Detta är inlägg nummer 300 på Vodkabeat och det måste firas! Och jag har en riktig godbit här. Först skall jag bara utgjuta mig om vårt osunda förhållande till det engelska språket(ni kan hoppa över det om ni bara vill se en makalös lågbudgetvideo)
Svenskar har i allmänhet ett närmast neurotiskt förhållande till det engelska språket. De flesta talar en hygglig turist-engelska och förstår enklare meningar(i alla fall om det finns en textremsa under). Ofta tror vi oss dock vara betydligt bättre på engelska, än vad de egentligen är. Övriga språk har vi ytterst svårt för(om det inte gäller att beställa alkohol) vare sig det är danska eller spanska, för att inte tala om mer obskyra idiom. Många har till och med svårt att se på filmer eller höra musik som inte framförs på det engelska tungomålet. Att använda engelska som språk i låtar är mer regel än undantag och här kommer ett intressant fenomen in. Svenska sångare förväntas sjunga som om de vore födda i den engelsktalande världen och inte i Sverige. Undrar varför det är så? Kan det vara för att Sverige är ett lite tämligen obemärkt land nära nordpolen som förknippas med några idrottsmän och ett möbel-företag, när det inte blandas ihop med klockor och höga berg. För att kompensera detta faktum försöker vi vara någon sorts reservamerikaner. Vi kan till och med bräka ur oss countrylåtar på texasdialekt om det kniper. På teve brukar de t.o.m. framhålla vikten av att det inte skall höras att artisten har svenska som modersmål.
I större kulturnationer struntar man naturligtvis högaktningsfullt i sådant. Om de nödvändigtvis skall sjunga på engelska bryter de ofta på ett helt sanslöst sätt och ger blanka fan i det. Fransmän än nog värst i stark konkurrens med ryssar, tyskar och italienare. Självfallet kan man också driva med hela företeelsen. Det är ju knappast någon som lyssnar på texter i alla fall så de kan ju vara hur som helst.
En som tagit fasta på detta är Peter Nalitch. Han var arkitektstuderande men när han var ute på sin datcha med några vänner gjorde de en låt och spelade de in en musikvideo på skoj. Den underbara nonsens-engelskan sitter som gjuten och självklart blev den en stor hit och hamnade på topplistorna. Gästspel på de stora scenerna följde och en turne syddes ihop. Kan vi gissa på att det inte blir särskilt många hus ritade på ett tag. Gitar med Peter Nalitch.
Det värsta är att Peter spelar briljant och kan sjunga som en gud. Tillsammans med kompbandet för han parodin upp till helt nya höjder. En annan fullständigt hänförande språklig härdsmälta är Blockhead.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar