Senaste veckan har Gogol Bordellos nya skiva snurrat i skivspelare eller rättare sagt i min dator. Jo, då det låter som förväntat, till att börja med. Det är det sedvanliga gypsypunk-stuket där akustisk gitarr, fiol och dragspel dominerar ljudbilden. Men efter ett tag började jag urskilja fler nyanser. Skivan som producerats av Rick Rubin(Johnny Cash, Audioslave, Red hot Chili peppers m.m.) har definitivt en mer varierad ljudbild än de föregående. De östeuropeiska arvet är framträdande men en tydlig latinamerikanskt inslag kryddar anrättningen.
Säga vad man vill, men någon skönsångare är inte den gode Eugene Hutz, men kraften den okuvliga energin lyfter sångerna och i Rubins händer har de även fått en passande ljudbild. Här är Trans-continental Hustle med en lätt brasiliansk touch i början och en refräng som känns inspirerad av Cab Calloway.
Eugene Hutz har ju inte gjort sig känd för att spotta i glaset men han verkar ha skärpt sig inför inspelningen (men visst har ändå blivit en på många sätt utmärkt skiva att dricka sprit till). Kanske är Gogol Bordello på väg uppåt i showbiz over there. Den amerikanska musiken har stått och slirat i sina gamla hjulspår en längre tid. Lite nya influenser från östeuropa kanske blir 10-talets fluga. Eller inte. Här är My Companera, ytterligare en snärtig slagdänga.
Så var det det där Hay-di-haj-di-ho. Vilket ger mig anledning att spela den fantastiska Minnie The Moocher med Cab Calloway. Ska vi gissa att Eugene har lyssnat på Calloway. Eller inbillar jag mig bara?
I vilket fall som helst. Amerikansk musik har aldrig någonsin varit bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar