men här kommer den alltså, tillsammans med en sekvens från filmen. Holocaust med Ceza. Håll i hatten.

Crossing the Bridge

Hur ser det ut idag då? I den tidigare nämnda dokumentärfilmen Crossing The Bridge- The Sound Of Istanbul får man en behändig genomgång av ett antal artister i olika stilar. Ett band som bygger vidare på den psykedeliska traditionen är Baba Zula. Det är ett avslappnat exprimentellt rockband med varierande antal medlemmar som vunnit en publik runt om i världen. Själva kallade de musiken oriental dub men visst kan man höra spår av 60- och 70-talets psykedeliska revolution. Självklart med att grundläggande inslag av turkisk folkmusik.
Jag såg dem själv på Roskildefestivalen för ett antal år sedan där de genomförde en tämligen märklig konsert som jag då uppfattade som något ofokuserade. Eller också förstod jag dem inte. Vilket som. På Roskildefestivalen är det inte alltid lätt att uppfatta nyanser.
I filmen som är regiserad av Faith Akin kommer Alexander Hacke från gruppen Einstürzende Neubauten till Istanbul för att utforska musiken. Han glider runt i staden och träffar en mängd osorterade musiker från olika sociala omständigheter. Här kommer en drömsk sekvens från en båt på Bosporen med bron som förenar Europa och Asien i bakgrunden. Baba Zula med: Bulbul olsam varsam yanina.

Den här låten är visserligen inte med i filmen men har i gengäld lite mer rytm och en magdansös, vilket är svårt att motstå: Zaniye Oyun Havasi.

Baris Manco

Jo, Baris Manco sjöng några låtar i Mogollar men blev framför allt känd som soloartist. Hans egenartade uppenbarelse till trots blev han populär hos den breda allmänheten som annars vanligtvis ogillar rock'n'roll utseenden. Långt hår och en mustasch(för att dölja ett ärr från en bilolycka) samt med tiden kläder som fick honom att se ut som hårdrocksälskande trollkarl med profetambitioner och Elviskomplex. Lägg därtill ett allt annat än diskret hängsmycke och överdimensionerade ringar på de flesta av fingrarna så är bilden klar. Hans skivomslag visar upp förändringen från korthårig rocker via popbandslooken till den långhårige barden. En stil som han behöll till sin allt för tidiga död 1999. Ändå blev han folkkär så som ingen annan rocksångare. Hans försök att slå utomlands var dock inte helt lyckade även om han fick några listettor i Rumänien och Marocko. Som vanligt när det gäller turkiska rockartister är det framför allt 70-tals produktionerna som är mest intressanta.

Hans första hit sålde 700.000 exemplar i flera länder och är fortfarande en älskad låt i framför allt Turkiet. Daglar Daglar.

En av få nya plattor jag köpte under min sejour runt Istanbuls skivaffärer i början av 80-talet var LP:n Estağfurullah..Ne Haddimize där Halil İbrahim Sofrası var den stora hiten. Texten handlar, om jag förstod det rätt, om att på gamle Abrahams tid då delade man minsann på maten och det var bättre förr, vilket videon här tycks bekräfta. Kanske. En gång i tiden kunde jag säkert hundra turkiska ord, men nu har ordförrådet krympt till närmare tio, varav de flesta handlar om mat och dryck, så jag kan komma ihåg helt fel.

Mogollar

Söndag har infunnit sig med buller och bång. Gårdagen var ganska innehållsrik och inbegrep flanerande i den färska vårsolen, vin på blanka eftermiddagen, snabbrep med bandet, mat och pilsner samt en rätt extatisk spelning tillsammans med en sambaorkester inför en vilt dansande publik. Fast det var noga räknat idag då klockan var långt efter tolv. Eftersom jag kom hem sent(eller tidigt) efter en långdragen nattvandring genom ett trots allt, ovanligt ljummet Göteborg, har en viss dävenhet lagt sig över tillvaron. Men jag kan ändå inte låta bli att hamra ned några bokstäver på tangentbordet och lägga in ytterligare en turkisk video. Jag är fortfarande fast i den turkiska rockens guldålder och tragglar vidare på detta tema. Mogollar är kanske mer än något annat band, pionjärer inom turkisk musik. Ytterligare ett av de där nyskapande banden som blandade psykedelica med turkiska melodier och folkinstrument. De började i slutet av sextiotalet(förstås) och är fortfarande i verksamhet, visserligen efter en paus på sjutton år runt åttiotalet. Men ändå. De fick ett ganska rejält lyft 2007 och renässans när Sony beslöt sig för att använda deras gamla hit Cahit Berkay som reklam för playstation 3. Det är märkligt hur de gamla turkiska banden nu tycks bli uppmärksammade i väst. Jag vill minnas att den före detta sångaren i Mogollar- nu tyvärr bortgångne- Baris Manco i ett radioprogram en gång i tiden förutspådde att den turkiska musiken skulle bli nästa våg inom populärmusiken. Så blev det aldrig men det är kul att så mycket årgångs vinyl återutges på nytt. Här kommer alltså en ny påkostad video till gammal men fortfarande vital låt.

När jag ändå är igång med Mogollar kan vi ta en låt till, mest för det gamla tidstypiska omslaget. Ingen video alltså men en ganska lång sekvens med många olika melodier och takter som visar prov på vad mogollar var kapabla till.

Bosporus Bridge

Turkisk psykedelica tycks vara ett ämne som går hem för även igår ökade antalet besökare. Inte lika dramatiskt som i onsdags, men i alla fall. En av de mest åtråvärda samlingsplattorna med turkisk psykedelica är Bosporus Bridges. Den är dessvärre extremt sällsynt och att den skulle dyka upp på våra breddgrader är inte särskilt troligt. Eventuellt kan det finnas någon återutgivning på CD på något okänt entusiastiskt bolag. Vem vet. Intresset för udda musik tycks ju öka.
Trots den avskräckande undertiteln Jazz Funk - något som vanligtvis brukar indikera tröstlös instrumentalonani - finns här en hel del sanslösa låtar. Lyckligtvis har någon filantropisk lagd person delat med sig av låtarna på youtube. Vilket jag är djupt tacksam över, jag har nämligen inte själv detta eftertraktade album, så om någon vet om och var det finns på nätet kan ni väl tipsa mig. Här är det förstås stillbild som gäller, i detta fall skivomslaget i tidstypisk stil. För de som inte har någon större kännedom om turkisk psykedelica kommer här Erkut Tackin med Sevmek Istiyorum

Självfallet är Erkin Koray representerad på denna skiva med första låten från Elektronik Türküler: Karli Dagar

Erkin Baba igen

Efter att ha skrivit om Erkin Koray i går steg besökssifforna på bloggen dramatiskt. Undrar vilka som var inne då? Från vilket land? Jag hade tänkt fortsätta med lite mer Erkin Baba när jag ändå är igång. Så vem vet, besökssiffrorna kanske ökar idag också. Erkin Korays musik följde mig under hela åttiotalet på kassettband vi satt ihop av skivorna vi hittat. När jag sent omsider fick internet och började surfa, förstod jag att det fanns mer att hämta och jag har sedan dess gjort sporadiska raider på nätet och ibland t.o.m. lyckats hitta någon gammal godbit. Dessutom fann jag en hel del biografiska fakta som jag tidigare inte kände till. Som till exempel att han blev anfallen och knivhuggen på grund av sitt långa hår och klädstil. Dessa attacker fick honom inte att ändra stil men han skaffade sig en egen kniv för att kunna försvara sig. Hans uppenbarelse måste ha varit oerhört provocerande i dåtidens turkiska samhälle. Denna upplysning är exempelvis hämtad från en insiktsfull artikel om Erkin Koray på engelska finns här. Ytterst läsvärd.

En av de låtarna som som gjorde starkast intryck på mig bland skivbackarna i Istanbul var Saskin från LP:n 2 som kommer här. Omslaget här bredvid kommer från singeln. Det är en besynnerlig låt med cool rytm men tyvärr inga rörliga bilder till.

Från den första samlingsplattan kommer den flummiga Aska Inanmiyorum. Fina stillbilder också.

Den turkiska rockens fader

Ett av de namn som vi snabbt lärde oss i de turkiska second-hand butikerna var Erkin Koray. Berättelserna var många, han var den förste som spelade rock i turkiet, den förste elgitarristen och den som införde det psykedeliska elementet i musiken. Han började spela covers redan i slutet av femtiotalet men skapade snart egen musik. I slutet av sextiotalet, när flower-powervågen svepte över världen blandade han den med inhemska tongångar till en märklig syntes. Trots framgångar hade han och hans grupp krångel med skivbolag och fick bara ge ut singlar. Visserligen samlades singlarna på en LP men det var först 1974 när han hade bytt skivbolag han fick ge ut sin banbrytande LP Elektronik Türküler. Om denna skiva kan det skrivas mycket, och det har det gjorts. Låt mig säga att det är en av mina personliga favoriter bland rockskivor och lätt platsar på min tio-i- topp lista över bästa album genom tiderna. Den är en helgjuten enhet som blandar psykedelican med folkliga turkiska melodier på ett hänförande sätt. En av de mest nyskapande rockplattorna någonsin (och som nu 30 år senare uppmärksammats i väst och återutgivits på cd). Generationer av turkiska musiker har bedyrat sin vördnad för detta verk och berättat hur mycket det påverkat dem. Uppföljaren med det korta namnet 2 var inte mycket sämre och innehöll ett flertal hit-låtar och därmed var ribban för turkisk rockmusik satt på mycket hög nivå. Elgitarr var huvudinstrumentet för Erkin men genom att elektrifierade det gamla folkliga stränginstrumentet Baglama och använda det i sin musik skapade en ny dimension i rockmusiken. Erkin Koray dyker upp i den förnämliga dokumentärfilmen om musik i Istanbul Crossing the Bridge: The Sound of Istanbul som rekommenderas starkt. Den oberäknelige gitarristen är fortfarande verksam och spelar in musik och betraktas som Erkin Baba(fader) av yngre musiker. En gammal inspelning med Erkin Koray och hans trio från.... ja, vad kan det vara? Någon gång tidigt 70-tal av kläder och frisyr att döma? Med hjälp av hans flyende hårfäste kan man vanligtvis avgöra hur gammal en video är, fast här är det mer kläderna och studiomiljön som är som är tidstecken. Cemalim heter låten som också finns på Elektronik Türküler.

En lite ruffigare ännu äldre singel av det djup-psykedeliska slaget: Gel Bak Ne Soylicem

Trancedentala turkar

Av någon anledning kom jag återigen att tänka på när jag och Bersa åkte genom Östeuropa på 80-talet. Någonstans i Bulgarien klev det på en yngling med en bandspelare och satte sig i vår kupé. Det var en sliten maskin av ett obskyrt österuopeiskt fabrikat men ut strömmade den mest märkvärdiga musik. Rock’n’Roll fast med helt andra toner och klanger, en sanslös blandning av elektriska instrument och traditionella. Tungt komp, snirkliga solon och kraftfull sång i en gränsöverskridande syntes. Vad kunde det vara? Killen var hjälpsam och kunde flera språk - dock inget vi behärskade. Vi förstod snart att han var bulgar av turkiskt ursprung och musiken var turkisk. Han skrev ned namnet på artisten men vi blev osäkra när vi försökte tolka hans kyrilliska bokstäver. Kan någon verkligen heta Edip i förnamn? När vi kommit fram till Istanbul gick vi i alla fall på jakt efter artisten. Vi fann att det var en välkänd artist som mycket riktigt hette Edip Akbayram.
Genom vårt grävande i skivaffärer fick vi dessutom nys om flera andra artister i samma stil. Dessvärre verkade vi ha kommit i fel tid. Den bästa musiken i denna stil gjordes från 1968 och tio år framåt. Det nyproducerade var mer slätstruket och liknade västerländsk musik i produktionen. Resultatet blev att vi fick bläddra oss igenom skivbackarna i mörka kyffen där de som handlade med begagnade skivor bedrev sin verksamhet. Affärsinnehavarna var glada att någon gillade deras dammiga samlingar och kom med te och goda råd. I bland fick vi napp och hittade en gammal psykedelisk single från tidigt 70-tal och ylade av förtjusning. För de intresserade finns en samling av Edip Akbayrams skivomslag här. Ryggsäckarna fylldes långsamt av vinyl, det var billigt men utrymmet var begränsat och vi fick välja noga. Det var mycket som skulle inhandlas. En av de första favoritlåtarna var Degmen Benin Gamlı Yaslı Gönlüme med fräckt basspel, wah-wahgitarr och turkiska stråkar - mäktig. Ingen video men en kavalkad av bilder medföljer.

Motstånd

Så börjar veckan igen. Samma sak om och om igen men ändå kommer måndagen som en chock.
En korridor av dagar ligger framför oss innan helgens ljus kan anas. Våren verkar dessutom dröja. Det kan bli segt. Erfarenheten säger att efter en varm vinter kommer en bedrövlig sommar. Kraft, vi måste samla kraft. Stå emot och slå tillbaka.
Vi laddar upp med lite rysk rock och en boxningsvideo. St:Petersburgbandet Splin gör en duett med Bi 2(som har alldeles för komplicerat ursprung för beskrivas på den här bloggen). I alla fall, två ryska kultband i samma låt med en filmisk titel: Fellini.

Finsk Tango

Eftersom vodkabeat gärna utsätter sig för prövningar i sin iver att testa östlig populärkultur befann sig bloggens utsände på lördagen i Tempelriddarnas ordenslokal för att lära sig dansa finsk tango. Det är en säregen dans som inte har något med den argentinska varianten att göra. Lätt knäande skall man med så långa steg så möjligt, helst utan att lyfta fötterna, glida runt dansgolvet. Kroppskontakten med motpartnern skall vara tät, mycket tät, från bröstet till knäna. Benen skall gå omlott, fötterna tätt ihop. Det vill säga att man tränger in sitt en ben mellan kontrahentens. Sedan skall man med bibehållen värdighet göra två långa och två korta steg med vändningar och riktningsombyte. Inte helt enkelt. Det är en lätt skabrös dans som man förmodligen undviker om man är anständigt lagd. Nu var det här en nykter tillställning men man kan ju tänka sig hur det kan bli med en Koskenkorva eller två innanför västen. Sammanfattningsvis kan sägas att det var inget man lärde sig på en timme. Men den vackra musiken gör att jag, trots bristande talang, kommer att göra nya försök. Härom veckan lyssnade jag till Göteborgs tangokung Timo Nieminen och Stenbäckens Dragspelsorkester och insåg återigen storheten i den finska tangons smärtfyllda låtar. Ni vet, som stämningen i Kaurismäkis filmer. Framför allt sjöng Timo tangos som Olavi Virta en gång gjorde populära. Och vi kan väl lyssna till den gamle mästaren: Vain Yhtä Pyydän Jag behöver väl knappast säga att Olavi dog utblottad och alkoliserad vid 57 års ålder.

47 år sedan första människan i rymden

Uppskjutningen av Vostok I med Yuri Gagarin ombord

Amerikanska reaktioner på uppskjutningen

Vodkabeat har tidigare tagit upp låtar om rymdfarkoster och deras passagerare och Gagarins dödsdag uppmärksammades för några veckor sedan. I dag är det exakt 47 år sedan han sköts upp i rymden och gjorde ett varv runt jorden i Vostok I. Händelsen blev förstås enormt uppmärksammad och amerikanerna höll på att skita på sig. Att just Gagarin blev den förste kosmonauten påstås bero på att utrymmet i Vostok var väldigt litet och att han bara var 157 cm lång. En god bild av rymdkapplöpningens tidsålder får man i Med K-Märkt mot Månen 1957-1969 av Staffan Bengtsson och Göran Willis. En kavalkad om 60-talet och alla de kulturyttringar som rymdåldern alstrade i både öst och väst. Hur mycket rymdprylar som helst producerades och såldes till hugande konsumenter. Bara i Göteborg hade vi också popband som the Spotnics och platser som Rymdtorget i Bergsjön med en direkt koppling till tidsepoken. Men de minnesmärken som då invigdes under pompa och ståt, står nu ofta övergivna och nedslitna. Den stora allmännheten fascination av rymden har helt gått över. Det tycks ha varit en parantes i den moderna historien som snabbt var överspelad. Idag uppmärksammas inte rymdfärder i någon högre grad av populärkulturen. Några undantag finns dock. Den ryska gruppen Undervud vet jag inte särskilt mycket om, mer än att deras texter anses som obegripliga även för en rysktalande publik. De har gjort en låt med den passande titeln Gagarin som därmed får vara dagens tema.

Red Elvises i Istanbul

Återigen är helgen här och denna gång med ett visst hopp om väder. Kanske kan den första utepilsnern korkas upp i någon vitsippsbacke. Det är förmodligen att hoppas för mycket, men man kan ju aldrig veta. Som vanligt är det dags att höja volymen och rocka till det lite. Och vi tar en gammal favorit som varit med förut. Bara namnet Red Elvises ger en viss antydning om vad vi kan vänta oss. Men bara en viss.
Denna gång har de siktet inställt på Istanbul och magdans. Det är en hiskelig blandning av rysk opportunism och amerikansk rockhistoria med orientaliska takter och tongångar. Kan det bli annat än lysande. Tjoho! Upp och skaka magen, släng porslin i väggen och halsa ur buteljerna...I Wanna See You Bellydance!

På den här videon är inte den nya dragspelerska Elena Shemankova med, tyvärr, men jag sätter in en bild på henne i alla fall. Bara för att den är så fin. Kom inte och säg att dragspel är osexigt!

Tamango igen

Tidsbrist och det ena med det andra gör att jag inte hinner göra någon research eller skriva några längre inlägg denna veckan. Men jag har en ganska stor mängd videos på lager. Här gästar Tamango från Shukar Collective orkestern Hara med sin omisskänneliga stämma. En fortsättning på firandet av den romska nationaldagen. Nuro Shavo med Hara featuring Tamango.

Romernas nationaldag

Idag den åttonde april är det romernas nationaldag. Den infördes 1971 samtigt som den indiskinspirerade flaggan antogs vid den första internationella romska kongressen i England. Den romska nationalsången är Djelem Djelem som naturligtvis är den coolaste och svängigaste av världens nationalsånger. Här framförs den av sångikonen Saban Bajramovic. Som haft ett händelserikt liv. Han tillbringade fem år i fängelse, han var fotbollsmålvakt i fängelselaget och säger sig ha läst många tusen böcker i cellen. För sin snabbhet fick han smeknamnet Black Panther. Här kommer jag osökt att tänka på den beryktade romska nattklubben på en båt i utkanten Belgrad, med samma namn. Kan finnas ett samband. Måste kolla det någon gång. När han på sextiotalet börjat tjäna pengar på sin sång skaffade han sig en kostym, en guldklocka, en vit mercedes och två livvakter. Så förtäljer historien. Sedan begav han sig in i de sämre kvarteren för att spela tärning. På morgonen var han utan kostym, klocka, mercedes och livvakter. Barfota fick han traska hemåt. En legend som sagt. Men han lär fortfarande vara förtjust i att spela tärning.

Måndag med Lyapis Trubetskoy

Trots att våren ligger och lurar i luften är jag vintertrött och hängig. Det är måndag och inspirationen flödar inte direkt. Jag ids inte skriva något seriöst men av gammal vana så sitter jag vid datorn ändå. För att muntra upp mig tar jag ett av mina favorit band med en uppiggande novellfilm som video. Det är ett bröllop som på typiskt östeuropeiskt vis spårar ut. Jag har haft den här på lager ett tag, för att ta till inspirationslösa dagar och nu är det dags. Lyapis Trubetskoy med Hare.

En världsmästare till Urkult

Att var virtuos brukar för det mesta betyda att man spelar överjordiskt snabbt vilket inte alltid betyder att det är bra. Farten gör att det musikaliska lätt kommer i andra hand och det hela blir tråkigt för alla utom wannabe-virtuoser. Det finns dock undantag och ett av dessa undantag är Lelo Nika. En man som förenar total kontroll av sitt instrument med en lyhörd musikalitet.

Nu bor han bor i Malmö och är en av landets främsta virtuoser på sitt instrument. Från början av romsk-serbiskt ursprung kom han vid ett års ålder med sin familj till Danmark. Att han hade musikalisk talang förstod familjen och vid fem års ålder fick han ett dragspel av sin far som lärde upp honom från början. Som ung tränade han aldrig mindre än tre timmar om dagen, ofta fem eller många fler! Som tioåring reste han tillbaka till Serbien för att utveckla sitt dragspelande. Han studerade under flera framstående dragspelare från olika länder och lärde sig behärska musik från hela balkanområdet. Sedan dess har han förkovrat sig ännu mer på Danska Dragspels Akademin och Musikhögskolan i Malmö. Två gånger har han dessutom blivit officiell världsmästare på dragspel i svår konkurrens inför en internationell jury.
Han är inte främmande för pop, rock, jazz, klassisk eller svensk folkmusik och samarbetar gärna med musiker från andra genrer. Ett fint exempel på det är när han spelar ett lyriskt stycke med den nyligen bortgångne jazzlegenden Joe Zawinul. Men visst går det fort ibland!

KAL från Belgrad tillbaka i Näsåker

Från Belgrads förorter

till Norrlands inland är det en bit

Om det sebiska bandet KAL och diverse händelser har jag skrivit tidigare. De spelade på hotellet i Näsåker förra året, och nu skall de komma till Urkult. Jag hittade en ny video som jag inte kan låta bli att ta med: Gurbetski Tango. Tradition med förnyelse och ett oortodoxt, cool lite bluesrockigt gitarrspel av Dragan Ristic, ovanligt för att vara i romani-traditionen. Hur bra som helst. Det kan bli en höjdarkonsert i sommar.
Förresten när vi ändå är igång kan vi ta en till, bara för att det är så bra. En live upptagning av Turkish Blues med fint Darbuka spel. Något som jag, som själv fuskar på instrumentet, uppskattar särskilt.

Räfvar på Urkult

På systerbloggen Brandybeat har jag kollat igenom några av de band som skall spela på Urkult-festivalen i sommar. Men där finns även band som hör hemma på Vodkabeat. De som var där förra året kommer säkert ihåg Räfven, gatumusikanterna som höll till vid Entrén. De sådant gjorde sådant intryck på publiken och festivalledningen att de blivit inviterade som en del av programmet i år. Och party blir det när Rävfen spelar, det burleska utspelet har finslipats på norra Europas gator och torg när de kuskat runt i den röda minibussen. Musiken beskriver de själva bland annat som som tjockbalkan, kraschklezmer och folkpunk vilket gott duger som beteckning. Bandet var dessutom på tapeten under Göteborgs film festival då en dokumentär film om och med bandet visades. Räfven har släppfest för sin nya skiva Next time we take your instruments på Storan i Göteborg nästa vecka (9/4) och enligt hemsidan blir det även en efterfest på Pustervik senare på kvällen. Räfvarna brukar ju vara på partyhumör så det kan bli en glad afton. Därefter åker de på en treveckors turné runt landet, så håll ögonen öppna. En video från den förra släppfesten på Pustervik finns på youtube och den kommer väl till pass som uppvärmning och ger en god bild av vad vi kan vänta oss. Eftersom jag själv var där kan jag vittna om att det var en rejält uppsluppen tillställning. En av Räfvarna finns förresten ständigt avbildad på den här sidan, visserligen väl dold bakom ett horn men i alla fall.

Surt i Sighisoara

När jag ser på bilder från Sighisoara kommer ytterligare en minnesbild för mig. Samma eftermiddag vi skulle lämna Sighisoara bestämde vi oss för att klättra upp på ett berg med utsikt för att vänta på tåget. Vi köpte med oss en liter vin, bröd och ost och började vandringen i det vackra vädret. Det var längre och brantare än vi anat och vi blev varma och svettiga under uppstigningen. Från berget skådade vi ut över en vy som var väl värd ansträngningen och glada i hågen packade vi upp skaffningen för att skölja ur struparna. När buteljen väl korkats upp insåg vi dock att vi köpt med oss en flaska vinäger. Ridå. Det blev en tämligen torr måltid.

Så vitt jag minns berodde misstaget på att vi tittade mer på prislappen än etiketten. Alltid en lärdom att dra. Ytterligare en rumänsk låt till minne av denna fadäs. Fratii Reut spelar Sarba Militarului på en bergssluttning.