En fiol med horn

Att fiolen hade samhörighet med den onde har tidigare antytts men här är det en annan sorts horn som avses. I videon med Opa Cupa som jag hade på bloggen söndags går en man och spelar fiol med en tratt på. Det här instrumentet har dykt lite då och då i olika videos jag tittat på och nu är det dags att försöka reda ut begreppen.
Är det ett riktigt instrument eller bara en ploj? Det ser onekligen lite apart ut och jag associerar omedelbart till röda lösnäsor och överdimensionerade skor. Men när Johannes Matthias Augustus Stroh fick patent på instrumentet 1899 fanns ett bestämt syfte med uppfinningen. Den nya grammofonindustrin hade problem med att spela in stråkar och Strohs nya instrument var betydligt mer volymstarkt och med en riktade tratt kunde man få ett direkt kraftigt ljud in i inspelningsapparaturen.

En inspelningsstudio i början av 1900-talet. Så tätt de sitter, och vilka mustascher sedan. Hur lät det egentligen? Man kan undra. Jag blir så fascinerad av gamla bilder att jag inte kan låta bli att lägga in en till. Denna gång med en ännu större inspelningstratt.

Även cellon kunde göras om till ett Stroh instrument. En nackdel med den nya tekniken var att instrumenten de blev betydligt dyrare än de traditionellt tillverkade.

Fast det är klart, tonen förändrades. Den blev mindre nyansrik och vassare enligt de flesta bedömare och när den elektriska mikrofonen kom i allmänt bruk under tjugotalet försvann Strohs uppfinning. De kvarvarande instrumenten blev obsoleta lustifikationer med ålderdomligt ljud som tidvis kunde användas i skämtnummer och farser som den här med Bennett och Williams.

I Östeuropa levde dock trattfiolen kvar betydligt längre. Kraftfulla instrument med en ton som kunde tränga igenom stimmet, sorlet och trampet av de dansandes fötter var praktiskt på bröllop och byfester. Och visst är det ett partyinstrument. Här är en inspelning från ett kök någonstans i Rumänien. Minsann står det inte några välfyllda glas Tsuica, det lokala plommonbrännvinet på bordet också. Vilken stämning!

I regionen Bihor i Transylvanien i Rumänien finns fortfarande en stark folklig tradition med som bygger på lokalt tillverkade trattfioler. Här är en inspelning från förra året.

Även i klezmermusiken fick Strohs uppfinning fäste och en revival gör att tratten kan bli synlig igen. Här är det en till synes vanlig violin som försetts med en ganska rejäl tratt i Shtetl Band Amsterdam.

Men självklart går det att spela vad som helst på en Stroviolin och självklart kan man köpa en nytillverkad på nätet. Här är ett exempel på hur en svensk polska kan låta på en trattfiol.

Shantel knapp segrare över Lyapis Trubetskoy

En segrare i förra veckans undersökning har nu efter enträget räkningasarbete lokaliserats. Ökning av antalet röstande gjorde att handens fingrar inte längre räckte till varför rösträknaren hade svårigheter att hantera siffrorna. Efter avtagande av strumporna gick det bättre och resultatet visar att Disko Boy vann med sex röster före Kapital med fem. Resultatet följde prognoserna och blogginnehavaren har inget att invända mot det. Shantel är en av mina absoluta favoriter även om jag kanske tycker att Lyapis Trubetskoys video är den bättre. För att fira segraren och sprida hans musik tänkte jag lägga på ytterligare en Shantel video men jag hittar ingen ny låt så det får bli en gammal. Den här liveupptagning av Disco Partizani har jag inte sett förut, så den får det bli. Lite korniga bilder och murrigt ljud men bra ändå.

När jag kollar upp tvåan Lyapis Trubetskoy finner jag att de kommit ut med ytterligare en skiva. Att den skulle få distrubition i Sverige är knappast troligt men den lär gå att ladda ner gratis från nätet om man får tro reklamen. Måste kolla upp det. Tills dess en livevideo med titellåten från nya skivan, Manifest.

Stämningsfull trumpet en gråmulen söndag

Eftersom det är en dygd att inte upprepa sig skall jag inte göra några utgjutelser om mitt lekamliga tillstånd denna gråmulna söndag. Låt mig bara kort konstatera att gårdagskvällen bjöd på ett födelsedagskalas med mat och dryck. Eftersom jag skulle ingå som dragspelare i orkestern höll jag mig i skinnet tills vi var klara för att därefter försöka dricka ikapp. Mot värdinnornas intentioner uppstod dock en spontan partyorkester där jag hoppade in som trumslagare vilket blockerade mig mot fortsatt sprittillförsel. Efter festen kände jag mig därför nödgad att följa med en drucken skock till födelsedagsbarnet där det bjöds på whisky och vin i köket. Sångerna som sjöngs vid detta tillfälle var så vitt jag kommer ihåg: Gläns över sjö och strand, Börja om från början, Hej tomtegubbar(både fram och baklänges), I ett fönster står en flicka, Nå skruva fiolen, Sankta Lucia, Summertime, Märk hur vår skugga, En valsmelodi och Stormärta. Ännu fler? Förmodligen men de har jag förträngt. Känsloläget var ystert och vi kan gissa att grannarna njöt i fulla drag av denna stämningsfulla koncert som de gratis och oförhappandes fick lyssna på. Efter att i regnet lett hem en kamrat som glömt bort var han bodde ramlade jag in genom dörren vid fem-sex tiden, genomblöt och i tämligen dålig kondition.

En vacker melodi med Opa Cupa får därför avsluta denna avslagna söndag. Cesare Dell'Anna blåser som vanligt oerhört vackert i sin trumpet. Stelle Salenti heter låten.

Med svart skjorta och hatt från Karpaterna

Denna dag får stråkarna dominera på vodkabeat. Fiolen är ju som alla vet ett fullständigt horribelt instument som i princip är omöjligt att lära sig.Att bara höra en nybörjare ta de första trevande stegen kan driva den mest stabile person till vanvett(eller flaskan). Själv har jag aldrig vågat mig på att ens röra instrumentet men i rätt händer är felan magisk. Stråkens eleganta skuttande över strängarna frambringar sådana toner och sådan extas att fiolen på många håll uppfattats som den ondes instrument(plats att göra korstecken).

Gruppen Urs Karpatz är en ny bekantskap för mig. Det är fascinerande hur många sanslöst skickliga orkestrar det finns där ute. En samling virtuosa musiker med rötterna i östra Europa som spelar med den där ansträngningslösa lättheten som får oss dödliga vilja gräva ned våra instrument och ägna resten av våra tråkiga liv åt knyppling. Min research har varit slö på gränsen till indolent så jag vet inte särskilt mycket om orkestern. Romer från Rumänien men sedan? Det mesta som skrivits är på franska och jag har inte riktigt orkat tränga in i texterna. Vi får lyssna på musiken. Flera olika låtar bland annat Opa Cupa med vackra bilder till i ett franskt repotage.

Schlagertrubaci

Eurovisions song contest brukar inte avsätta några större spår på denna blogg men förra årets vinnare har haft den goda smaken att spela in en låt i trubaci-stil, med stor blåsorkester på känt balkanmanér. Det är en gedigen partylåt med lätt latinostuk som väl platsar på vodkabeat. Så där lite lätt underhållningsmusik mitt i veckan när mörkret sänker sig över Sverige och kylan kommer krypande. En liten dos balkanvärme för att hålla humöret uppe. Marija Serifovic med Trubaci!

Iskallt firande i Ryssland

Cirka fem procent av de inloggade har hittills valt en favoritvideo från förra inlägget. Det kanske är en en normalkoefficient i bloggvärlden. Eller inte. Det är svårt se mönster i den här verksamheten. När jag kollar upp antalet besökare på bloggen blir jag ofta förvånad. Ibland är det många besökare och ibland några enstaka. Lite slumpmässigt så där. Som mest nittiosju på en dag, så vitt jag vet. Som minst några enstaka. Östeuropeisk musik är väl inte det trendigaste ämnet i Sverige men på något sätt ligger siffrorna per vecka numera förvånandsvärt konstant. Mellan hundrafemtio och tvåhundra ungefär, med vissa variationer. Så där tiotusen sidladdningar på de två olika platserna bloggen legat på. För att skrämma bort några av dem lägger jag in en iskall video. Typisk rysk om man säger så. En lågbudget inspelning i den egendomliga genren electro-blatnyak. Det är som sig bör en historia från den småkriminella världen. Så vitt jag förstår firas ett frisläppande från fängelset med vodka. Historien berättas musikaliskt av tre yngre herrar på ett isigt gärde. De kallar sig 15 Sutok och låten heter Volushka(Frihet?).

Interaktiv Jubileumsundersökning

Förra gången jag hade en undersökning kom det in tre svar(två var mina egna). Denna jubileumsvecka hyser jag ett visst hopp om att få lite fler svar och undrar jag nu vilken video som varit mest populär under året. Uppe till vänster finns svarsalternativen. Jag har tagit mig friheten att välja ut några kandidater. Urvalsprincipen är personlig, men det skall vara en intressant bildsättning av en annorlunda låt. På ett av bloggens första inlägg fanns vitryska Lyapis Trubetskoy och låten Kapital


En favorit är Shantel som här framför Disko Boy med ett antal förtroendeingivande individer


Någon låt med Leningrad bör också vara med och jag väljer Guboshljop för den fina ansiktsfärgen


Bra trubace-videos är sällsynta men i och med filmen Guca kom ett par lite mer genomarbetade produktioner. Fast bildspråket är naturligtvis långt ifrån det svenska.Tanya Savic med Suknjica

De trallande Poliserna från Georgien måste ju också vara med.

Vänta Leprikonsy får vara med också, det är en så bra låt. Girls don't fall in love with me eller Девчонки Полюбили не Меня

Fan också, jag glömde Magnifico...Hir aj kam, hir aj go


Så många fina videos det finns...suck.... det är så många fler jag vill ha.....Jag får nog göra minst en undersökning till och sedan ordna en final. Det tål att tänka på.
Och som jag tidigare sagt, ganska många videos har försvunnit från nätet, jag har fått uppdatera vissa gamla inlägg men en del låtar tycks vara borta för alltid.

Men nu är det bara att rösta! Eller skriv om någon annan video borde varit med.

Pengalös lördag i min stad

Det är åter lördag men eftersom lönen sedan länge är slut och det dröjer en vecka innan nästa påfyllning kommer är partyfaktorn låg. Något vidlyftigt uteliv blir det således inte. Jag får väl försöka samla ihop de få kvarfarande skvättarna drickbart i skafferiet för att höja stämningen. Musik....hmmm....När jag har slut på musikaliska idéer brukar jag lyssna på last.fm för att få nya uppslag. Där finns en hel del bra radiokanaler med musik i vodkabeats smak. Jag får försöka och gaska upp mig och skapa lite balkanstämning hemma. Anselmo Crew har jag aldrig hört tidigare men de är från Ungern och blandar orientaliska instrument, balkaninfluenser, sång på engelska med baktakt och ett rejält utspel. Inte illa alls. Här sjunger de om sin stad My Town. Vilken det nu kan vara?

Fortsatt jubileumsfirande

Men hur firar man egentligen ett jublileum? Ja, när det gäller Östeuropa är det väl ganska klart. Firande innebär någon form av alkohol, gärna så starkt så möjligt. Det självklara valet på denna blogg är naturligtvis ett rejält dricksglas med vodka. Denna gudagåva som gör vilken träbock som helst spirituell och dansant. Och snygg.
Vi klämmer till med Vika Ciganovas version av Russkaya Vodka, vodkadrickarnas kampsång. I videon redovisas dessutom dryckens hälsobringande och underhållande effekter tydligt.

Ettårsjubileum?

Enligt numerisk analys och kontroll av stjärnornas position på himlavalvet är det idag exakt ett år sedan vodkabeat för första gången dök upp i den digitala världen. Varför? Tja, vem vet. Kanske var det för att se om jag kunde använda mig av nätets möjligheter. Eller också var det nätet som snärjde in mig i sina vindlingar. Fast blev jag i alla fall. Dessutom tyckte jag mig ha en del att skriva om eftersom jag varit maniskt intresserad av udda musik i rätt många år. Men att jag skulle skriva över trehundra inlägg under ett års tid hade jag inte anat. Mycket tid har gått åt till att titta tusentals videos av skiftande kvalité och ursprung. Ganska många har jag i ett mörkt, rörigt lager i youtubes innersta gömslen där de ligger och skräpar som osorterade ettor och nollor. Då och då tittar jag in där och upptäcker en video som jag egentligen borde ha visat men sedan glömt bort. En sådan är en fin animerad film, som dragspelaren Fedor Chistyakov i gruppen Nol, satt musik till.

Märkliga musikanter

Det härliga med Östeuropa är att det ofta inte går att avgöra vilken musik som spelas på grundval av musikanternas utseende. En av de utseendemässsigt märkligaste orkestrarna är Gulag Tunes som spelar instrumental gitarrbaserad pop. Eller rättare sagt, de gör surf-versioner av ryska fängelse- och lägersånger. Två ganska olika musikstilar kan tyckas. Min bild av det soldränkta Californiens stränder passar sällsynt illa ihop med min föreställning om ryska arbetsläger. Hur kan man få det att gå ihop? Men det är en i sanning apart samling människor som framför dessa låtar. Kanske ungefär som blandningen som uppstår i fångmiljö? Den jättelike gitarristen med det minimala utspelet dominerar synfältet, eller är det bara de andra som är små? Vad har slagverkare knaprat i sig egentligen? Många frågor finns det...

Gulag Tunes är dock inte bara ett märkligt projekt. De har givit ut tre CD-skivor och turnerat i Västeuropa.

I am a Disco Dancer

Jag har snöat in på Disco Dancer igen. Hela filmen går att se uppstyckad på Youtube. Herre gud vilka scener! Och vilka låtar! Inte konstigt att den slog så styggt i alla icke amerikanifierade delar av världen. Många vittnar om hur de sett filmen som små och hur den förändrade deras syn på musik och dans. Ta bara en av de första scenerna när Jimmi är liten(innan han fått gitarrskräck!)
och uppträder på gatorna i Bombay. Den rike mannens dotter ser uppträdandet och kan inte glömma Jimmi. Fräck låt eller?

Efter många förvecklingar blir Jimmi discostjärna och framför en del hisnande sång och dansnummer. Mest känd blev kanske I am a Disco Dancer.

Indisk disco i Ryssland

Dags för en riktig kultrulle i vodkabeat. Den indiska Disco Dancer från 1983 blev en riktig succe i stora delar av världen(själv såg jag den i Marocko) inte minst i Sovjetunionen. Tidens gång har bara förstärkt kultstatusen. Det är en osannolik story som berättas tillsammans med slagkraftiga låtar och hiskeliga dansnummer. En kombination som aldrig upphör att attrahera människor. I gamla sovjetunionen dubbades talet till ryska men sångerna var kvar på orginalspråk vilket gjorde att många ryssar kunde nynna med i sånger på hindi. Till exempel Jimmi Adja som ger en god bild av filmens karaktär.

Just denna låten har satt sig på hjärnan hos många. En man från Tadjikistan som jobbar på ett lager i södra Ryssland kan sångerna utantill med utspel och rörelser. Framför allt har han flera helt olika stämmor som får åhörarna att häpna. I en mycket fascinerande video visar han upp sitt register inför sina arbetskamrater.
Föreställningen slutar med att chefen kommer in och säger åt dem att börja arbeta. Han förstår uppenbarligen inte vilken talang han har anställd. Chefer.....

Kosmisk ringdans

Gruppen Zdod si Zdub tycks vara populär av besökssiffrorna att döma och det är en av de grupper jag ständigt återvänder till. Lite ojämna, visst. Och ibland undrar man vad de håller på med, men de är aldrig ointressanta, snarare oförutsägbara bortanför alla västeuropeiska trender. Jag är väldigt förtjust i deras hemsida som är lite lätt märklig på ett förvånandsvärt okommersiellt sätt. Hora är en typ av rumänsk ringdans som jag en gång i tiden prövat på(utan större framgång får jag väl lov att säga, även om den inte tillhörde de mest komplicerade balkandanserna, men den var kul att dansa). I Hora Cosmica binder Zdob si Zdub samman denna lantliga ringdans med världsrymden på ett serietidningsmässigt sätt. Helt i min smak.

Försvunna videos

När jag då och då kollar tillbaka på tidigare blogginlägg märker jag att en och annan video har försvunnit. En del går inte att återfinna medans andra bara har nya koder. Nu lägger jag därför i en nostalgisk retrovideo från Moldavien som varit med en gång förut, men av någon anledning inte finns kvar. Inklippta filmsnuttar från gamla sovjetiska dokumentärer förhöjer känslan svunna tider när ungdomar skickades ut på landet för att hjälpa till med skördearbetet under glada paroller. Buna Dimineata med Zdob si Zdub

Utan rynkor i Ukraina

Sofia Rotaru är nu lite över sextio år och Ukrainas mest välbärgade artist. Det hindrar henne dock inte från att fortsätta spela in popmusik. En röst på nätet kallade henne Ukrainas motsvarighet till Cher, vilket låter som en välfunnen motsvarighet, åtminstone ser det ut som de går till samma kirurg. Här kommer evigt unga Sofia i en märklig produktion som börjar med ett bluesigt munspel men snabbt glider över i polka-disco med inslag av irländsk fiol. Ståbasen pumpar på och naturligtvis ingår även ett dragspelssolo. En trupp extremt spänstiga unga män som sprattlar loss så det står härliga till är också med. Jag slutar aldrig att förvånas över dessa häftiga östeuropeiska dansare. Sofia Rotaru med Odna Kalyna.

Mer sång och dans i karpaterna

En av de mer kända sovjetiska muskfilmerna är Chervona Ruta från 1971. Den är inspelad i regionen Bukovina(samma region som givit Shantels klubb sitt namn) i de karpatiska bergen. Huvudrollen spelas av Sofia Rotaru som från slutet av 60-talet och framåt varit megastjärna i Sovjetunionen och de stater som ersatte unionen. Handlingen är ganska enkel med sparsam dialog och huvuddelen är baserad på poppiga tolkningar av folkmelodier med inslag av ukrainsk dans i pop-koreografi. Glada ungdomar far till karpaterna och brister ut i sång och dans. Om man är fascinerad av gammal svartvit sovjetisk film är det här ett utmärkt exempel. Med ålderns rätt har filmen mist en del sin skärpa och blivit tämligen suddig, vilket dock snarast är en lisa för ögonen och själen i dessa tider av hysteriskt bildskval. Förvånandsvärt långa sekvenser av denna kultrulle ligger utlagda på tuben. Här är fyrtiofem minuter späckade av glada sångnummer.

Filmen innehöll dock en del tämligen hörvärda låtar. Den bästa är kanske titelmelodin som naturligtvis sjungs av Sofia Rotaru (det är nu snart fyrtio år sedan filmen spelades in men Sofia Rotaru tycks inte ha åldrats många år, och sjunger fortfarande Chervona ruta).

Bizarr sovjetisk funk i karpaterna...

Sovjetiska myndigheter hade för det mesta ett kluvet förhållande till pop- och rockmusik. Åtminstone på 60- och 70-talet. I grunden var den ett uttryck för den västerländsk dekadenta livsstilen och därmed av ondo. Å andra sida gillade ungdomen musiken och därför kunde man använda den för att stärka moralen och den socialistiska samhällsordningen. Ungefär så som frälsningsarmén resonerade, hundra år tidigare, om varför djävulen inte borde ha monopol på all bra musik. Det här gav upphov till rent bizarra skapelser, men för sovjetiska musiker med pop och rockböjelser fanns därmed en möjlighet att skapa modern musik bara man höll sig inom vissa ramar. Följande klipp är från den sovjetiska tevefilmen Pesnya vsegda s nami pesnja pesnia(Sången är alltid med oss)och visar hur resultatet kunde bli. En i sannerligen mycket märklig filmsekvens. Även här tycker jag mig känna igen det funkiga kompet från Isaac Hayes Theme from Shaft(se inlägg 27/9) men musikerna uppträder i någon typ av upphottad folkdräkt i ett lantligt ukrainskt alplandskap. Långt ifrån New Yorks gator. Sedan kommer ett antal ljuslockiga damer inskuttande från vänster, i kort-kort och lackstövlar med ett äppelkäckt utseende och utför en koreografi som jag har svårt att beskriva med ord. Någon sorts moderniserad folklor i alla fall. Se själva. I början trodde jag någon skämtat och lagt in en helt annan film till musiken, men nej. Det är verkligen som det ser ut. Som sagt, en av de mer bizarra skapelser jag sett. Fast bra ändå på något sätt. Basisten har en förmåga att se sanslöst cool ut även i folkdräkt. Och gitarristen som gör propellern med armen. Imponerande.