Jag måste erkänna att jag har ett kluvet förhållande till klubbmusik. Den kan nämligen vara outsägligt långtråkig, mer än lovligt enfaldig i uppbyggnaden och ha en sövande monotoni där det enda störande är en frekvent upprepning av ett ”lustigt” ljud. Men! Problemet är att samma erbarmliga låt på ett dansgolv(gärna med lite sprit i kroppen) kan upplevas som inte bara tolerabel utan till och med genialisk. Det samma gäller även omvänt. Låtar som är svängiga hemma blir ibland väldigt bleka när volymen pumpas upp.
Egentligen är jag så gammaldags att jag gillar människor som spelar instrument tillsammans. Då kan det där magiska svänget uppstå, det oförklarliga miraklet som bara finns. En introvert tekniker som sitter vid sin dator och klipper och klistrar lyckas endast sällan få ihop något minnesvärt. Med vissa undantag. Fast ålder och erfarenhet har förvissat mig om att det är få saker man med bestämdhet kan uttala sig om. Framför allt när det gäller ämnet musik.
Det värsta är att så fort jag dristar mig att offentliggöra en eller annan av dessa orubbliga ståndpunkter, som jag trots allt har, uppenbarar sig omedelbart så många undantag att jag måste ändra sig, vilket är förenat med stor vånda för en besserwisser som mig. Livet är besvärligt!
En låt som emellertid håller både hemma och på dansgolvet är den belgiske Buscemis Sahib Balkan som dessutom begåvats med en kul video med olika dansstilar. Mest klippa och klistra alltså, men bra ändå. Vilket bekräftar ovanstående resonenmang. Tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar