Det var ett tag sedan den moldaviska orkestern Zdub si Zdub figurerade på bloggen. Men de brukar dyka upp med ojämna mellanrum och nu är det alltså dags igen. Jag har redan skrivit mycket om dem och orkar inte upprepa mig, de som vill veta mer får kolla myspacesidan. Eller kanske ännu hellre hemsidan som är roligare(fast långsam).
Denna dag går vi till Ukraina och tittar på vinnaren av talangtävlingen. Kseniya Simonova gör en sandmålning om Andra Världskriget som fullständigt tar andan ur publiken.
Med tanke på gårdagens inlägg kan jag knappast undvika orginalet. Boney M:s megahit Rasputin från 1978 som blev en stor succe även bakom järnridån trots att den inte släpptes officiellt. Fast orginal och orginal, liksom i många av Boney M:s hits finns det partier som uppenbarligen har hämtats från andra låtar. Den som lyssnar noga kan höra både en serbisk melodi och delar av den välkända turkiska låten Üsküdara.
jo, så beskriver han sig själv. Dr Bajan, rysk dragspelare verksam i Berlin. Inga små anspråk han har alltså. Men det har sällan ryska musiker. Musikstilen kallas Sovietabilly och visst kan det gå fort, fingrarna rör sig tidvis i ett furiöst tempo över tangenterna men samtidigt har bandet en nonchalant punkig attityd. Mer rock'n'roll än finlir. En ganska brötig livespelning inleder. Det är ganska sent i konserten.
En studioinspelning ger en lite mer nyanserad bild av ljudbilden. Här kommer spelskickligheten mer till sin rätt. Minsann är det inte Boney M:s gamla slagdänga Rasputin som dammats av.
Eftersom onödigt vetande är min specialitet måste jag bara tillägga att Rasputin-som ni säkert redan vet- var en rysk mystiker som lyckades få ett starkt inflytande över tsarfamiljen i början av 1900-talet. Han påstods till och med ha haft en kärlekshistoria med tsaritsan. Han mördades dock 1916 av en grupp adelsmän, med Furst Jusupov i spetsen, som oroade sig över hans inflytande. Han lär enligt myten varit mycket svårdödad och överlevde både gift och flera pistolskott innan han slängdes i Neva och drunknade.
Återigen en seg söndag. Helgens förlustelser slet på kroppen och jag har inte orkat skriva något. Shantel var på precis så gott humör som jag hade hoppats och orkestern imponerade(det enda som störde var väl en lågpannad grobian som trakasserade sin omgivning vid scenkanten).
Så, tung och trög i tanke och handling, piggar jag upp mig med en sekvens ur en gammal sovjetisk komedi. En av Stalins favoriter påstås det för övrigt.
Vi fortsätter repriser för att ladda upp inför Shantel konserten på fredag(Musikens Hus 16/10 21.00 250 kr).Och det blir ytterligare en av mina personliga dansfavoriter: Disko Boy. En låt som kan sätta fart i de mest stela och oböjliga ben. Hopa!
Det börjar dra ihop sig. På fredag kommer Shantel med sitt Bucovina Club Orkestar till Musikens Hus i Göteborg. Shantel är den moderna balkandiskon gudfader och har genom sin Bucovina Club och sin skivor fått Europa att dansa till balkanrytmer. Med plattan Disko Partizani fick han även sitt genombrott i Sverige och har spelats på vartenda Balkan Beat Party. Senaste plattan Planet Paprika kom i Augusti och var med på Vodkabeat strax efteråt. Det lär finnas biljetter kvar så tveka inte. Jag garanterar att det blir en toppafton
Förra gången Shantel var i Sverige lyckades jag vinna en fribiljett men fick reda på det för sent för att hinna till Stockholm. Denna gång köpte jag biljetter i god tid...bara för att senare tappa bort dem! Nu är andra omgången biljetter inköpta men jag vågar inte ropa hej än. Svininfluensa, vinterkräksjuka och fan och hans moster kan ännu förstöra kvällen.
Denna vecka laddar vi i alla fall upp med lite repriser och vi börjar med en av de senaste årens dansfavoriter: Disko Partizani.
Jag är rädd för att det blir samma låt idag som igår. Fast en annan version. Från filmen Hank and Mike. Svart men vacker filmsekvens. Jag är lite svag för den här typen av barsekvenser. Ni vet, bruntonade, spritmarinerade budgetorkestrar som sjunger om kärlek på ett desperat sätt. En dos självömkande svårmod så på måndagen. The Silver Hearts and Chris Klein — "It Happens in Florida" (written by Mathias Kom)
Enlig Strindberg är "synd om människorna" men andra har menat att det snarare rätt åt dem. Vilket som. Det kan bli bra låtar av det.
Som jag befarade var publikanstormningen till kulturföreningen Egalia på lördagen begränsad. Antalet betalande åskådare var färre än musikerna och faktiskt även färre än det antal hundar som konkurrerade om sittplatserna i soffor och fåtöljer i de bohemiska lokalerna. Detta berodde nog inte bara på den VM-matchen i fotboll, utan även på den obefintlig annonseringen och lokalens läge på tredje våningen i ett industriområde långt ut på Hisingen. Men stället uppstod en varm familjär vardagsrums-känsla som förstärktes av tillgången på billig öl och jag fick tillfälle att prata med de flesta bandmedlemmarna. Först upp på scenen var Black Molly som sjöng en handfull av sina spröda låtar förstärkt med trummor och steel-guitar. Nästa band var The Magnificent Seven från Örebro som spelade med större tyngd och pondus än myspacesidan ger intrycket av. Förhoppningsvis kommer detta att avspegla sig på deras nya skiva. Självfallet borde de spela oftare i Göteborg och på lite mer centrala scener. Slutligen gick The Burning Hell upp på scenen, för dagen blott fem personer. Det märks direkt att de har stor rutin och frontfiguren Mathias Kom är en karismatisk scenpersonlighet med ett knippe fina låtar. En av de sista(It's Happens in Florida) var direkt lysande. Han jämförde kärleken med en mängd ovanliga företeelse(bl.a. monsterbilar!!) och lyckades ändå få ihop texten. The Burning Hell har en trogen publik i Kanada men på den här månadslånga Europaturnén har de varit ett okänt band med som rest under små omständigheter och övernattade följdaktligen i konsertlokalen. Under de sista låtarna får de sällskap av The Magnificent Seven och därmed är det fler på scenen än i salongen, åtminstone om man inte räknar in de fyrfota varelserna i publiken. Efter att, med kakburk som instrument, deltagit i ett improviserat köksjam fram på småtimmarna tog jag min cykel och irrade mig ut ur industriområdet och satte kurs hem mot Majorna. Fortfarande med refrängen "Love" ringande i öronen.
En ny animering av Leningrads gamla slagdänga Babubudu har letat sig fram till Vodkabeat. En favoritlåt med ett favoritband. Hur skulle jag kunna låta bli att spela den? En ljusglimt i ett allt tätare höstmörker.
Jag ser att det kanadensiska 12-mannabandet The Burning Hell är på ingång till Göteborg. Visserligen kommer de från väst och inte från öst men jag är inte så noga med väderstrecken alltid. Dessutom är de så oförutsägbara att de mycket väl skulle kunna vara från öst och passar därför in här på vodkabeat. Förutom snygga promotionbilder har de en blandad instrumentupsättning med dragspel, blås och diverse stränginstrument som borgar för en varierad ljudbild. Och naturligtvis udda kompositioner som växlar mellan stilla vemod och vildsint sväng. Var uppträder då detta band som nu gör en lång europaturné? Inte på Pustervik eller Musikens Hus eller något av de mer kända lokalerna i Göteborg utan på en tämligen okänd kulturförening på Hisingen vid namn Egalia(10/10 Kl 20.00). Inträdet ligger på 40 spänn och då får man dessutom The Magnificent Seven från Örebro som gör en egensinnig musik med folklig, zigensk inspiration. Banden spelar även 8/10 i Stockholm och 9/10 i Örebro. Först en låt med The Burning Hell.
Ojsan så kort den var. Vi får ta en till.
Med på turnén är även Black Molly som sjunger här:
Här har vi dessutom The Magnificent Seven från en spelning förra året.
På det hela taget verkar 40 spänn jävligt billigt för så många musikanter. Vi får hoppas att folk hittar dit.
Nostalgi ansågs förr i tiden vara en allvarlig, kanske till och med dödlig sjukdom. Begreppet myntades redan 1678 av den schweiziske läkarstudenten Johannes Hofer och patienter med denna diagnos kunde tyna bort av hemlängtan. Nu för tiden har betydelsen av nostalgi glidit till att mer betyda en längtan till förfluten tid, snarare än en plats. Det är mer barndomstiden än själva hemmet som som man fåfängt längtar efter.
Genom att lyssna på musik, skaffa föremål eller äta mat som man förknippar med denna tid kan man förstärka känslan. De flesta människor brukar då och då få ett anfall av nostalgi. I Östeuropa är denna känsla inte helt okomplicerad eftersom "förr i tiden" även karaktäriseras av ett samhällssystem som väcker många känslor.
Begreppet "ostalgi" kommer från Tyskland och betecknar en vurm för företeelser som har samband med det gamla DDR. Vissa samlar på gamla föremål från kommunisttiden och marknaden för sådan föremål blir allt mer lukurativ. Vissa störs av "ostalgin" och förstår inte att det inte är samhällssystemet som sådant som idylliseras, utan en för alltid försvunnen tid, som i minnets dunkla källa alltid kommer att var bättre än den nuvarande, eftersom den förknippas med en ungdom då alla intryck och känslor var starkare.
Gamla svartvita tidsdokument ligger även Vodkabeat varmt om hjärtat. Här kommer en gediget sorglig ballad från Rumänien med Ileana Sararoiu (1936–1979). En gammal kvinna väntar på sin son på en tågstation. På perongen står också en kvinna hon aldrig sett förut: sonens fru. Båda vänta förgäves eftersom han är död(detta tror jag mig ha förstått av en översättning, min rumänska är obefintlig).
För samlare av ovidkommande fakta kan tilläggas att Targoviste är platsen där diktatorn Nicolae Ceauşescu och hans fru Elena dömdes och avrättades december 1989.
Ett antal män från Elverum som spelar ompamusik blir förstås Ompakara. Det är ju inte så ofta jag har med musik från vårt västra grannland men nu är det dags igen. Ompakara började med ompa långt före Kaizers Orchestra och borde följdaktligen varit med tidigare men min kunskap om norsk musik är begränsad och måste uppdateras med jämna mellanrum. I mitt planlösa sökande på Myspace ramlade jag så på Ompakara och låten Heller vaere cowboy enn indianer från plattan Gangsterpolka har spelats ofta i min ipod. Lätt orientaliskt stuk med darbuka och arabiska stråkar.
Kanske kan man hoppas på en västsvensk turné? En lite fartigare låt med mer östeuropa än orient är Snekker'n Jan.
.jpg)
