I går visade SVT den fina dokumentären Shutkas rekordbok (The Shutka Book of Records). En på ytan vansinnigt rolig film om egendomliga personligheter i Shutka, en fattig förort utanför Skopje i Makedonien, huvudsakligen bebodd av romer. Den brukar lite skämtsamt benämnas romernas huvudstad. Alla där vill vara någon, en mästare på något, men kampen om titlarna är hård. Det finns alltid de som vill vara bättre, i till exempel den förbittrade kampen om vem som har den finaste samlingen turkiska musikkassetter. Att bli tvåa ger ingen ära och konflikterna är många. De rutinmässiga dagliga grälen förs med brinnande entusiasm och en aldrig sinande energi. Tjeckiske Alexandar Manic har regisserat dokumentären med lätt hand.
Vår ciceron är Dr Koljo (Bayram Severdzan) - känd från Kusturicas Svart katt vit katt - och han talar med vampyrjägare, andeutdrivare, hästhandlare, boxare, kampgässuppfödare, klädsnobbar och galningar i största allmänhet. Här kommer ett smakprov ur filmen med den uråldrige discocharmören farbror Refet.
Alla är inte övertygade om sångaren Ali Bajrams storhet men det hindrar honom inte från att spela in den ena videon efter den andra, med sig själv i huvudrollen. Inspelningarna är fyllda av specialeffekter för största möjliga intryck. Här är en av hans hiskeliga skapelser. Vad kan man säga?
Det är en vildsint och levnadsglad film, men visst ligger det ett stråk av tragik bakom ytan. Att de flesta är beroende av bidrag framgår i slutet och då kan man förstå att det är viktigt att vara någon. Att vara mästare på något. För avgrunden finns alltid nära. Den lovande boxaren blev drogmissbrukare och trillade ned från taket och slog ihäl sig när han försökte råna apoteket. Trots allt är det en varm film om människor som försöker leva sina liv fullt ut i en miljö som av de flesta andra skulle benämnas slum.
Själv har jag bara tillbringat en eftermiddag i Shutka och med den ringa erfarenheten i bagaget kan jag inte bedöma filmens trovärdhet. Dock tvivlar jag inte på att filmen visar en del av vardagen i Shutka. Gräl och uppståndelse behövde man inte leta efter. Fast det finns förstås helt andra verkligheter också i denna märkliga stadsdel. Här är i alla fall ett bröllopsfölje som kom tågande och spelande förbi det hus där vi vistades i Shutka. Sådant finns alltså inte bara på film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar