För att hitta en perfekt nyårsvideo får vi för ovanlighetens skull ta ett steg åt väster. Vad behövs egentligen för att göra en sevärd video? Stor budget? Berömd regissör? Känt band? Nix. En bra idé.... och gummistövlar förstås. Resultatet är en av de charmigare produktionerna från den skandinaviska halvön.
På grund av förkylning, arbete och fan och hans moster har bloggandet varit ytterst begränsat på sistone. Men nu är ledigheten här och det skall bli ordning på torpet, åtminstone ett tag. Ett ypperligt tillfälle att skaka ned julmaten uppenbarar sig på juldagen för de som bor i närheten av Göteborg, då Balkan Beat Party presenterar Svedska Zvezde, ett romskt partyband med rötterna i södra Serbien (Musikens Hus 25/12 21.00).
För vilken gång i ordningen vet jag inte men nu är Gogol Bordello i Göteborg igen. Lite i skymundan är DeVochKa annonserade som förband vilket gör kvällen extra intressant (Trägårn 8/12). DeVotchKa spelade i Malmö härom året men har mig veterligen inte varit i Göteborg. En fascinerande orkester med en särpräglad repertoar där östeuropeiska och mexikanska influenser trängs med gipsyswing, chanson och umpa-umpa. Skivorna Una Volta och A Mad And Faithfull Telling har rullat flitigt på min iPod. Flera filmer har innehållit musik av DeVotchKa men kanske är det deras lite mer slätstrukna låtar som gör sig bäst på film. Musiken får ju inte ta fokus från bilderna. Så det får bli en gammal låt utan rörliga bilder för att presentera bandet.
Gogol Bordello som är kvällens huvudnummer har fått sin senaste skiva producerad av Rick Rubin. Det betyder att de stigit ett antal placeringar på artisternas rankinglista men några världsstjärnor är de inte, även om de uppträtt ihop med Madonna.
I sin egen genre, gipsy-punk är de dock stilbildande ikoner med många efterföljare. Lite ojämna på skiva och Eugene Hütz röst har inte så värst många nyanser. Men det är framför allt ett liveband som i sina bästa stunder kan röja rejält. Här är en låt från senaste plattan.
Idag ligger vi lågt. Efter livlig en helg med dans, alkohol och ett danskt balkanband i lägenheten vilar jag ut. Tillbaka till rutinerna. Lugn och rogivande musik.
På senaste tiden har jag lyssnat en hel del på David Yengibarjan som på skivan Pandoukht spelar dragspel ihop med bland andra trumpetaren Frank London. Vackert och värdigt, lite jazz, lite orientaliskt. Den absolut lugnaste låten från skivan låg även på youtube tillsammans med bilder från Yengibarjans hemland Armenien(nu för tiden bor han i Ungern). Först vid 4.20 kommer basen och slagverket in och coola trumpet slingor växer fram.
Tiden bara rinner iväg. Det är åter dags för ett Balkan Beat Party på Musikens Hus i Göteborg. Fredag 26/11 Närmare bestämt. Det kan behövas så här när vi har tre-fyra månader Göteborgsvinter framför oss. Brr. Dags att korka upp och valla dansskorna. Vi behöver glömma årstider, jobb, studier, chefer och vardag och istället ge oss hän. Månadens band kommer ifrån Danmark och heter Klepti Klepti. Eftersom jag aldrig haft den äran letar jag upp dem på tuben och kollar. Minsann ligger inte en liten trailer för evenemanget ute.
Eftersom vodkabeat är internationellt orienterad kommer här en dansk språkövning: "Klepti Klepti (Balkan/tyrkisk og påp) Et sted på fugleflugtslinjen mellem det tyrkiske højland og den disko-dansende, pulserende metropol finder du Klepti klepti, som i det seneste år har udviklet nyt repetoire, ny lyd og en dansegulvs træfsikkerhed på 99%! Bandet har i høj grad bevaret kærligheden til den akustiske melankolske balkansjæl og bragt den med sig ind på klub-scenen, i et mix som tricker illusioner og forventninger.
Med den altid højhælede Gunni Torp på sax/vokal (Gunni & Nitterne, Orkestar Baxtalo) og den lynende S. Meinild 1.sax (Astroids Galaxy Tür) i fronten af en 12 ventilers backinggruppe: Med Frelseren på trommer, Agent Bendsen på keys, Kris Jewel på accordion og Tyrnoss på tuba, bliver der lagt grantræer ned på Klepti kleptis vej mod jordens indre og ud igen !"
Från tidigare í år hittade jag även denna lilla filmsnutt.
Balkanmusik är inte lätt att spela för nordiska musikanter. Tro mig, jag har själv försökt. De flesta nöjer sig ofta med att spela covers och hamnar i kategorin ”duktiga musiker spelar svåra låtar”. Kompetent visserligen, men utan nerv. Andra försöker blanda balkaninfluenser med eget skapande, men med få undantag (Tummel t.ex.), blir resultatet tämligen mediokert.
I dag har jag dock nöjet att presentera en finsk orkester som lyckas med den svåra balansen. Internationellt sett är kanske inte Jaakko Laitinen & Väärä Raha det uttalsmässigt mest optimala namnet, men vad gör det när musiken är så gångbar. Historien började med att unge Jaako hittade en balkanplatta på en loppmarknad och inspirerad av denna startade ett band. De fem musikerna, som alla är från finska lappmarken, men boende i Helsingfors, blandar romsk balkanmusik med ryska melodier och finska tangotraditioner. Något som förstås passar denna bloggen som hand i handske. Visst, jag är partisk. Så som trogna läsare vet är jag svårt förtjust i finska tangosångare(Olavi Virta, Eino Grön m.fl.) Det är något i temperamentet som når ända in till hjärterötterna. Samtidigt har jag en gång spelat i ett balkanband och dessutom haft en stark förkärlek till rysk musik. Inte konstigt att jag gillar debutalbumet Jaakko Laitinen & Väärä Raha, som faktiskt går att få tag i på cdon.
Vi ser på några videos för att få in den rätta stämningen. Jag ser framför mig ett sunkigt hotell i 60-tals stil någonstans i öst. En finsk orkester med en visslande dragspelare på turné bakom den mentala järnridån.
Ja, jävlar i det. Vi tar en till. En koskenkorva tack! Dags för en tryckare.
Jag kan inte låta bli att lyssna på ytterligare ett klipp. Lägg märke till de fina trumpetslingorna och dragspelssolot. Jaakko Laitinen & Väärä Raha är snart på väg till Sverige, och Göteborg får vi hoppas?
СПОРno(Sporno) är enligt mina källor på nätet ett ungt ryskt band som spelar "moderna romantiska melodier". Nåja, det beror nog på hur man definierar romantik. Men i alla fall, fartfylld partymusik som trots språkförbistringen låter mig ana en viss kritik av det rådande samhällsklimatet. Eller också är det kanske bara en realistisk tidsbild från det nutida Ryssland. Fräcka blåsriff och en catchy refräng sätter fart på kroppen. Taxa Baxa eller hur det nu är.....
Om du gillade Sporno finns flera låtar att ladda ned gratis på Lastfm.
Nej, jag har inte glömt bort att det kommit ny video med Magnifico, eller rättare sagt dat har jag visst. Så några månader för sent kommer då Zum Zum, en låt som finns med på Magnificos samlingsalbum som getts ut av Pirahna Musik i hopp om att den slovenske stjärnan skall slå även i väst. De flesta låtar har jag hört tidigare på andra album men Zum Zum är ny för mig. Där dyker även Makedoniens saxofonfantom Feros Mustafov upp i flerfaldig upplaga. En man som spelat med både Thorleifs och Süperstar Orkestar i svensk teve.
Vad skall vi säga om den här då? Visst påminner det om mycket Magnifico gjort tidigare men vad gör det. En bra partylåt är en bra partylåt.
Tyvärr befinner jag mig på andra sidan Sverige annars hade jag gärna bevistat The Magnificent Sevens releaseparty på KGB-baren i Stockholm 6/11. Sent omsider kommer nu alltså detr efterlängtade debutalbumet The Broken Hearted Show som redan hunnit recenseras i framsynta tidningar. Jag ser framför mig en desperat svartsynt orkester i en ångdriven kabaré någonstans mellan öst och väst. Det är mörkt, slitet och nött och vi är ytterligare ett steg närmare graven. Men vi beställer en drink till och skålar för framtiden medan orkestern oförtrutet spelar vidare på sina buckliga instrument.
Göteborg gästas denna vecka av ett band från provinsen Inre Mongoliet i norra Kina. Sådana gästspel är inte vardagsmat och jag måste naturligtvis titta närmare på bandet Hanggai.
De spelar alltså mongolisk folkmusik men sångaren har ett förflutet inom kinesisk punkrock och bandet anger Pink Floyd, Radiohead och Rage Against The Machine som influenser. Mycket intressant. Tung elgitarrer och bas samsas om utrymmet med tvåsträngad luta och hästhuvudfiddla. Här är en inspelning från Amsterdam i somras.
Strupsång på klassiskt mongoliskt manér utlovas vilket naturligtvis piggar upp. Riktigt bra strupsång hör man inte ofta i Sverige. Den färgglada traditionella scenkostymeringeng gör inte saken sämre. Det kan bli en minnesvärd koncert.
Jag kommer fortfarande ihåg hur knockad jag blev av den rysk/sibiriska orkestern Yat-Kha för tio år sedan. Jag terroriserade vänner och bekanta med försök till egenhändig strupsång i månader efteråt. Jag hoppas på något liknande nu.
Jag börjar uppladdningen inför Balkan Beat Party på Musikens Hus 30 oktober. Men först tar vi en tur till Tjeckien.
Det Tjeckisk-Moraviska Musik Sällskapet eller Cechomor som det förkortat sitt namn till, har hållit på ett tag och lär ha varit förre presidenten Vaclav Havels favoritband (han var även ett fan av Rolling Stones!). Med hjälp av rocksångerskan Lenka Dusilova har de nått en bredare publik. Ja, till och med blivit spelade i svensk radio (Klingan). Här är ett live framträdande från i fjol. Gift dig aldrig.
Med anledning av att den kroatiska storstjärnan Severina gästar Sverige (23/10 i Stockholm och 24/10 i Göteborg) får jag chansen att reprisera några gamla favoriterlåtar. Först ut är Ljute Cigare...
Pucajte u tamboraso är likaledes från albumet Zdravo Marijo som producerades av Goran Bregovic. Lite mer stillsam men inte alls sämre för det.
Severina är från Kroatien men populär i stora delar av forna Jugoslavien. Här är en upptagning från Belgrad 2009 med ytterligare en låt från ovan nämnda album.
Naturligtvis hittade jag en ny Leningradvideo strax efter jag skrev det förra inlägget. Intuition? Kanske det. Aktiviteten i bandet har varit låg de senaste åren och ryktet har gått om att de lagt av.
Det här är dock en smart låt med massor av vildsinta slängar åt olika håll och kommentarer till Rysslands inrikes förhållande. Utan obceniteter till allas förvåning, men väldigt mycket Leningrad. Melodiskt är den kanske inte någon ny höjdare utan mer en upprepning av tidigare teman. Texten tycks dock ha satt sprätt på sinnena i det stora landet i öster. För oss som inte är insatta i ryska förhållanden eller förstår ryska finns en förklaring till låten på engelska här.
Det var ett tag sedan man hörde något nytt av Leningrad. Inte heller har jag sett någon ny video på ett tag. Jag får göra en djupdykning in i den kyrilliska världen för att se om det finns något att hämta. Jag har en känsla av att....... Tills dess drar jag fram en gammal studioinspelning inför publik, där en till synes lindrigt nykter Shnurov gormar fram Super Good på sitt eget patenterade sätt.
Tillbaka till Bulgarien. Det är fortfarande Plamen Dimitrov men denna gång briljerar även Liubomir Geshkovski på stränginstrumentet gudulka. Det är ojämn rytm och går oherrans fort. Lite jazzig ibland och extremt svårdansat för en tungfotad nordbo.
Ska vi gissa att det är samma regissör som i den förra Dimitrov-videon?
Ja, just det! I kväll är det dags för Balkan Beat Party igen (i Musikens Hus Göteborg). Denna gång gästar malmöbandet Kavanki. Plattvändare är DJ Baba (från radioprogrammet Teddy) och för de visuella effekterna står Startsladd. Ska vi gissa på fullt ställ? Balkan Beat Party är ett klart bevis för att musik är bäst när influenserna blandas. Ja, den mesta "svenska" musiken som t.ex. schottis(scottish) och polska har ju faktiskt ett utländskt upphov. Det skulle bli ganska entonigt med enbart pursvensk musik.....
Denna söndag när en stor del av Sveriges vuxna befolkning går till valurnorna för att bestämma hur landet skall styras och vem som skall äga våra gemensamma tillgångar försöker jag låta bli att bita på naglarna och istället tagga ned lite. Lite avspänd musik hjälper att hålla nerverna i styr. Efter ett tips har jag hittat Balkan Beat Box nya video och trots namnet på gruppen verkar ha influerats mer av karibien än balkan denna gång. Men vem bryr sig. Cool avslappnat sväng, baktaktsgitarr med fett blås. Vackra bilder med lätt tropisk stämning.
Om vi förflyttar oss till Bulgarien kan man få se fingerfärdiga herrar som spelar snabbt, mycket snabbt. Ja, det är mest herrar som spelar dragspel, kanske är det därför dragspelandets historia är så full av dueller och tävlingar där framför allt snabbheten premieras.
En som kan kombinera snabbhet med musikalitet är Plamen Dimitrov. En närmast sanslöst säker musiker på sitt pianodragspel. Som vanligt när det gäller Bulgarien är videon också sanslös men av helt andra skäl. Se själva. De dansande herrarna är verkligen en fröjd för ögonen.
Jag har spelat slagverk i ett balkanband och vet att det är tämligen besvärligt. Slagverk är dessutom högljutt och utrymmeskrävande, bor man i lägenhet krävs väldigt tålmodiga grannar för att man ens skall kunna öva. Men nu finns det lösningar. Den digitala tekniken ger oss möjlighet att förminska instrumenten till behändig storlek.
Innan vi lämnar Ungern för den här gången skall vi kolla upp den mer elektroniska musiken. Att blanda urgammal folkmusik och elektronik tycks vara lika populärt vart man sig i världen vänder(möjligen med undantag av Sverige?). Allt blir sannerligen inte bra och på Vodkabeat har en hel del märkliga blandningar förekommet. Denna gång är det bandet Goulash Exotika som står för mixen. Helt klart ett band att hålla ögonen på.
Inte dum dansmusik alls. Skulle med all säkerhet funka även på andra ställen än spritmarinerade öststatsfester. Vi kör en glad dansvideo också, för att inspirera inför dansgolvet.
En blek höstsöndag. Soligt, men med lite bett i vinden. Jag fortsätter på det ungerska spåret men lugnar ned tempot och intensiteten.
Jo, det är välspelat, kanske lite väl tamt men ändå intressant. Jag får lyssna till fler låtar för att bestämma vad jag skall tycka. I nästa klipp finns inga rörliga bilder men inspelningen är tillräckligt bra för att stå på egna ben. Fint darbukaspel dessutom. Inte illa alls.
Påminner om gamla ungerska band jag hört en gång i tiden men nu glömt av. Muszikas med Marta Sebestyen till exempel. Måste gräva fram den gamla LP:n. Och Makvirag, hur lät de egentligen.
Rouletten snurrar och vi slänger ut kulan som stannar på..... Ungern. Det lilla platta landet känt för sina hästar, paprikor och csardas. Vad vet jag mer om landet... hm, gulash och ett fullständigt obegripligt språk. Men sedan är det inte mycket mer. Visst har jag varit i Budapest, fast det var ett tag sedan. Jag zappar lite mellan olika ungerska videos och hamnar på Maszkura és a Tücsökraj. Dragspel, kontrabas, gitarr och trummor, det ser lovande ut.
Kanske lite väl slick stil för min smak, men ändå. Lite Brasiliansk stuk på komp och dragspel. För säkerhets skull en video till. Så vi har lite mer att gå på. Jovisst. Lite laidback latinostuk här med.
Det har inkommit ett meddelande att den makedonske trumpetaren King Koco Agushev (1965-2010) i förtid har kastat in handduken. Han var en av de legendariska trumpetsolisterna på Balkan som, med en karakteristisk Robin Hood frisyr, ledde sin orkester. Till hans minne tittar vi på ett klipp från 2008.
Visserligen spelade han traditionell balkanmusik men var inte främmande för att exprimentera med helt andra stilar. Här ser vi ett märkligt klipp där Agusev Orkestar delar scenen med en afrikanskt trumgrupp.
Visserligen var det ett par veckor sedan Krokstrandsfestivalen gick av stapeln men eftersom några filmsnuttar har letat sig ut på nätet har jag anledning att leta i minnesbanken. En svängig överraskning var ett svenskt band med ett något missvisande swengelskt namn. The Orginal Swedish Arvika Blues Breakers.Men de fick verkligen igång dans i en mängd märkliga former. Eftersom sången tidvis var på finska passar de dessutom in på vodkabeat.
Vals-polka, schottis-swing, polska-pogo och gammal hederlig dratta-på-ändan-shake. Som vanligt när det gäller den här typen av orkestrar var de många snäpp bättre live än på skiva.
Räfven som avslutade lördagkvällen hade egna dansare med sig som var väl värda att inspireras av. Inget bra ljud på filmen men jag tar med den i alla fall.
Och på en trång scen i utkanten av festivalen försökte Snake Oil Peddlers att övertyga publiken om att de kunde bota klena nerver och brustna hjärtan.
Tillbaka i cyberrymden efter en välbehövlig frånvaro som tillbringades på vägarna i norra Skandinavien. Långt från datorer, telefontäckning, elektricitet och annat modernt påfund. Vi börjar därför lite akustiskt med dragspel, men snart kommer även trumma och klarinett in i denna vintage-video.
Musik från Azerbadjan. Inspelat på den gamla sovjetiska tiden får man förmoda.
Innan jag tar semester vill jag passa på att förnöja läsekretsen med en liten delikatess från vårt östra grannland. Det är den eminente M.A. Numminen som med sin trogne vapendragare Pedro Hietanen avlevererar en danslåt på sitt sedvanliga sätt. Perfekt på sommarfesten, nattklubben eller i bilen. Yes sir, ich kann boggie.
En titelmatch om tungviktstronen i balkanblås har utannonserats. Fanfare Ciocarlia vs. Boban i Marko Markovic Orkestar. Rumänskt tunggung mot serbisk skicklighet. Skivbolaget Asphalt Tango Records blåser upp förväntningarna inför en gemensam turné 2011.
Turnédatum och platser är ännu inte annonserade men kanske kan man hoppas på en vända i Sverige?. När det gäller tunga rytmer och stabilt komp är nog Fanfare nummer ett. Skivbolaget Asphalt Tango producerar dessutom med jämna mellanrum videos med sina artister.
Boban Och Marko Markovic är framför allt kända för sina hisnande trumpetsolon och avancerade arrangemang men på senaste skivan har dansrytmer även en framträdande roll. Därermot har deras skivbolag Piranha slarvat med de rörliga bilderna. Någon acceptabel video har de aldrig fått till.
Från rocksångare till mogen underhållare är inget långt steg, åtminstone inte i öst. Oleg Skrypka från Vopli Vidoplyasova är en mångsidig man som sjungit och spelat med otaliga artister i flera stilar i många länder.
Jag försöker mig på ett sista ryck innan den stora sommarstiltjen lägger sig över bloggvärlden. En snabb färd över östeuropas musikaliska landskap. På gott och på ont. Vi börjar i Bulgarien med en lätt indisk-inspirerad video. Politisk korrekthet och genusperspektiv inte står särskilt högt i kurs i Bulgarien men den här av de mer återhållsamma filmsnuttarna från chalgamusikens värld och förhållandevis påklätt. Lite mer karaktär på sång och musik än det mesta i genren. Och om vi hängde på något lagomt sunkigt stranddisco vid svarta havskusten för några år sedan, kunde vi ha hört den här låten.
På något sätt känns det som om man verkligen måste vara på rätt ställe för att kunna uppskatta sån här musik. Lätt solsvedd med en paraplydrink av tvivelaktig karaktär framför sig. Semestermage och huvudvärk, men tre dagar kvar på restresan och man tänkte fan inte gå och lägga sig.
Så var det då midsommar igen och ytterligare ett år har dragit förbi. Vi går mot mörkare tider och har faktiskt gjort så sedan i måndags, då den riktiga midsommaren(sommarsolståndet) inföll. Numera firar vi en politisk korrekt midsommar som placerats så att den heliga produktionen skall drabbas i så liten mån så möjligt. O tempora, o mores. Själv följer jag traditionen sedan tre år och repriserar IKEAs tyska reklam som aldrig fick företagets godkännaden. En bild så god som någon av det svenska midsommarfirandet och naturligtvis helt genialisk.
Nåja, lite svensk folkmusik kan vi väl ta då, men för säkerhets skull får det bli på elgitarr. Kenny Håkansson spelar spelar från sin skiva Springlekar och Gånglåtar.
Denna gång hamnar vi långt österut. Så långt österut man kan komma innan det blir väster igen. Eller nästan i alla fall. Det där med väderstreck är inte lätt. Till Japan i alla fall. Att min kunskap om japansk musik är ofullständig är en stark underdrift. Här är i alla fall en duo med kombinationen shamisen(stränginstrumentet och taiko(trumma) Rock'n'roll liksom.
Så var schlagerfestivalen över för den här gången. Den svenska pressen har uttryckt åsikten att man borde lägga ned hela tävlingen eftersom Europa inte förstår att det svenska bidraget alltid är bäst. Alternativt satsa på en svensk festival med motiveringen "att det är den som gäller". Då kan vi också vara säkra på att rätt nation alltid vinner. Fast varför stoppa med schlagerfestivalen? Man borde ju även lägga ned fotbolls-VM, dit Sverige inte kvalificerat sig, eftersom "det ändå är allsvenskan som är det viktigaste".
Nåja, Vodkabeat är måttligt intresserad spektaklet men höll ändå den ena tummen för Rysslands Peter Nalitch och den andra för Serbiens Milan Stankovic. Bidrag som dömts ut och förhånats av en enig svensk press men som jag (inte utan viss skadeglädje) noterar kom i mitten av det startfält, den svenska låten inte kvalificerade sig till.
Nåväl, att någon av mina favoriter skulle vinna var väl knappast att vänta. Jag har haft med båda bidragen tidigare och spelar istället en annan låt med Peter Nalitch. Uppföljare till lågbudget-succen Gitar heter Overburdened. Som vanligt en cool låt med intressant engelska i både grammatik och uttal. Dessutom snygg dans och fräsig klädstil.
Cover-rock har inte varit så vanligt på Vodkabeat men när vi ändå är inne på ämnet. Här gör Zdob si Zdub sin version av Rolling Stones Paint it Black. En låt som faktiskt går i östeuropeiskt tempo i orginal. Bra version? nja... fast lite intressant från 1.53 då trumpeten kommer igång.
Lite fascinerande är att det kambodjansk-amerikanska bandet Dengue Fever gör en cover av etiopiern Mulatu Astatkes låt Yegelle Tezeta från 1974 under namnet Ethanopium. En märklig musikalisk coctail.
Dengue Fever gjorde en av de bästa spelningar jag någonsin upplevt på Pustervik i Way out Wests regi härom året. Magiskt var ordet sa Bull. Kan man få önska ett åtebesök?
Denna gång förflyttar vi oss i tid och rum, från Östeuropa till Östafrika och dessutom trettiofem år bakåt. Till den etiopiska musiken guldålder. Ibland undrar jag varför vissa länder, under vissa begränsade tidsperioder, lyckas producera en osannolik störtflod av egensinnig musik. En vildsint utbrytning från det ordinära och mediokra. Ett antal år. Sedan stannar det av och kulturen inrättar sig i den medelmåttiga huvudfåran igen. Vanligtvis försiggår detta långt från västerländska medias begränsade ambitioner och först långt senare väcker begeistrade entusiaster liv i gamla inspelningar och skickar ut dem i cyberrymden.
Den franska utgivningen Ethiopiques är väl uppe i tjugofem återutgivningar där de gör sitt bästa för att väcka liv i gamla knastriga tejper från 70-talet. Detta är en kulturgärning av gigantiska mått. Dörren öppnas in till en ny eller rättare sagt gammal värld och där finns några av de mest märkliga pop/rock/jazz inspelningar jag någonsin hört.
Lite mer cool, jazzig är vibrafonisten Mulatu Astatke med sitt avslappnade sväng. Ren magi.
Ytterligare en osannolik artist och sångare från skiva nr 17, Tlahoun Gèssèssè. Tyvärr ett alltför kort klipp. Lyssna hur han går upp i registret i slutet av fraserna!
Senaste veckan har Gogol Bordellos nya skiva snurrat i skivspelare eller rättare sagt i min dator. Jo, då det låter som förväntat, till att börja med. Det är det sedvanliga gypsypunk-stuket där akustisk gitarr, fiol och dragspel dominerar ljudbilden. Men efter ett tag började jag urskilja fler nyanser. Skivan som producerats av Rick Rubin(Johnny Cash, Audioslave, Red hot Chili peppers m.m.) har definitivt en mer varierad ljudbild än de föregående. De östeuropeiska arvet är framträdande men en tydlig latinamerikanskt inslag kryddar anrättningen.
Säga vad man vill, men någon skönsångare är inte den gode Eugene Hutz, men kraften den okuvliga energin lyfter sångerna och i Rubins händer har de även fått en passande ljudbild. Här är Trans-continental Hustle med en lätt brasiliansk touch i början och en refräng som känns inspirerad av Cab Calloway.
Eugene Hutz har ju inte gjort sig känd för att spotta i glaset men han verkar ha skärpt sig inför inspelningen (men visst har ändå blivit en på många sätt utmärkt skiva att dricka sprit till). Kanske är Gogol Bordello på väg uppåt i showbiz over there. Den amerikanska musiken har stått och slirat i sina gamla hjulspår en längre tid. Lite nya influenser från östeuropa kanske blir 10-talets fluga. Eller inte. Här är My Companera, ytterligare en snärtig slagdänga.
Så var det det där Hay-di-haj-di-ho. Vilket ger mig anledning att spela den fantastiska Minnie The Moocher med Cab Calloway. Ska vi gissa att Eugene har lyssnat på Calloway. Eller inbillar jag mig bara?
I vilket fall som helst. Amerikansk musik har aldrig någonsin varit bättre.
Vladimir Vysotskij är ju den definitiva konstnärssjälen. Musiker, skådespelare och poet, misstrodd av staten men älskad av folket. Självfallet brände han sitt ljus i båda ändarna och dog alldeles för tidigt. Men myten lever sitt eget liv. En modern beundrare har animerat en av hans kolgruvesånger. Inte illa alls.
Ja, Vysotskijs låtar härstammar från den sovjetiska eran men tycks flyta fritt i tid och rum. De kan översättas till vilket språk som helst och framföras i olika arrangemang och stilar. Sergei Shnurov, sångare i Leningrad gör sitt bästa för att trampa vidare i den stores fotspår. Om han lever längre återstår att se. Här gör Leningrad sin egen version av låten.
Jodå, Vodkabeat är still going strong efter en rejäl omgång plattvändande under valborgsnatten. I dag är det dock den första maj och arbetarnas högtidsdag. Vad ska vi då ha för musik? Något festligt i alla fall. De enda som mig veterligen kombinerar vodka, revolution och musik är Skalariak. Nej, de är inte från Östeuropa men sjunger ändå om Vodka revolution och finns med på en Russendisko-samling. Det räcker väl?
Ytterligare en låt från Bregovics samarbete med polska artister. Denna gång är det Krzysztof Krawczyk som står för de vokala insatserna. Att Francis Ford Coppolas film Gudfadern är förebild för videon är inte så svårt att gissa. Vodkabeats läsekrets känner säkert även igen den bundne mannen från den spritosande videon Prawy Do Lewego med Bregovic och Kayah, där han ses vifta med soppsleven i högsta hugg.
För övrigt bläddrar jag bland otydligt märkta hemmabrända skivor och letar i en osorterat kökkenmödding av mp3filer, de flesta med bokstäver från det kyrilliska alfabetet. Måste ju hitta rätt låtar inför Balkan Beat Party till helgen.
Tjoho, nu är det helg igen. Solen skiner, pollenmolnen avlöser askan och fåglarna riktigt gallskriker i träden. Den där erbarmligt långa, sega, mörka årstiden vi genomlidit tycks äntligen vara till ända. Det är vår och livet visar sig från sin allra ljusaste sida. Dags att polera dansskorna och mjuka upp lederna och värma upp inför nästa veckas Balkan Beat Party på Musikens Hus i Göteborg. Jodå, Vodkabeat kommer att gästspela! Mer om det senare men först ett omsorgsfullt ihopklippt collage av diverse filmer till Markscheider Kunsts gamla slagdänga Tanets. Snyggt synkat.
För övrigt finns även Vodkabeat numera på Facebook där favoriter kommer att repriseras i ojämn takt. Dags att hänga på trenden så där en tre år efter alla andra.
Gitarristen Leonid Soybelman har som sagt spelat i många olika sammanhang. Här hörs han tillsammans med dragspelaren och sångaren Alec Kopyt som även han varit med tidigare. Kopyt har spelat i bland annat Amsterdam Klezmer Band men gör framför allt egna tolkningar av judisk musik från Östeuropa i gruppen Poza. Han bor numera i Holland men är uppvuxen i de ruffigare kvarteren i det sovjetiska Odessa vid Svarta Havet där musikaliska influenser tumlade runt i en etnisk korsväg.
Jag kan lika gärna fortsätta med Ersatz Musika. Ytterligare en mystisk komposition från senaste skivan, denna gång med text på engelska. En påminnelse om att tiden går. Jodå, det är vår nu men snart är det höst igen, liksom. Ack, ja.
Jag missade att skriva att Ersatz Musika kom med ytterligare en skiva förra året. Post-Soviet urban folk from Berlin kallas det på myspacesidan. Cool och avskalat med lågmäld sång av Irina Doubrovskaja. Dessutom medverkar en av mina favoritgitarrister: Leonid Soybelman. Jag vet ingen som kan spela så spretigt men ändå melodiskt. Exakt och exprimentellt men med en bibehållen punkig attityd. En mycket ovanlig gitarrist med flera intressanta produktioner bakom sig. Märklig musik från ett ovanligt band. Här är en video från ett framträdande i Berlin på Segerdagen 9 maj.
Så var det helg igen. Egentligen skulle jag diska, dammsuga, tvätta fönster och allt det där som borde göras. Men har ingen kraft, ork eller handlingsförmåga. Gårdagsaftonen tog hårt. Jag spelar något hysteriskt för att se om livsgnistan återvänder. Ukrainskt kanske?
Ja, jag vet att det är en plastig version men jag har ingen urskiljningsförmåga just nu. Fort går det i alla fall.
Jag kan inte släppa Tecsöi Banda. Här är en inte riktigt lika dyster låt från samma inspelningstillfälle. Lite dur till och med. Tolka Mama sjungen av mannen med det fascinerande utseendet. Hans livsöde kan vi bara gissa oss till, men nog har han upplevt en del i sitt liv. Det sitter i rösten på något sätt.
Denna långa fredag blir det en rysk sång i moll. Mycket moll. Visserligen förstår jag inte vad han sjunger om men det låter oändligt sorgset och av den uppsynen att döma slutar det inte lyckligt heller. En bruten gammelmansröst med mycket känsla och smärta. Hemmainspelning med förra inläggets Tecsöi Banda där kameran fokuserar på den dystre mannens anlete. Jag kommer osökt att tänka på ordet luguber.
A Tecsöi Banda eller The Tecso Band som det är angliserat till, kommer från sydvästra Ukraina (mitt tangentbord får inte till de konstiga små flärpar över bokstäverna på ett korrekt sätt). Enligt dem själva spelar de en lokal musik och eftersom den etniska blandningen i området är stor finns det zigenska, judiska, rumänska, ryska, rutenska, hutzulska och ungerska melodier i repertoaren. De lär vara ett av de mer populära banden i regionen och har en egen Facebook sida. Hittills har de dock bara 67 fans så vi kanske kan bättra på det en smula.
I alla fall har det gjorts en dokumentär film om dem som verkar lovande: The last Kolomejka. I trailern finns härliga stämningsbilder från en annan värld, ett annat land, ett annat liv, som faktiskt inte ligger så långt borta. Och vilken musik!
Jag får väl scanna av nätet för att se om filmen finns att uppbringa någonstans.
Det är inte så ofta jag skriver om amerikansk musik på Vodkabeat. De inläggen hamnar för det mesta på systerbloggen Brandybeat. Men eftersom New York bandet Hazmat Modine gjort några inspelningar i rysk teve ger det mig anledning att göra reklam för detta osannolikt svängiga band. Enligt en kritiker spelar de Gipsy swamp music, och kanske det är en riktig benämning. Jag vet inte men visst finns det ett släktskap med östeuropas blåsorkestrar. Inte i stilen kanske, men i attityden. Och den nästan löjligt säkra instrumenthanteringen där Wade Schuman excellerar på munspel och sång.
Visst, en låt till måste det bli. En halvreggae i New Orleans-tappning eller något sådant sådant. Vad vet jag? Bra är det i alla fall.
När vi nu ändå är inne på Schlagerfestivalen, eller Eurovision Song Contest som det tycks heta nu för tiden, kan jag inte låta bli att ta upp rysslands bidrag. Vinnare var-hör och häpna- Peter Nalitch! Rysslands första youtube-kändis och skapare av hitlåtar med sanslösa nonsenstexter på hemmagjord engelska.bidraget är en gammaldags ballad i 70-tals stil med hans patenterade växlingar mellan dur och moll. Texten saknar som vanligt sammanhang och brytningen är stabilt urusel. Det råder självfallet delade meningar om låten. Framför allt de som inte känner till artisten påpekar felaktigheter i språket och kommenterar hans ostylade stil.
Givetvis är den en genialisk låt. Med glimten i ögat och en blinkning åt gammal festivalschlager-tradition. Huruvida den gör sig i sammanhanget är jag inte man att avgöra. Jag skulle gissa att skandinavisk publik och media inte förstår humorn utan gravallvarligt kommenterar brytningen och ordvalet. Men jag har på känn att denna melodi kommer att gå varm i radion i sommar i fler än ett land. Den sätter sig nämligen på hjärnan.
Visserligen ligger inte Eurovisions Song Contest inom mitt intresseområde, men det är klart att Serbiens bidrag måste höras. En trubace inspirerad låt med Bregovic stuk i melodi och arrangemang. Helt OK låt som skulle passa bra på ett Balkan Beat Party.
Fast en sådan pottfrisyr borde det vara kriminellt att uppträda med.
Det finns hundratals romska orkestrar på balkan med liknande repertoar och ljudbild. Skickliga spelmän men kanske inte något som skiljer dem från mängden. Fast ett fräckt namn kan göra ju göra skillnad. Namnet i tiden är förstås Orkestar Facebook.
Ytterligare en ny video med Vopi Vidopliasova finns förstås på nätet. Jag glömde bara bort den. Tydligt inspirerad av kabuki-teater ger sig V.V. i kast med den japanska estetiken. Fast på ett lite punkigt östeuropeiskt vis. Påkostad video med vackra bilder, körsbärsträd, solfjädrar, kimonos samt en svärdsduell på slutet. Stor produktion med stråkar och catchy refräng fast kanske inte någon av deras starkaste låtar? Jag får lyssna ett par gånger till.
En live-studio-video med Vopli Vidopliasova -eller V.V. som de kallas lite mer familjärt- dök upp på tuben i februari. Bara 154 personer har hittills sett denna snutt. Märkligt. Nog skall väl Vodkabeat lykcas få upp det till 200 i alla fall. Rockig ska eller snabb baktakt och sångaren Oleg Skrypka blåser trumpet. Inte illa alls! Är det månne en ny skiva på gång? Det är lite svårt att ha överblick när det gäller skivutgivning i Ukraina.
Och denne Oleg Skrypka. Förutom att han sjunger bra tycks han kunna plocka upp vilket instrument som helst och få det att låta bra. Man kan bli avundsjuk för mindre...
Vänliga människor skickar mig då och då klipp som slår mig med häpnad(tack Roger). Denna video förgyllde min dag. Stiligare lallare än Edward Gil från Sovjeunionen får man verkligen leta efter. En underbar studie i smak, stil och estetik från en förgången tidsålder. Jag vet inte vad jag skall säga.....
Ukrainska Haydamaky har slagit sina påsar ihop med det polska bandet Voo Voo. Vad blir resultatet? Tja, någon sorts öststats-baktakt med snygga blås-slingor. Självfallet förstår jag inte vad de sjunger om men jag gillar det ändå. Vackra folkloristiska mönster och bilder förstärker videon. Hoppas samarbetet fortsätter.
Jag behöver väl inte tillägga att båda banden är välkända i öst men pinsamt okända i väst. Dock har det alerta Berlinbaserade bolaget Eastblok Music gett ut en skiva med banden.
I en härlig inspelning från mitten av det famösa 80-talet sjunger den sovjetiska superstjärnan Alla Pugatjova tillsammans med fejkade zigenare. Frisyrer, kläder och dekor förtjänar ett noggrant studium. Framför allt de två herrarna med tamburiner och yvig behåring drar till sig blickarna.
Som jag tidigare nämnt i ett inlägg lanserades Alla Pugatjova i Sverige av Jacob Dahlin, och lyckades hamna på topplistorna även här. Kolla intervjun i SVT play. Jacob var så vitt jag kommer ihåg den enda svenska programledare som intresserat sig för populärkultur i öst. Han lyckade dessutom bli känd i sovjetisk television och lärde en hel generation ryssar att säga "skål tamejfan", vilket jag blev varse i mitt korta men intensiva besök i Sovjetunionen.
