Goran Bregovic i Göteborg!

Det var en medelålders man i vit kostym och blommiga skor som efter cirka tre minuter fick ett helt konserthus att strunta i etikett och god ton för att i stället hoppa upp och ned och vifta med armarna i luften (enligt en mig närstående kvinnlig bekant var denna man dock påfallande tjusig vilket eventuellt kan ha haft en viss inverkan på hälften av publiken). Allsången dånade och stämningen var, enligt vanligtvis välunderrättade källor, betydligt högre än brukligt i göteborgs konserthus. I de mer andaktsfulla låtarna satte sig de flesta ned och många blev tvungna att torka bort en tår i ögonvrån. Var det bra eller?

Tja, jag har aldrig sett Bregocvic live förut men sådan upprymdhet var det länge sedan jag upplevde. Bregovic, som enligt en intervju i Svenska Dagbladet, endast dricker sprit på scenen(!) verkade tämligen gladlynt i slutet vilket naturligtvis inte enbart behöver sammanhänga med den milt brunfärgade vätskan i hans glas. En tämligen trovärdig hypotes är dock att det åtminstone delvis har med den saken att göra.

En mängd ganska nya låtar avverkades, flera från Severinas senaste platta, men också några som förmodligen kommer att finnas på hans nästa skiva som lär vara i affärerna i januari(enligt Bregovic själv kommer skivan titel att var Alkohol där den första delen kallas Slivovitz och den andra Champagne). Självfallet avslutades konserten med en massiv version av Kalshnikov inför en hänförd publik. Här kommer en inspelning av den låten från Belgrad tidigare i år.

Bregovic på grekiska och polska

Med viss möda försöker jag idag avsluta min kavalkad med Goran Bregovic. Mödan kommer sig av att jag var och dansade till den sjövilda orkestern Bosnia Express som firade Bosniens nationaldag på Café Hängmattan i går kväll. Orkestern bestod denna afton av två gitarrister, en blind dragspelare, en syntartist, en klarinettist, en tubaspelare(den allerstädes närvarande Jonatan förstås), Jugo på trummor och sist men inte minst den 78-årige Shaban på tamburin och dans. Tjo och tjim blev det som vanligt när Bosnia Express spelade. En uppladdning så god som någon inför Bregovic spelningen idag.


Åter till ordningen. Tack vare sitt arbete med inhemska artister har Bregovic nått stjärnstatus i flera länder. I Grekland samarbetade han med den folkkäre George Dalaras och gjorde grekiska versioner av de redan kända filmmelodierna. Dessutom gjorde han ett arrangemang på den gamla algeriska slagdängan Ya Rayah (som för övrigt Rachid Taha hade en smärre hit med i slutet av 90-talet). Här spelar Dalaras låten med eget band men med ett typiskt Bregovic stuk.

Även i Polen blev Bregovic ett stort namn tack vare sin skiva med sångerskan Kayah som sålde 650 000 exemplar i landet. Jag har haft med den underbara videon Prawy do lewego tidigare men kan inte låta bli att ta den igen.

Fast här hittade jag en fin Bregovic/Kayah-låt som jag hittills missat: Jeśli Bóg Istnieje. Inte mycket till video men en långsam tung sak som får ringa i huvvudet innan det är dags att gå till konserten. På förfesten har det utlovats hembränd bosnisk slivovitz vilket bör höja humöret rejält och försätta oss i en stämning där Bregovics talanger verkligen kommer till sin rätt.

Bregovic på turkiska

Nationsgränser och nationalism har aldrig varit viktigt för Goran Bregovic och efter karriären som filmkompositör började han samarbeta med en rad artister från en mängd olika länder. Först var den turkiska superstjärnan Sezen Aksu vars album Düğün ve Cenaze (The Wedding and the Funeral) Bregovic producerade. De flesta av låtarna är turkiska versioner musik från filmerna. Som vanligt är det inte helt lätt att från skivomslaget avgöra om Bregovic komponerat eller bara arrangerat musiken. Erkekler har Bregovic som kompositör och Sezen Aksu som textförfattare. Senare gjorde hon även en poppigare variant av Erkekler och det är den som kommer här.

Jag har haft med en orientaliserad liveversion från en konsert i Istanbul tidigare. Men jag tar med den igen! Utan Sezen Aksu men med stor orkester och fullt ställ.

Underground

Även 1995 blev ett framgångsrikt år för Goran Bregovic när filmen Underground av Emir Kusturica vann Guldpalmen vid Cannesfestivalen. Filmens undertitel är Once Upon a Time There Was a Country och är en satirisk uppgörelse med Jugoslaviens historia från andra världskriget och framåt. Underbar film i många delar (men cirka en timma för lång enligt min egen åsikt).

Bregovic stod för musiken som till stor del bestod av omarrangerade folkliga melodier. Vissa kritiserade honom för detta och menade att byggde sin karriär på andras musik. Och visst, i filmen använde han gamla melodier, men ha gav dem nytt liv och gjorde dittills okända romska orkestrar till världsstjärnor (Kocani Orkestar, Boban Markovic orkestar m.fl.). Flera av låtarna, Kalshnikov, Cajsukarie och Underground Cocek har blivit nästan sönderspelade av mer eller mindre bra blåsorkestrar. Jag väljer därför det oväntade öppningsspåret från skivan, den milda sången Ausiencia med den Cap Verdianska sångerskan Cesaria Evora i arrangemang av Goran Bregovic.

Горан Бреговић kompositör

Året efter tonsatte Goran Bregovic den franska historiska filmen La Reine Margot (Queen Margot) 1994. Regissör var Patrice Chéreau och filmen vann två priser vid Cannesfestivalen.

Det är en tämligen våldsam och erotisk historia, med vackra Isabelle Adjani i huvudrollen, som går in under beteckningen kostymdrama även om skådespelarna tidvis inte har särskilt mycket tyg på kroppen. Religion och sex i 1500-talets Frankrike funkade bra i hop med Bregovics musik och filmen blev en stor succé. Här återanvände han låtar han skrivit till Bijelo Dugme med gott resultat. Visst kan man höra ett lite balkanskt tonfall bakom det franska...Elo Hi från Queen Margot

Arizona Dream

Nästa film med de två vapendragarna, Goran Bregovic och Emir Kusturica, blev Arizona Dream inspelad i USA med Johnny Depp, Faye Dunaway och Jerry Lewis på skådespelarlistan. Inte illa av två ex-jugoslaver. Filmen är en märklig historia vars handling jag inte ens tänker försöka förklara. Den finns att hyra i välsorterade videobutiker så kolla själva. En kultrulle med ett fascinerande soundtrack där Goran Bregovic sammarbetar med Iggy Pop. Jag har visserligen haft med låten tidigare, fast i en lite annan version, tror jag. Här är lite fler bilder från filmen.

En vecka kvar

Vi fortsätter Goran Bregovic spåret eftersom konserten närmar sig. Den unge Goran ansågs talanglös och sparkades vid späd ålder från den fiolskola hans mor placerat honom i. Med elgitarr och bas fortsatte han dock spela och gjorde en spektakulär rockkarriär på femton år i gruppen Bijelo Dugme. När bandet krackelerade i slutet av 80-talet övergick han till filmmusik och med Zigenarnas Tid regisserad av Emir Kusturica blev han världskänd som kompositör och arrangör. En mängd traditionella låtar blev genom det storsäljande soundtracket tillgängliga för den större publiken och ingår numera i standardrepertoaren för blåsorkestrar världen över. Ett bra exempel på det är Kustino Oro som jag för övrigt själv har varit med om att spela ett oräkneligt antal gånger. Trots det har jag ännu inte tröttnat på låten. Vilket endera kan betyda att jag är påfallande enkelspårig eller att det finns stor inneboende kvalitet i melodin. Välj själva.

Rumänsk Rock'n'Roll

När man nystar lite i Östeuropas pop- och rockhistoria hittar man det en märkligare bandet efter det andra. Många härmar den västeuropeiska musikscenen men där finns också orginella orkestrar med ett helt eget sound som gått sina egna vägar. Vanligtvis fullständigt okända i väst(utom bland en liten grupp entusiaster).
För en tid sedan blev jag tipsad om det för mig obekanta rumänska bandet Phoenix av en läsare. Det har varit det största bandet i landet sedan 60-talet, med en trogen skara fans. Dock hade de det tidvis kämpigt med Ceaucescu-regimens säkerhetstjänst och blev till slut tvungna att fly landet gömda i sina Marshallhögtalare(!). En riktig rock'n'roll historia - som företaget Marshall borde kunna utnyttja bättre, tycker man.


Efter regimens fall återvände Phoenix triumfatoriskt till Rumänien 1990 och har fortsatt spela sedan dess. Gruppen har haft ett antal medlemsbyten men grundaren Nicolae(Nicu) Kovaci har varit med sedan 1962. För den som är slängd i rumänska finns en hemsida här. Till att börja med, på 60-talet, spelade bandet covers och västorienterad beat-musik men, delvis på grund av det politiska klimatet, började de spela musik inspirerad av inhemsk folklore. Här kommer en teve-inspelning från tidigt 70-tal. Tidstypiskt samspel mellan bas och gitarr
Ett betydligt lurvigare och mer folkmusikinspirerat Phoenix sjunger här något år senare, av hårlängden att döma, om en fredlös man. På ljudbilden låter det faktiskt som om de lyssnat på Fairport Convention, inte helt omöjligt eftersom det bandet inspirerade många, även i öst vid den här tiden. Andrii Popa.

Det kommer mer om Phoenix, var lugn för det. Måste kolla upp dem bättre bara.

Mer balkan rock'n'roll

När vi ändå är inne på den balkanska rocken måste jag visa upp ytterligare ett band: Plavi Orkestar. De är från Sarajevo och har hittills gjort åtta album och 3500 koncerter. Bäst var de på 80-talet när de var unga och energiska som i den här videon. Suada från 1985. En orientalisk slinga på elgitarr leder oss ut på ett vått tak i ett gråmulet väder. Hårsprayen lyckas nätt och jämt hålla frisyrerna på plats.

Bijelo Dugme igen

Jag är inte riktigt klar med Bijelo Dugme än. Visserligen har jag inte hittat någon recension av bandets framträdande i Sverige men det förvånar inte. Svenska tidningars nöjessidor är till marginalerna fyllda av kändisskvaller från ett land på andra sidan Atlanten. Klart att det inte finns plats för ett av Europas riktigt stora band. Enligt de bloggar jag läst uppfylldes dock förväntningarna. Många ex-juggar har vuxit upp med Bijelo Dugmes musik men aldrig fått chansen att höra dem live förrän nu. Kanske är omdömet därför något grumlat av dessa känslor men det tycks ha varit en lyckad konsert med allsång och en närmast religiös stämning. Själv har jag har fastnat för den här videon från återförenings konserten i Sarajevo 2005 Ciribiribela med manskör och blåsorkester.

Fast så här välordnade har Bijelo Dugme inte alltid varit. De började som ett tungt rockband men förändrades allt eftersom tiden gick och sångarna byttes ut. Här har vi (1980) ett hotfullt rockband i sunkig krogmiljö med antydningar om oralsex bakom bardisken. Sångare här är så vitt jag förstår Zeljko Bebek Polubauk polukruzi poluevropom.

Bijelo Dugme och Bregovic

Omslaget ovan skulle jag kunna skriva en hel del om, men väljer att låta bli. Titta och njut. 70-tals estetik när den är som bäst. Av någon obegriplig anledning befann jag mig inte i Malmö när Bielo Dugme spelade i början av november. Orutin, höstdepression, sinnesförvirring? Whatever. Självklart borde jag ha hört balkans mest inflytelserika rockband genom tiderna.

Bandet, vars namn betyder Vita knappen, existerade 1973-1989 men hade nog sin storhets period någonstans runt 1980. Jag är inte så mycket för nostalgiska återföreningar men ibland måste man göra avsteg från sina principer, även om de är fasta som sockervadd. Bandets centralgestalt var och är Goran Bregovic som snart (29/11) skall ha en konsert med sitt eget band i Göteborg och dit har jag i alla fall biljetter.

Bielo Dugme återuppstod 2005 för konserter i Sarajevo, Zagreb och Belgrad, numera huvudstäder i tre olika länder som har ett tämligen ansträngt förhållande till varandra efter 1990-talets krig. Bandets profil som multietniskt jugoslaviskt band var därför inte helt bekväm bland en del makthavarna, men det brydde sig inte fansen om som vallfärdade till arenorna. Bijelo Dugmes återuppståndelse var en angelägenhet för hela det forna Jugoslavien och bandet som framgångsrikt blandar hårdrocksriff med folkmusik turnerar nu vidare i Europa. Spelningen i Stockholm lär väl pågå som bäst ungefär just nu. Och där är jag inte heller. Suck. Tid och pengar ni vet. En intressant artikel om bandets betydelse finns i alla fall här. Jag blev tipsad av några vänner(man tackar) om en gammal fin video från 1980 och den kommer här. Na zadnjem sjedistu moga auta.

För att få en uppfattning om bandets popularitet kan det vara intressant att se på bilderna från återföreningen 2005. Alla tre orginalsångarna var med på turnén och sjöng men här är det Alen Islamovic och publiken som sjunger den romska balladen Djurdjevdan så det dånar. Allsång på Skansen släng er i väggen!

Någonstans i östra Ungern

Vi börjar denna vecka i Ungern. Närmare bestämt i byn Paszab i östra delen av landet. Det verkar som hela byn hjälper till när gruppen Parno Graszt skall spela. Skapligt sväng blir det. Ett intressant instrument bestående av två ihopbundna mjölkkannor dyker upp. Glada danser, åsnedragna fordon, starka drycker och dessutom i svartvitt. En video som gjord för vodkabeat.

Lyckat kostymbyte i Musikens Hus

Jag måste erkänna att jag undrade hur det skulle gå när Balkan Beat Party bytte kostym och flyttade upp till konsertsalen. Skulle stämningen som hittills präglats av intimt vansinne kunna bibehållas i den betydligt större lokalen? Skulle den fyllas av folk eller kännas som Gobiöknen? Skulle en serbisk dragspelare kunna få publiken att dansa?
Men det var utomordentligt enfaldigt att oroa sig. Självklart var stämningen lika bra, ja, till och med bättre än tidigare. Visst fylldes den lokalen och visst fick Lelo Nikas trio publiken i extas med sitt spel. Efteråt blev det balkandisco så svetten sprutade och den mycket blandade publiken dansades både på golvet och scenen. Vansinne var bara förnamnet. Hade jag kommit ihåg att ta kamera med mig hade jag ändå inte kunnat dokumenterat händelseförloppet eftersom jag hade fullt upp med att dansa, dricka och babbla med nya och gamla vänner. Ytterligare en glad överaskning var VJ:n som visade en säregen blandning av dansnummer, gamla dokumentärer och märkliga vidosnuttar till musiken. God smak hade karln också eftersom en hel del av filmerna har figurerat på vodkabeat den senaste tiden. Lördagsmorgonen blev således seg och det har tagit mig hela dagen att hämta mig men en av de låtarna som fortfarande ringer i mitt huvud är Magnificos Ubicu te så den får beledsaga detta inlägg.

Dragspelsvirtuos i Göteborg

Så var det dags för Balkan Beat Party igen, vi har fått vänta en vecka extra och det känns. Denna kväll försigår spektaklet i Musikens Hus stora lokal. I samarbete med Planetafestivalens bjuds denna kväll dessutom på dubble dragspelsvärldsmästaren Lelo Nika. Jag såg honom i somras och skrev ett inlägg om hans uppträdande på Urkult. Det är en fantom som får vanliga klåpare till bälgspelare att börja fundera över vad de håller på med. Han har spelat med alla typer av musiker på både stora och små scener runt om i världen. Artisteri på en mycket hög nivå helt enkelt. Som vanligt lär det bli fullt ställ efteråt med dans halva natten till balkandisko, rysk ska, ukrainsk schlager, bulgarisk pop, albansk funk, turkisk techno och enstaka oidentifierbara musikstilar som du aldrig hört innan.
Jag hittade en koncertinspelning med Lelo Nika från Belgrad 2006. Den får duga som introduktion av fenomenet.

Mexico i Östeuropa

Det kan visserligen vara svårt att naturligt få in Mexico i en blogg om Östeuropa men det där med väderstreck är ju inte helt klarlagt eller? Dessutom blev ju den ryske revolutionären Leo Trotskij mördad av Stalins agenter, med hjälp av en ishacka, i Mexico City, inte sant? Då så! De flesta inlägg om den västra hemisfären hamnar av naturliga skäl på systerbloggen Brandybeat men eftersom det är sent så gör jag ett undantag. Jag kom nyligen hem från konserten med Nortec Collective på Musikens Hus i Göteborg och är fortfarande exalterad. Satan så bra! Visserligen var det en tämligen fåtalig publik och bandet började lite knackigt men efter ett tag.....Tjosan. folk dansade som besatta. Två elektroniska herrar i mitten, med rörliga bilder bakom, och en niomannaorkester på sidorna. Sju blåsare, dragspel och gitarr. Hypermodernt och gammaldags samtidigt. Framtid och dåtid. Enkelt och komplicerat. Nutidens musik helt enkelt... Och så oerhört mycket mer spännande i förhållande till det slätstrukna misch-masch som brukar produceras i deras nordliga grannland.

Trattfiol igen

Jag är inte riktigt färdig med trattfiolerna än. När jag letade videos hittade jag en av mina favoritbloggare mitt i musiken. Bob Cohen är uppväxt i New York men bor numera i Budapest och kallar sin blogg Dumneazu. Han reser mycket och dokumenterar sina resor i ord och bild. Framför allt intresserar han sig för mat och musik i Östeuropa. Om man gillar närbilder på fett är det här definitivt rätt blogg. Bob Cohen spelar bland annat i Di Naye Kapelye som letar upp ålderdomlig klezmermusik och framför på nytt. Men här kompar han en lokal trattfiolspelare i Rumänien.

Här delar han kupé med en mästerviolinist och vi låter Bob Cohen själv berätta om tågresan:
This is master fiddler Dorel Kordoban from the village of Lazuri in the Bihor region of Romania playing a "vioara cu goarna" on the train from Negreni Fair to oradea in Oct. 2006. Dorel made this particular violin himself. Dorel wasn't in the best of shape when this video was taken, having spent the day at the Negreni fair playing music and accepting a lot of free drinks... and then putting away a bit of home made tsuica while on the train. I am playing kontra fiddle on one of the small 3/4 size fiddles that Dorel had not sold that day at the fair.


Jag kan inte låta bli att ta med ytterligare en video med köksbandet som kallar sig Gruia,Frunza & Gusti Band, fast här har dom bytt violinist och nya spritglas har fyllts upp.

Studiebesök på Vodkabeat?

En förfrågan har inkommit om det är möjligt att göra studiebesök på vodkabeats redaktion. Självklart skulle det vara möjligt(mot viss ersättning) men för tillfället är redaktionen i obalans efter diverse intermezzon. För det första har arkivet omstrukturerats och den optimala ordningen har ännu inte infunnit sig.

Vi jobbar även på vårt datasystem som ännu inte är helt up to date.


Men vårt värsta problem är den oborstade personalen som ställer till kalabalik snart sagt varje dag. Eller oborstad och oborstad. Deras uppfinningsrikedom när det gäller att dricka sprit på jobbet är legendarisk, så nog borstar de friskt alltid. Något ordnat arbete är det sällan frågan om. För säkerhets skull har övervakningskameror monterats upp. Med jämna mellanrum bryter regelrätta tumult ut som här på Moskvaredaktionen.



På den nordiska redaktionen är det knappast bättre. Här är det en medarbetare som roar sig med att kasta gem på sin arbetskamrat. Vilket han inte borde ha gjort.


Vissa medarbetare tar sig dessutom friheter och förstör dyrbar utrustning.

Så tyvärr kan vi inte administrera något studiebesök på vodkabeat för tillfället. Vi återkommer i ärendet.