Voj, voj, voj, öl och vin och sprit om vartannat. Varför blir det så? Visst, fredag, varm sommarkväll, trevliga människor, vildsint dans, klart man blir törstig. Och förstås, Balkan Beat Party. Som vanligt russinet i månadens kaka. Allt mer övertygande i sin enkla uppbyggnad. Öststatsmusik + en bar + något hundratal glada människor = Göteborgs bästa party. Det känns som att vara på charterresa - i majorna! I går var det bättre än någonsin. Kanske var det vädret som försatte gästerna på det soligaste humöret på den här sidan nyår. Att musiken passade undertecknad behöver jag väl inte nämna. Den schweiziske DJ gjorde en kokande mix av gamla och nya balkan beats som fyllde dansgolvet och höjde temperaturen till osvenska grader. Kvällen live-akt bestod i att Göteborgs överlägset bäste trumpetare och superstjärna i balkangenren äntrade scenen. Jag talar förstås om Ruhi Erdogan. Med sig hade hade han den stabile och fingerfärdige Monsieur Fifi på darbuka. Den rutinerade duon pumpade tillsammans med inspelade rytmer upp trycket i lokalen till bristningsgränsen
Klöset är garanterat med den sedvanlige tigermannen i lokalen.
Stilstudie av Monsieur Fifi med sin darbuka
En låt om dagen bör det vara. För att inte bryta traditionen slänger jag in en video från ett liknande party någonstans nere i Europa. DJ Click och klarinettisten Merlin Shepherd i samarbete.
Medan vi väntar på att Balkan Beat Party skall öppna kan vi kolla en annan plattvändare som producerar musik och framträder tillsammans med levande musik. Den franske DJ Click är även han påtagligt östinfluerad. Förutom att hantera skivspelarna, trakterar han även tidvis det mystiska elektroniska instrumentet Theremin, som mig veterligen är det enda instrument man spelar på utan att röra vid det! DJ Click turnerar även han flitigt runt på öststatsinfluerade klubbar i hela Mellaneuropa. Här först en fingervisning om hur det kan låta när DJ Click står vid kontrollerna.
En intervju kan vi också bjuda på där hans intentioner och teknik visas upp. Inte illa alls.
Ojdå, alla kanske inte känner till hur man spelar theremin? Som tur är finns här en gammal fin film där man kan bilda sig och få klarhet i hur detta instrument låter och hur det hanteras, eller rättare sagt inte hanteras. Hmm. Ljudet känner ni säkert igen från gamla dåliga skräckfilmer.
Medan vi laddar upp för helgen och Balkan Beat Party kan jag bjuda på en riktig godbit. Den officiella videon till dansfavoriten Disko Boy med Shantel har dykt upp på nätet och självklart måste Vodkabeat ha med den.
Många frågar sig, vad är egentligen Bucovina Club som jag skrivit om lite då och då? Vem startade det och varför? Bucovina Club är Shantels (Stefan Hantel, Tyskland) skapelse, ett ambulerande disko med inriktning på Balkan och Östeuropa och en av startpunkterna för den våg av liknande dansklubbar som vi nu ser i Europa och som till och med letat sig till Göteborg. Shantels släkt kommer från Bucovinaregionen i Ukraina och när han letade efter sina rötter såg han en kultur som vi i väst var omedvetna om. En gång i tiden var Bucovina en kosmopolitisk region med världsvida kontakter men i och med Sovjetunionen och det kalla kriget blev det en isolerad avkrok. Trots murens fall har Östeuropa hittills varit jungfrulig mark, men Shantel upptäckte att spännande kulturella influenser kan hämtas därifrån som motvikt till den allenarådande anglo-amerikanska kulturen. Via sitt jobb som DJ tog han på sig den uppgiften och har blivit den mest kände av de öststatsinfluerade DJ:arna som cirkulerat i Europa. Ja, han är ju även musiker och turnerar numera med ett niomanna band och har fått BBC Word Music Award. Det vilda oberäkneliga och milda vansinnet i öststatsmusiken står i bjärt kontrast till den polerade och slätstrukna - av storbolag marknadsförda - musiken från väst. Shantel vill även att Bucovina club skall stå för det nördiga, det icke moderiktiga, det ohippa. Det skall vara en klubb som du kan ta med dina föräldrar till eller rent av dina far- eller morföräldrar! Lyssna på Shantel själv när han förklarar.
Är vodkabeat mutbart? Tja varför inte. Bara för att en filantropiskt lagd vän i Räfven har haft godheten att gratis tillhandahålla mej en skiva med nämnda band behöver jag ju inte skriva om den. Men sanningen att säga så har skivan snurrat flitigt i mitt kök sista tiden. Förutom att omslaget är onödigt välgjort och innehåller ett tärningsspel (med regelhäfte) så är skivan omväxlande och kaotisk på ett Räfvaktig sätt och är utmärkt att diska, städa och supa till. Ett och annat danssteg blir det också men det är ju så självklart att det inte behöver nämnas. Medan vi väntar på en ny video med Räfven kollar vi på en inspelning från kulturkalaset i Göteborg.
Att Räfven kommer till urkult har jag skrivit tidigare men det tål kanske att upprepas. Appropå urkult har jag hittat en video med ett annat band som skall spela där som påminner lite om Räfven i attityd och uttryck. Svjata Vatra är från Ukraina och Estland och tycks kunna behärska många instrument och stilar. Kan bli mycket intressant.
| Märklig storlek det blir med myspace-videos men det får gå. Här är ytterligare en video med Svjata Vatra denna gång med säckpipa.
Jag måste erkänna att jag har ett kluvet förhållande till klubbmusik. Den kan nämligen vara outsägligt långtråkig, mer än lovligt enfaldig i uppbyggnaden och ha en sövande monotoni där det enda störande är en frekvent upprepning av ett ”lustigt” ljud. Men! Problemet är att samma erbarmliga låt på ett dansgolv(gärna med lite sprit i kroppen) kan upplevas som inte bara tolerabel utan till och med genialisk. Det samma gäller även omvänt. Låtar som är svängiga hemma blir ibland väldigt bleka när volymen pumpas upp.
Egentligen är jag så gammaldags att jag gillar människor som spelar instrument tillsammans. Då kan det där magiska svänget uppstå, det oförklarliga miraklet som bara finns. En introvert tekniker som sitter vid sin dator och klipper och klistrar lyckas endast sällan få ihop något minnesvärt. Med vissa undantag. Fast ålder och erfarenhet har förvissat mig om att det är få saker man med bestämdhet kan uttala sig om. Framför allt när det gäller ämnet musik.
Det värsta är att så fort jag dristar mig att offentliggöra en eller annan av dessa orubbliga ståndpunkter, som jag trots allt har, uppenbarar sig omedelbart så många undantag att jag måste ändra sig, vilket är förenat med stor vånda för en besserwisser som mig. Livet är besvärligt!
En låt som emellertid håller både hemma och på dansgolvet är den belgiske Buscemis Sahib Balkan som dessutom begåvats med en kul video med olika dansstilar. Mest klippa och klistra alltså, men bra ändå. Vilket bekräftar ovanstående resonenmang. Tror jag.
När jag letade på Youtube hittade jag bandet Underdogs International som spelade i Göteborg på Balkan Beat Partys premiärkväll. Videon är tämligen ny har hittills endast setts arton gånger men med vodkabeats talrika användare kommer säkert antalet tittare fördubblas(!) inom kort. Appropå det är det snart dax för för nästa Balkan Beat Party, nämligen fredag 30/5 på Café Hängmattan. Som vanligt bör man nog vara där i tid för att vara säker på att komma in. Vi kan nog räkna med att det är fullsmockat av glada människor i olika åldrar, med varierande klädsel och bakgrund som dansar loss till balkandisko och annan östlig dansmusik. Naturligtvis är jag själv där för att provsmaka vodkasortimentet och testa dansgolvet. Om de ansvariga har någon överraskning - i stil med förra månadens upplåsbara get- att bjuda på kan vi ännu bara spekulera om. Kanske, kanske inte. Vi får se.
Att Turkiet har en stark och egen rockmusik har vi sett prov på tidigare. De blandar ogenerat elektriska instrument med traditionella så att det faktiskt uppstår en syntes. Skrapar man lite på ytan finns det ett i det närmaste outtömligt förråd av egenartade turkiska rockband, från både då och nu, att upptäcka. Ju mer man letar desto mer hittar man. DiVan är baserat i Tyskland och kan se lite utklätt och cirkusbetonat ut, men musiken står för sig själv och när de släpper loss i den gamla slagdängan Üsküdara uppstår ett magiskt sväng. Bandet ligger musikaliskt nära rötterna i den gamla anatoliska rocken(Anadolu rock)som uppstod i mitten av sextiotalet med Erkin Koray och Mogollar som främsta namn. Sångaren och sultanen Gültekin Kaynak förenar här gammal turkisk sångstil med rockigt utspel och utgör med sin pondus och kostymering ett naturligt blickfång.
Mer musik med Divan finns på deras Myspace sida eller bandets snygga hemsida
Så har söndagslugnet infallet sig. Tidningarna har krigsrubriker om det svenska fiaskot i schlagerfestivalen. Ja,ja, de får väl snart inse att vi är ett land i utkanten av Europa som har en - med europeiska mått mätt- egenartad förkärlek till amerikansk-influerade dussinlåtar framförda med påklistrat frikyrkoengagemang. Själv var jag ute och tog en(ett par) pilsner och vilar mig därför idag. Som vanligt blir det lite mer återhållsamma tongångar på vilodagen.
Det finns nämligen annat glitter och glamour på Balkan, och vi tittar därför in hos slovenske Magnifico som ser allt annat än magnifik ut. Han sitter i sin sunkiga lägenhet och ser ut att behöva en återställare. På tal om det tror jag att jag behöver en själv. Undrar om det finns en slatt kvar...
Jag har lyssnat igenom hela Magnificos production den senaste tiden och funnit att den varit rätt ojämn. Där finns guldkorn och mer slätstrukna låtar men det är nästan alltid intressant på något sätt. Tyvärr är det väl omöjligt att hitta Magnificos skivor i Sverige men den senaste Export-Import finns på iTunes och rekommenderas. För mer skrupulöst lagda personer finns naturligtvis hela discografin att tillgå på nätets mörka sida.
I dag tycks det vara schlagerfestival fast det orkar jag som vanligt inte titta på. Det är ett allt för långdraget spektakel, där det fåtal intressanta bidrag - som eventuellt förekommer - försvinner i sörjan. Hur det går får vi ändå reda på och vi kan väl redan nu gissa oss till löpsedlarna i morgon.
Men vädret är vackert och i kylskåpet står några öl. Livet kunde vara mycket sämre. Jag skall inte klaga. Det finns gott om valmöjligheter denna lördag.
Vodkabeat börjar med lite dansant klubbmusik. Det mångkulturella Balkan Beat Box har sitt säte i New York men blandar friskt balkan- och mellanöstern tongångar med tunga rytmer till en kokande soppa, som gått hem på klubbarna i både världsmetropoler och mindre metropoliska städer som Stockholm. De gästade Södra Teatern härom året och gjorde stor succe. Så här är en möjlighet att värma upp och få igång fotarbetet inför kvällens övningar. Bulgarian Chicks med Balkan Beat Box
När vi ändå är i Ukraina kan vi titta till Verka Serduchka igen. Som vanligt har hon/han hamnat i knipa och det verkar inte bättre än att det blir ett besök i finkan. Där sitter ett antal slitna existenser med dyster uppsyn och glor lite håglöst ut i intet. Att var fängslad är inte kul men när Verka gör entré stiger humöret. En hysterisk låt i turbotempo tar vid och det dukas till fest. Behöver jag nämna att vodka förekommer? Visst börjar man känna igen konceptet. Ha-Ra-Sho
Verka lyckas till och med ta sig förbi livakter och säkerhetsfolk och med få vitrysslands diktator Alexander Lukachenko på en danstur. Låten är förstås Ha-Ra-Sho. Tja, Lukachenko lär behöva lite positiv uppmärksamhet och visa att han inte är så fyrkantig. Dansanta presidenter går hem hos folket, minns bara Jeltsin. Populär i väst lär Lukachenko aldrig bli men han sitter väl kvar så länge han har Moskvas förtroende.
Dags för lite tyngre tongångar med Vopli Vidopliasova, också från Ukraina. Och här kan man verkligen tala om heavy metal, i form av en prima tank av härdat pansarstål. En T-84 om jag inte misstar mig. Ett av de mest skräckinjagande monstren i den Ukrainska armén. Vad skulle kunna hända om en svartsjuk soldat får för sig att stjäla ett sådant vidunder för att försöka stoppa ett bröllop? Det här låter ju som om det skulle kunna bli ruggigt värre, speciellt som det inramas av blytunga gitarriff. Men nu är vi i Östeuropa och inte i väst. Allting är mer oförutsägbart. De blir naturligtvis inte det blodbad som man skulle kunna tro, utan dramat upplöses i närmast buskisartade former. Självklart ingår ingridienser som traktorer, dragspelsmelodier, bröllopsfest, nakenbad, slagsmål och vodka. Den allestädes närvarande vodkan löser som vanligt upp de mest komplicerade knutar och allting ordnar sig till det bästa. Här finns en glimt i ögat och en humor som jag tycker är kännetecknande för Öst. Tjo och Tjim. Voply Vidopliasova med Polonyna.
Vi styr kosan norrut mot lite rockigare trakter och glider genom ett sommarvarmt Kiev i en cabriolet. Men det är ingen gammal amerikanare även om det ser så ut. Det är en prestigebil från Sovjetunionens dagar, en Chaika (mås) från ca 1960 tillverkad på GAZ fabriken med en rejäl V8 under huven. Sovjetunionen hade en gammal tradition av att bygga snygga cabrioleter. De var till exempel praktiska när man måste hälsa stående. Det ukrainska bandet Haydamaky har kanske råd med ett sådant vidunder - efter att turnerat flitigt i väst - men det troliga är väl att de har hyrt schabraket. Sin vana trogen blandar de rock, funk, rap och reggae med sina ukrainska tongångar till något alldeles eget.
Alla ukrainska bilar är förstås inte lika eleganta och framförs inte i glidarstil. Grabbarna på landet brukar köra aningen för fort på smala gruvägar i allt med fyra hjul (ungefär som i de svenska skogslänen). Den här videon har varit populär på ryska bloggar senaste tiden. Som tur är skadar sig ingen när den gamla Zaporozhetsen - den minsta sovjetiska bilen - har pressats upp i nittio på lervägen och börjar vingla. Mest orolig är fotografen för sin nya kamera. Med tanke på hur bilen ser ut efteråt hade nog grabbarna en ängel med sig på färden.
Sovjetiska bilar var mycket fräckare än sitt rykte. Tyvärr producerades de flesta modellerna inte i någon större mängd utan var sällsynta fåglar i trafiken.
För vanligt folk fanns enkla bilmodeller som Vaz och liknande och det var egenligen bara de som hade någon större spridning.
Nu för tiden finns det fler bilmodeller att välja på men vägarna är fortfarande att problem i hela det forna Sovjetunionen.
Värst lär det vara i Sibirien där det ibland behövs bandvagnar för att ta sig fram.
Innan vi lämnar Shutka för den här gången så skall vi titta på en kavalkad foton tagna av en holländsk fotograf. Bilderna är ackompanjerade av musik i romsk-turkisk stil och ger ytterligare en version av livet i Shutka.
Gårdagens inlägg om filmen Shutkas rekordbok tycks - av tittarsiffrorna att döma - ha intresserat många. Jag kan därför inte låta bli att visa ytterligare en av Ali Bayrams patenterade videos. Även den lätt sjösjukeframkallande i sin epileptiska klippning. Obegripligt att den inte har haft mer än 671 tittare på Youtube. Men förstå mig rätt, musik och sång är inte på något sätt underlägsen det mesta som produceras på Balkan. Hans effektspäckade videos skiljer honom från mängden genom att han konsekvent använder sig av varenda effekt hans program är mäktigt. På sitt sätt en mästare. "Något tålde han att skrattas åt, men hedras mer ändå".
I går visade SVT den fina dokumentären Shutkas rekordbok (The Shutka Book of Records). En på ytan vansinnigt rolig film om egendomliga personligheter i Shutka, en fattig förort utanför Skopje i Makedonien, huvudsakligen bebodd av romer. Den brukar lite skämtsamt benämnas romernas huvudstad. Alla där vill vara någon, en mästare på något, men kampen om titlarna är hård. Det finns alltid de som vill vara bättre, i till exempel den förbittrade kampen om vem som har den finaste samlingen turkiska musikkassetter. Att bli tvåa ger ingen ära och konflikterna är många. De rutinmässiga dagliga grälen förs med brinnande entusiasm och en aldrig sinande energi. Tjeckiske Alexandar Manic har regisserat dokumentären med lätt hand.
Vår ciceron är Dr Koljo (Bayram Severdzan) - känd från Kusturicas Svart katt vit katt - och han talar med vampyrjägare, andeutdrivare, hästhandlare, boxare, kampgässuppfödare, klädsnobbar och galningar i största allmänhet. Här kommer ett smakprov ur filmen med den uråldrige discocharmören farbror Refet.
Alla är inte övertygade om sångaren Ali Bajrams storhet men det hindrar honom inte från att spela in den ena videon efter den andra, med sig själv i huvudrollen. Inspelningarna är fyllda av specialeffekter för största möjliga intryck. Här är en av hans hiskeliga skapelser. Vad kan man säga?
Det är en vildsint och levnadsglad film, men visst ligger det ett stråk av tragik bakom ytan. Att de flesta är beroende av bidrag framgår i slutet och då kan man förstå att det är viktigt att vara någon. Att vara mästare på något. För avgrunden finns alltid nära. Den lovande boxaren blev drogmissbrukare och trillade ned från taket och slog ihäl sig när han försökte råna apoteket. Trots allt är det en varm film om människor som försöker leva sina liv fullt ut i en miljö som av de flesta andra skulle benämnas slum. Själv har jag bara tillbringat en eftermiddag i Shutka och med den ringa erfarenheten i bagaget kan jag inte bedöma filmens trovärdhet. Dock tvivlar jag inte på att filmen visar en del av vardagen i Shutka. Gräl och uppståndelse behövde man inte leta efter. Fast det finns förstås helt andra verkligheter också i denna märkliga stadsdel. Här är i alla fall ett bröllopsfölje som kom tågande och spelande förbi det hus där vi vistades i Shutka. Sådant finns alltså inte bara på film.
Först lite vackra bilder på gammalt sovjetiskt maskineri för att få den rätta stämningen. Alla bilderna är tagna från englishrussia som har en fantastisk bank av bilder från gamla Sovjetunionen och de nutida f.d. sovjetstaterna.
Att ta sig upp ur sängen kan vissa dagar vara svårare än andra. Nu har jag visserligen ingen säng utan bara en madrass, men det var svårt att ta sig upp i alla fall. Benen ville inte riktigt lyda order från hjärnan och när de väl gjorde det protesterade varenda muskel, led och sena mot befallningen. Jag känner mig som ett gammal lokomotiv som pustande och stånkande försöker få upp ångatrycket nog för att röra mig framåt. Det gnisslar och knakar men långsamt börjar det röra på sig. Tjugoen kilometer asfalt kräver sin tribut men det är bara att bita ihop och bära smärtan som en hedersmedalj. Nu är det gjort i alla fall. Kvällen avslutades på en välkänd östeuropeisk krog med ett flertal vältappade Gambrinus som gav sedvanligt resultat. Idag blir det lugnt.
En dragspelare med instrumentet på ryggen springer med tunga steg över en med åldriga maskiner belamrad bangård, fåfängt jagande den bortflyende dressinen med resten av bandet. En tydlig bild som sätter sig på näthinnan. Billy's band har en sliten approach och gör videos som matchar utseende och attityd. Vackra bilder på gammal rysk teknik.
Eftersom vodkabeat av någon outgrundlig anledning skall ut och springa 21 kilometer. Fråga mig inte om varför. Det ligger nog allt för djupt begravt i själen för att kunna komma upp till ytan. Ord som tvångsneurotiker brukar användas i sammanhanget. Någon i min bekantskap talar gärna om manlighetens prestationsångest. Och jag håller i princip med! Så är det, men lik förbannat kommer jag att plåga mig runt det där jävla varvet trots att jag är halvskadad och inte alls tränad. Om inte annat för att efteråt ledbruten dricka mig lycklig med en medalj runt halsen och ett dumt flin på läpparna . Korkat? Javisst, men sådant är nu människosläktet. Jag brukar skylla ifrån mig med att det är en chans att höra 32 orkestrar under tämligen begränsad tid. Kan man bara hålla dårskapen inom hanterbara gränser så ordnar det sig i alla fall. Jag behöver dock peppas upp och få en adrenalinkick. Tänka positivt! Zolotaya Antilopa lät som en snabbspringande titel. Vid närmare påseende handlade den om Bush och världspolitik men titeln tycks vara tagen från en gammal sovjetisk animerad film. Men det är en pigg låt som får följa med mig under loppet. Den kommer från Lyapis Trubetskoy CD Kapital som kom 2007 och påminner om den suveräna videon till titelspåret som varit med tidigare på vodkabeat.
Den bulgariska videosmaken är nog den mest vulgära på Balkan, och de vill inte säga lite. Kombinationen fräck låt, smaklös video är så vanligt förekommande att man inte längre reagerar på det. Ett tämligen gräsligt exempel är Malinas låt Strast vilket lär betyda passion. Så mycket till passion vet jag inte om vi ser i videon utan mest är det juckande underliv i bildfånget. Men låten har en kraftfull inledning med Zurna eller något liknande rörbladsinstrument, ett egensinnigt saxsolo och ett snyggt trumparti. En av mina favoriter i Chalga-genren.
Vissa personer går knappast att unvika när man kollar videos från Balkan. Bulgariske Azis är en sångare som varit med förut på vodkabeat. Han har egentligen allt emot sig, en blonderad homosexuell rom som sjunger pop med kvinnlig framtoning. Hmmm. Bulgarien har dessutom inte rykte om sig att vara särskilt fördomsfritt och tolerant mot minoriteter. Trots detta är Azis oerhört populär. Ett fenomen som är omöjligt att stå emot. Hans stil som manifesterar sig på bilden ovan och bredvid är bortanför all smak och estetik. Man kan ju bara undra hur hans garderob ser ut. Han gör den ena hiskligare videon efter den andra, men med självdistans och humor och en skarp udd mot rådande värderingar. Det går inte att värja sig, och jag som brukar ogilla schlagerglamour och bjäfs faller pladask. Hur bra som helst. Här vänder Azis på rollerna i en novell om en manlig prostituerad på en bakgata i Bulgarien. Fräckt saxofon solo dessutom.
I fråga om märkliga videos undrar jag om inte Albanien ligger i topp, åtminstone när det gäller Europa. Estetiken tycks följa sin egen logik och ta vägar som ligger bortanför det vedertagna. Det finns förstås liksom i andra länder en hel del flaggviftande chauvinism ihop med vapenfetischism och annat ointressant men där finns också en märklig blandning av antikvarisk ideologi och museal folklighet mixat med schlagers och pop. En egenartad cocktail som tidvis har hög underhållningsfaktor. Jag har tillsammans med mina medmusikanter tillbringat en natt i Skopje med att fascinerat se den ena videon efter den andra på teve. Märkliga skapelser som gjorde att man bara måste se en till. Ja, Skopje ligger förstås i Makedonien men där finns en stor albansk minoritet och man kan se videos från hela balkanområdet. Här kommer Illir Shakiri med Moj e rritur në Kosovë. En vild gissning är att det betyder något om att återvända till Kosovo. Förmodligen med en nationalistisk politisk ton. Så långt mina hypoteser. I alla fall ingår ingridienser som gammal man med säckpipa och djembe(!); ett antal trummande och dansande karlar i bar överkropp; två killar i folkdräkt som spelar saz och en kvinna med oklar funktion. Samtliga byter kläder ett par gånger under videons lopp och allt utspelar sig i en gammal ruin för att verkligen förstärka den lokala känslan. Producerat i en epileptisk klippning med den tämligen okarismatiske Shakiri som epicentrum. Djupt fascinerande!
Om förra videon var en smakfull bildsättning av en välproducerad låt finns det exempel på motsatsen. Massor av exempel. Det tycks som om var och en som äger en videokamera fått i uppdrag att göra en musikvideo. Man kan hitta exempel från snart sagt varje land på jorden men några är mer framträdande än andra. Framför allt gäller det länder på Balkanhalvön. Jag tycker mig ana en linje någonstans vid Ungern eller Slovakien där där den extrema amatör-estetiken vinner allt mer terräng. Yuotube fullkomligt vimlar av sådana alster och det är svårt att välja ut någon speciell. Här är det Angela Rusu och Ilie Rosu som sjunger Lacomia si mincuina någonstans i den Rumänska skogen. Ganska fräck låt med snygg melodi och fina röster men på tok för simpelt producerad. De gör några halvhjärtade dansrörelser sedan kommer bilder på skog, gräs, parkeringar, vägar och hus. Ett roulettehjul tycks spela en viss roll i låten men vilken tanke som ligger bakom videon är oklart.
Så var det återigen måndag och vädret är tillbaka på normal nivå. En lite lugnare video för att få igång veckan. Men en sällsynt vacker låt och video. Avslappnad stämning med dansare som glider fram genom rummet till de ackustiska instrumenten. En låt att luta sig tillbaka och drömma till. Bandet !Deladap spelar en musik som producenten definierar som Nu-Roma. Vad det innebär får låten och videon själv svara på.
Det vackra vädret gör att tiden framför datorn blir allt kortare. Vodkabeats inlägg förtunnas och anländer med allt glesare tidsinterall. Men en liten godbit kan vi väl ändå bjuda på. Garik Sukatchev, den ryske romen, har varit med förut och framför här en sång som han ackompanjerar på dragspel. Det är en solig sommardag på landet någonstans i Ryssland. I bakgrunden hörs fåglar kvittra och ett bord står dukat med delikatesser. Mitt emot honom sitter en dam med skimrande ögon och det är henne han sjunger för. En färglös dryck i en karaff med ett glas bredvid antyder destillerad alkohol på känt ryskt manér. Han lägger ned sitt hjärta i framförandet som framlöper med både kraft och energi. Fungerar det? Jajamän!
Vi fortsätter på vodkaspåret men med ett lite mer kulturellt anslag idag. Huruvida Vodku v Glotku dricker den sprit de tagit sitt namn efter är oklart. I samband med konserterna kan det inte vara några stora mängder, med tanke på den avsevärda fingerfärdighet de lägger i dagen.Det är ett ungerskt band vars namn lär betyda "vodka i min strupe" med klezmer, balkan och folkmusik på programmet. Inte illa alls.
Vodka är en färglös distillerad dryck vanligtvis gjord på spannmål. Den har en tämligen tillintetsägande spritsmak och lämpar sig därför att blanda med andra drycker. Dess karaktärslöshet är således den främsta egenskapen, vilket också skiljer den från andra spritsorter som brukar framhålla sin speciella smak. Förr i tiden skröt man med att vodkan var renad d.v.s. utan finkel och andra obehagligheter.Nu för tiden är dock all industriellt tillverkad vodka renad på ungefär på samma sätt från de flesta bismaker. När man skall göra reklam för vodka kan man därför inte framhålla smaken som konkurrensmedel. Här får man ta till andra bevekelsegrunder. Eftersom internationella vodka märken knappast går att skilja från varandra blir reklamen desto viktigare. Den ryska Vodkan Stolishnaya använder sig av den gamla sovjetiska estetiken med pompa och ståt för att framhålla sitt ärorika förflutna i vodkans hemland.
De gamla svenska märkena Renat och Explorer, med sin tydliga spritsmak är knappast föremål för några reklamkampanjer. Istället är det den mesiga Absolut som försöker framstå som i det närmaste en hälsobringande kulturbärare. Västeuropeiska märken brukar annars ofta lägga en touch av Östeuropa i sina filmer för att framstå som genuina som den här holländska vodkan Ursus med sina balkantongångar (fräck låt i alla fall, lite Bregovic över den).
Det vanligaste greppet är dock att förlita sig på det gamla beprövade reklamgreppet: sex. Vi vet ju alla att vodka sätter i gång de inre sekretoriska körtlarna samtidigt som omdömesförmågan avtar betänkligt. Ja, vissa märken kan till och med skämta om det. Denna effekt brukar ju ibland betraktas som önskvärd varför vodka används som ett socialt glidmedel när samvaron inte är helt friktionsfri. Som den ju sällan är.
Kort sagt en stor del av alla reklamfilmer går ut på att få män att tro att de genom vodka kan få kvinnor kåta och tillgängliga. Tydligen fungerar det eftersom vodkaproducenterna, framför allt de mindre prestigefyllda märkena, spenderat avsevärda summor på reklamfilmer som appellerar till män med begränsad fantasiförmåga. Där andra spritsorter tidvis använder sig av lite gammaldags stereotypa könsroller excellerar vodkafabrikanterna i sådana med nakenhet och sexanspelningar på ett nästan parodiskt vis. Här har vi Flirt Vodka, ett för mig okänt ryskt märke som gång på gång visar samma tema.
Mer rakt på sak med ett mer känt namn är Kalashnikov Vodka som lånat sitt namn av AK-47:s uppfinnare. Utan Vodka är du en tråkmåns! Kalashnikov själv, här till vänster påstår i en intervju att han hellre vill bli ihågkommen för något fredligt än för ett dödsbringande vapen. Det är nog tyvärr lite för sent att göra något åt den saken. Dessutom verkar reklammakarna gilla anknytningen till sjutvapen.
Att vodka skulle innebära några som helst problem ingår förstås inte i reklamens bild. Dock uppmärksammas vodkakonsumtionens avigsidor tidvis av media. Efter en olycka i en gruva skickas en reporter ut till platsen för tillbudet för att utröna orsakerna bakom olyckan. Att det skulle förekomma alkohol på arbetsplatsen förnekas dock bestämt av denne man.
Tipstack till Staffan, en trogen läsare
Att spritkonsumtion minskar arbetsförmågan är uppenbart för de flesta, även om det sällan hindrar människor från att försöka sig på saker de inte klarar av under rusets inverkan. Dessa två män lyckas inte särskilt bra med sitt företag att lasta en trädstam på en cykel till exempel.
Men hur mycket musik har ändå inte skapats till vodkans lov. Låten Russkaja Vodka har gjorts i många versioner av många olika typer av band. Det här är ett av dem
