Det tvåtusen åttonde året efter vår tidräknings början närmar sig sitt slut och det borde således vara hög tid att summera året. Fast det har jag inte tid med eftersom jag skall skala potatis. Pigg och glad musik behöver jag dock till detta åtagande så vad passar en dag som denna. Ett japanskt band som spelar en rysk låt i västindisk stil nedanför Eiffeltornet? Det verkar tillräckligt internationellt för min smak. Förnämliga blåsare minsann! Och gula kostymer är ju alltid klädsamt. Gott nytt år i alla fall.
Om hutsulerna(gutsuler) visste jag slätt intet. Tack vare engelska Wikipedia har jag nu snappat upp att de är ett folkslag där nere i sydöst, mellan Ukraina, Rumänien, Slovakien och Polen. I svensk litteratur är uppgifterna förvirrande. De finns med i den äldre upplagan av Nordisk familjebok men försvinner sedan och återfinns under namnet rutener eller rusiner. Rusiner finns också i svenska Wikipedeia fast uppgifterna tycks inte stämma överens med Hutsul i den engelska upplagan. Förvirrande var ordet.
Varför kommer jag in på detta område? Jo, gruppen Perkalaba från västra Ukraina påstår sig spela Hutzul-ethno-ska music och då måste jag ju försöka ta reda på vad det mystiska ordet hutzul betyder. Bandet har tagit sitt namn efter en liten by i de karpatiska bergen där man talar hutsuliska som är ett slaviskt språk eller dialekt. Ethno-ska alltså som så ofta i östeuropa men något själlöst härmande är det inte frågan om utan självfallet rör det sig om ett eget rått sound. Inspelningen är gjord i någon sliten industrilokal och den vildsinta stämningen förstärks av sångarens fina psykfalls-mössa. Vi börjar nedräkningen inför det nya året.
Tja, så var det värsta julfirandet avslutat och det mer normala helgtillståndet har inletts. Lite mör i kroppen och fötterna är jag dock. Först Balkan Beat Party på juldagen med allt vad det innebar. Sedan Kultiration, Glesbyg'n och Räfven igår. En synnerligen intressant och dansant afton. Så många olika norrländska dialekter har jag nog aldrig hört i Göteborg tidigare. Glesbygd'n från Arvidsjaur har en trogen skara fans och bandet imponerar allt mer.
Ni får ursäkta om dagens inlägg blir kort och inte någon regelrätt recension. Det kommer med all säkerhet bli en stillsam afton i kväll. Fast vem vet? Jag kör en låt med Räfven i alla fall. Från Östersund i år, MEN det den ger bara en fingervisning om stämningen igår, som var betydligt ystrare!
Svårt att välja musik idag. Från att ha varit en stillasittande dag har juldagen blivit mer och mer en dag för uteliv och party. Trötta på frosseriet i familjens sköte väljer allt fler att gå ut skölja flottet ur strupen och skaka kalorierna ur kroppen. En av de lyckligaste konserter jag sett på youtube är när Zach Condon från Beirut sjunger med Kocani Orkester i Paris. Både publik och musiker verkar vara på sitt mest euforiska humör och allsången får taket att lyfta. Tio minuter ren sällhet. Alla bekymmer förångas och vi kan förbereda oss inför kvällens eskapader(föreslagsvis på Balkan Beat Party. För den som vill dansa i dagarna två kan jag meddela att det även i morgon är fullt röj på Musikens Hus då Kultiration, Glesbygd'n och Räfven spelar).
Videon är tagen från den franska serien La Blogotheque som gjort en uppsjö av fina live videos.
Så var det äntligen dags för joddling på Vodkabeat. Vanligtvis brukar denna konstform vara förpassad till systerbloggen men en godbit kan jag inte bespara er. Det joddlas nämligen även i de slovenska bergen och vad kunde vara bättre än att inleda julhelgen med lite uppiggande joddling. Den stämningsfulla musiken åtföljs av en härligt hisklig video som borde pigga upp den mest indolenta individ (viss försiktighet bör dock iakttagas av gravida, epileptiker, personer med hjärtproblem eller anlag för psykoser).
Just det ja! Redan på juldagen är det dags för nästa Balkan Beat Party på Musikens hus. Denna gång står Agrin på scenen.
Jag bläddrar lite på måfå i mina listor och hittar Slavka Kalcheva med Byala roza(vita rosen), en låt som för ovanlighetens skull går i niotakt. Eftersom jag svag för denna rytm (2-2-2-3),som tidvis kallas karsilama men förmodligen heter något helt annat i Bulgarien, så får den inleda kvällen. De inspirerande kan ju försöka dansa.
Videon är lite bättre än vad bulgariska videos brukar vara(det måste vara tusentals bulgariska band som lägger ut sina videos på Youtube. Vanligtvis består de av goda instrumentalister som dock spelar till en matta av plastiga syntljud och mekanisk rytm samtidigt som en skock avklädda damer skakar behagen efter förmåga och totalt misslyckas med att se trånande ut. Någon gång måste jag visa de värsta excesserna). Slavka Kalcheva undviker dock de flesta fasorna och gör en förhållandevis sober video med folkloristiskt motiv. Fin dragspelsslinga och spännande slagverk som sagt.
Vi går vidare i rockens tecken. I Jugoslavien uppstod 1978 Riblja čorba. Ett band med en lång och komplicerad historia som jag inte tänker veckla in mig i. En av deras många hitlåtar var Amsterdam som kom 1986. En låt som för övrigt Bosnia Express brukar göra en cover på.
Vi lämnar Polen men inte den progressiva rocken som hade en stark ställning i Östeuropa. Ett av de tidigaste banden var ungerska Omega som nådde stor popularitet även i väst. De började som ett coverband med influenser från Beatles och liknande musik men efter ett tag blev musiken mer utflippad. Här kommer Petroleum Lampa från skivan 10 000 Lépés(10 000 steg) 1969, ganska poppigt än så länge.
Från samma skiva kommer även titellåten som pekar mot en ny riktning.
Ytterligare en då. Låter inte gitarriffet lite som Jethro Tull? Aqualung....kom 1971...kan det finnas samband? Intressant.
Rockens ställning i Polen var förvånansvärt stark på den gamla kommunistiska tiden. SBB var ett legendariskt symfoniskt rockband som varit verksamma under fyra decennier. Skickliga musiker med många instrument och watt såsom tiden påbjöd, samt en lurvig uppsyn, gjorde dem stora bakom järnridån. Störst var de på sjuttiotalet då de även väckte uppmärksamhet i väst och spelade på Roskildefestivalen. Här är två liveinspelningar från Warzawa 1979.
Ingen basist som synes utan Józef Skrzek gör de typiskt distade basgångarna på klaviaturen.
Bandet lade av runt 1980 men har återförenats med ojämna mellanrum och de numera icke så håriga männen lär enligt vanligtvis välinformerade källor komma med en ny platta i januari som skall heta Iron Curtain.
Söndagar brukar vara vikta åt lugna svartvita videos. Så också denna söndag. För ovanlighetens skull är det dock en ganska ny skapelse. Närmast smärtsamt vacker är Orkiestra sw. Mikolaja: Ballada o Henryku Zbójniku (Henry the Highwayman). Namnet lär ju betyda Sankt Nikolaus, det vill säga Santa Claus eller jultomten vilket ju passar i dessa tider. Från Lublin i Polen kommer bandet som startade 1988 och spelar musik från sydöstra delen av landet och västra Ukraina.
Här är texten för de som eventuellt begriper.
W ciemnym lasku ptaszek siada, i usłyszał co kto gada. Raz usłyszał dwoje ludzi, jak kawaler panne budził. Budził, budził, by wstawała, żeby jego pokochała. Czterej bracia siostre mieli, i za mąż ją wydać chcieli. Wydali ją za Henryka, za wielkiego rozbójnika. On po górach, on po lasach, ona sama w tych pałacach. On po górach, on po lesie, co zabije, to przyniesie. Raz jej przyniós chustkę białą, całą we krwi omazaną. - Żono, żono, wypierz mi ją, na słoneczku wysusz mi ją. Ona prała i płakała, chustke brata poznawała. To jest chustka brata mego, wczoraj wieczór zabitego. - Cicho żono, deszczyk padał, ja nie słyszał kto to gadał. Cicho żono deszczyk rosił, ja nie słyszał kto to prosił.
Innan jag fortsätter den polska musikveckan måste jag komma med en bekännelse. Jag har aldrig varit i Polen. Pinsamt men sant. Många historier om detta mytospunna land har jag däremot fått höra. Min främste uppgiftslämnare brukar mångordigt berätta om surkålens hälsobringande effekter, bisonvodkans magiska egenskaper och den polska kvinnans fysiska företräden. Allt detta interfolieras med anekdoter om körkortsutbildning under 70-talet, militärtjänstgöring i folkarmén, arbetet på en karamellfabrik och förvirrade släktberättelser. Jag är inte säker på att jag förstått allt, så en resa till Polen skulle kanske kunna sprida ett förklarande sken över historierna. Eller inte. Hur som helst är det naturligtvis en miss att aldrig ha varit i Polen.
Från södra Polen, närmare bestämt från staden Zakopane kommer Zakopower. Även de är ett goralskt band. Det är märkligt vilken stark musiktradition detta folk har och hur lätt de kan smälta samma den med modernare tongångar. Zakopower består av erfarna musiker och har fått en mängd utmärkelser. Djupa goralska traditioner blandas med pop och klubbmusik. Kanske kan man till och med spåra balkanska influenser eftersom flera av dem samarbetat med Bregovic på hans polska skivor. I vilket fall som helst har jag fått ett nytt favoritband i genren partymusik från Östeuropa. På med dansskorna och korka upp!
Jag kan inte låta bli att ta en låt till. Enligt skivbolaget är frontmannen inte bara extremt talangfull utan även "incredibly handsome" vilket säkert kan glädja delar av tittarskaran. Fantasifulla videos dessutom. Poziom Adrenaliny
Så vitt jag vet är Warsawa en ganska stor stad men bandet kallar sig ändå för byorkester- Warsaw Village Band(Kapela Ze Wsi Warszawa). En seriös folkmusikensemble som tar till sig moderna influenser och skapar något helt eget. Tungt komp och energifyllt framträdande i en medeltida ljudbild.
Intressant är att även detta band blandat in reggaerytmer i sin musik! Det måste finnas något märkligt samband mellan polsk och karibisk mentalitet.
Och någon typ av rap eller toast. Ytterst egendomligt. Men helt klart hörvärt.
Märklig musik från ett märkligt land. Så nära men ändå så okänt.
En gång i början av 90-talet fick jag ett märkvärdigt kassettband av en polsk vän (denne man går tyvärr inte att beskriva på den begränsade yta en blogg består av). Kassettbandet som slets ut i min bandspelare bestod av en sanslös mix av polsk folkmusik och reggae. Trebunie-Tuti, ett känt folkmusikband från bergen i södra Polen som tillhör minoritetsfolket goraler gjorde ett par plattor ihop med den jamaicanska gruppen Twinkle Brothers. Ett sådant samarbete mellan helt olika musiktraditioner brukar sällan bli lyckat, men någonstans mellan dessa fullständigt olika musiker skapades en sällsam spänning. De folkdräktsklädda polska fiolspelarna och de mörka rastamännen fann varandra musikaliskt och några legendariska skivor blev till. Skivorna såldes i massor men till Sverige kom de naturligtvis inte.
Sexton år senare återupptog grupperna samarbetet, började turnera igen och spelade in en ny skiva. Händelsen uppmärksammades av polsk television som gjorde ett repotage när rastamännen hälsade på i det snöiga Zakopane.
Hur lät det då? Ja, ungefär som tidigare fast kanske saknas den där riktiga gnistan. Det är nästan alltid bäst första gången. Vad det än gäller. Men döm själva.
Polen har ju tidigare varit något negligerat på vodkabeat. Men nu blir det ändring på det. Enväldigt väljer jag att härmed att proklamera polsk vecka.
Vill man dessutom känna sig riktigt polsk kan man köpa sig en flaska Zubrowka, en vodka gjord av råg, smaksatt med ett i flaskan infört grässtrå. Gräset är favorit föda för den i Polen sparsamt förekommande visenten- den europeiska varianten av bisonoxe. Vodkan kallas därför ibland bisonvodka. Till detta kan man ta en korv som tilltugg. De konservativt lagda kan dessutom passa på att utbringa en skål för Sigismund, kung av både Sverige(1592-1599) och Polen(1587-1632). Eftersom han var en stilig karl med fin hatt och krage får han vara med på bild också.
Vi kör igång med lite glad partymusik från bergen. Golec uOrkiestra vet jag inte mycket om (min polska är mer än obefintlig), mer än att de är omåttligt populära i Polen och säljer massor av skivor. De som är mer slängda i polska än mig kan läsa om bandet här. Att ledarna är tvillingar har jag förstått och att de är uppvuxna i en blåsartradition.
Efter en stärkande och hälsosam helg i Köpenhamn är nu vodkabeats redaktör tillbaka framför datorn. Lugn och harmonisk till både kropp och själ. Jag avslutar helgen och börjar veckan med något gammalt svartvitt. Ett gammalt polskt folklustspel kanske. En fin lång tagning följer de båda gatumusikanterna i folkmyllret i inspelningsstudion. Slutligen vidtar allsång och allmän dans. En bild av gamla goda tider kanske. Fast inspelningsåret är 1939 och ingen anar vad som komma skall. Tylko we Lwowie.
Eftersom vodkabeat skall göra en studieresa(hmm) utomlands, till det vilda Köpenhamn, lär det inte bli några inlägg på ett par dagar. Men en ny video att njuta av under helgen blir det dock. Sex musiker med rötterna i Sovjetunionen - detta mystiska land som slutat finnas till - bor numera i Berlin och gör märklig musik tillsammans. Ledare är Irina Doubrovskaja som bildade orkestern Ersatz Musika 2006 och bandet har nu fått sin första skiva utgiven på det tämligen välkända skivbolaget Asphalt Tango. När jag läser på bandets myspace sida ser jag att gitarristen Leonid Soybelman ingår. Intressant. Han har nämligen en fin låt med på första Russendiskoskivan. Mycket mer har jag inte hittat med honom men jag får väl kolla upp honom igen.
Denna dag blir det Amsterdam Klezmer Bands dragspelare Alik Kopyt som får stå för musiken. Här spelar han en rysk fängelsesång på en privat fest i Prag. Han bor numera i Holland men har sina rötter i Odessa vid Svarta Havet. Östeuropeisk judisk musik är hans specialitet och benämns "levande legend" i en beskrivning på nätet. Förutom i AKB spelar han även i det egna projektet POZA vars skivor dock inte verkar så lätt att få tag i.
Tja vi hoppar från den ena ytterligheten till den andra men håller oss envist kvar i östra Europa. Även där återfinns det amerikanska inflytandet även om det vanligtvis är betydligt mindre markant än i exempelvis Sverige. Fast de härmar inte rakt av, utan tar en gammal ukrainsk folksång och draperar den i R'n'B kostym. Självfallet har de två svarta sångarnas popularitet och behandling av det ukrainska språket skakat om den lågpannade rasismen vilket är ett skäl, så gott som något, att visa videon på vodkabeat. Chornobrytsvi med Pidmanula.
Förra veckan var vodkabeat helt inriktad på en enda aktuell artist men nu skall det bli bättring med den saken. Flera olika helt obskyra musikstilar och artister kommer att figurera denna vecka och vi börjar med lite lättsam easy-listening från gamla Sovjetunionen. Det låter kanske avskräckande men det är ofta en trivsam musik med trådar åt olika musikaliska håll. En av de stora i genren var den elektroniske pionjären Vjateslav Mescherin (1923-1995) som komponerade och spelade in över tusen låtar. Hans låtar spelades i teve och på ofentliga platser så att flera generationer Sovjetmedborgare växte upp med hans musik vilket anses återspegla sig i nutida musik. Här vill jag återigen slå ett slag för CD:n Sputnik Café som innehåller modern rysk elektronika där åtminstone jag tycker mig höra hans lättsamma anslag fortplanta sig till nutida artister. En fantastisk skiva jag aldrig tröttnar på.
Ett intressant påstående är att Mescerin lär vara upphovsman till Popcorn, vilket innebär att Gershon Kingsley som står som kompositör till låten (känd genom gruppen Hot Butter på 70-talet) tjänade en rejäl hacka på stöldgods. Måste kolla upp detta påstående.
Ute är det nu grått och mörkt, våren är sannerligen långt borta, om den nu ens kommer. Man kan tvivla i denna dystra årstid. Låt oss därför glömma tidens spe och gissel och istället drömma oss bort till en lekfull vårdag någonstans långt borta på det soliga 60-talet. Här är Bear Cub med Vyatcheslav Mescherin's Orchestra.
Ett framsynt skivbolag har nu återutgivit Mesherins musik på två CD- skivor under namnet Easy USSR Vol 1 och 2 och de tycks finnas där ute på nätet.
