Goran Bregovic till Sverige

I somras var det många som fick hjärtat i halsgropen när tidningarna meddelade att Goran Bregovic blivit svårt skadad. Han hade trillat ned från ett körsbärsträd(4 meter) och brutit ryggraden enligt de braskande rubrikerna. Tack och lov verkar nyheterna överdrivna och kompositören har repat sig så pass att han kommer till Göteborgs konserthus den 29 november. Jag köpte biljetter i dag för att vara på den säkra sidan. Med all säkerhet kommer det att bli utsålt. Fyrahundratjugo pix är en hel del, men jag kan med en till visshet gränsande säkerhet utlova att kvällen kommer att vara värd pengarna. Konserthuset är ingen höjdarlokal för balkanmusik eftersom man måste sitta still i bänkrader och det kan bli svårt. Musiken är tidvis extremt svängig men med en plunta slivowitz i innerfickan får det väl gå. Jag får nog trixa ihop en temavecka med Goran Bregovic på bloggen i november. Måste göra lite research först. Tills dess kan vi njuta av en upptagning från Guca förra året. Det börjar lite lugnt sedan blir det svängigt värre. Maestro Bregovic sitter i som vanligt i sin vita kostym, när han inte trakterar gitarren håller han ett glas slivowitz i handen. Na Zadnjem Sjedistu Moga Auta.

En melankolisk vals från kriget

Denna vackra höstsöndag är som gjord för lite kulturell öststatsnostalgi. Självklart i svartvitt och självklart med stenkakeljud. Det blir så mycket mer melankoliskt. Jag låter det tidiga Sovjetunionens mest älskade sångerska
Klavdiya Shulzhenko sjunga sin populära Синий платочек till ett sugande dragspelskomp. Med egen transkribering skulle titeln bli ungefär Silin Platochek vilket betyder blå huvudduk. Vi kan väl gissa på att tygstycket hon håller i handen hade blå färg i verkligheten. Filmen är inspelad under det brinnande kriget 1942. Det såg mörkt ut för Sovjetunionen många fick se sina älskade försvinna för alltid.

Mer balkanblås

Gårdagkvällen på Balkan Beat Party var lika fascinerande som vanligt. Ganska stillsamt i början men så smäller det till och dansgolvet är fullt resten av kvällen. Stor blandning av människor men alla på ett strålande humör. Bredvid skivspelarna stod Said Behaj med en uppsättning slagverk och fyllde på i rytmerna. Eftersom jag denna gång delvis ansvarade för musiken glömde jag bort att ta bilder. Tyvärr, men så kan det bli. Helgen är dock inte över än och det kan bli bra dag även idag. En av de låtar jag brukar spela men inte hann med igår är Otpisani med Boban Markovic Orkestar. Här spelar han låten live från Belgrad 2002. Jag låter den bilda upptakt till fortsatt party. För egen del står grillning på programet och måtte regnet hålla sig borta.

Otpisani är en av de mest älskade låtarna i genren och alla balkanband med självaktning har den på repertoaren. Och nog sticker den ut och klingar lite annorlunda än de flesta andra stycken. För egentligen är den komponerad till en populär teve-serie om andra världskriget som gick på 70-talet i det gamla Jugoslavien. Enligt nätet har Theme from Shaft av Isaac Hayes varit inspirations källa för ledmotivet. I orginalinspelningarna tycker jag man hör influenserna tydligt, åtminstone i kompet och känslan. Här kommer början av ett avsnitt där titellåten strax kommer in. De som av någon anledning vill se mer av denna jugoslaviska teveserie kan jag meddela att det finns flera avsnitt av Otpisani på youtube upplagt i tiominuterssekvenser.

De såg ljuset

Ja, så lär titeln Videli Noch betyda. Vi är kvar i Moldavien och låter de välkända Zdub si Zdob röja runt lite. Så värst mycket ljus tycks det inte vara i filmen och bilen vill inte starta men vad gör det. Fräck låt med fint trumpetspel i alla fall. Kanske kommer jag att spela den i morgon kväll på Balkan Beat Party. Vi får se....

Låten Videli Noch är en cover och sjungs från början av den mytomspunne Victor Tsoi på gruppen Kinos album Noch från 1986. Rätt annorlunda. Om detta märkliga band och dess tragiska öde har jag skrivit tidigare och hur en alternativ lågbudget video från den sovjetiska tiden kan se ut ser vi här.

Moldavisk hip-hop mix

Vi fortsätter att bygga upp partystämningen inför helgen. En populär genre nuförtiden är att blanda två fullständigt olika musikstilar med varandra. Nördiga unga män i alla världsdelar sitter med sina datorer och mixar ihop låtar med skiftande resultat. Det mesta bör väl inte nå utanför den närmast sörjande vänkretsen men då och då blir det ganska kul. Vi piggar upp oss med en moldavisk mix där ett välkänt amerikanskt hip-hop band helt plötsligt spelar karpatisk folkmusik. Framför allt gillar jag hur man klippt filmen när sångaren är i bild.

Vad är väl en bal på slottet?

För att bygga upp festhumöret förflyttar vi oss till Balkan och går på en bal på slottet. Den bulgariska sångerskan Kali har tagit sitt artistnamn från den indiska gudavärlden men den här gången hittar hon dock sin musikaliska inspiration på närmare håll. I Walt Disneys Askungen är det en god fe som med sina magiska krafter ger flickebarnet klänning, skor och vagn. På balkan är det självklart fyra blåsare som skuttar ut ur garderoben och fixar skivan. Som jag tidigare sagt: allt blir bättre med blås. S Nego Sym med Kali.

Budskap från ett gråtrist Kiev

Eftersom jag inte hämtat mig än efter helgens strapatser inleder vi veckan lugnt. Haydamay spelar en mörk ballad, åtminstone tror jag det, av bilderna att döma. Ett grått regnigt Kiev och lite långsamma toner. Finstämt dragspel och ett cool trumpetsolo ingår också. Det brukar signalera allvar. Rosa från deras senaste platta Kobzar som kom i vintras.

Fast innan fredag måste jag få upp tempot eftersom jag skall gästa som DJ på Balkan Beat Party på Café Hängmattan. Hmmmm.... I morgon får det alltså vara slut med den lugna linjen. Jag måste hitta en uppiggande låt tills dess.

Läkande Lume, lume

Denna vackra söndag har ägnats åt en lång men stillsam promenad eftersom gårdagskvällens aktiviteter var av sådan art att långsamt flanerande framstod som det enda alternativet i fråga om kroppsrörelse. Det orsakande händelseförloppet var nog så tydligt och klart i början men gled nästan omärkligt in ett diffust skeende där ett fåtal detaljer är allt som återstår.

Det började med en middag där hackkorv stod som huvudrätt (för de som inte vet är hackkorv en traditionell blandning av köttprodukter och vegetabilier i en korvliknande form som dock försvinner vid tillagningen, eftersom det inte finns något skinn som håller ihop den. Utseendet anses av de flesta som helt oaptitligt men lukten och smaken är förförisk. Den nutida hackkorven kommer från djur som vi känner till namnet på och från tämligen välkända kroppsdelar. Så har det inte alltid varit men rättens lov har trots det besjungits av skalder och poeter. Ja, en hel bok har ägnats åt hackkorvens närmast mytiska egenskaper)till denna middag intogs generösa mängder öl och sprit av skiftande sorter. Sång och musik uppstod, dragspel, gitarr och trumma trakterades, dikter deklamerades både spirituellt och volymstarkt, det hela utmynnade i livlig dans runt bordet. En flaska hemgjord bosnisk slivovitz(tydlig finkeldoft, rå alkoholsmak, lätt oljig i karaktären - perfekt!) kom fram och den redan tillräckligt ystra stämningen förhöjdes ytterligare. Därefter blev det rörigare eftersom jag famnade spritflaskan med samma entusiasm som jag tidigare ägnat dragspelet. Kort sagt: jag mår som jag förtjänar.

Jag låter den vackra rumänska sångerskan Maria Tanase(1913-1963) sjunga en mild sång för mig i förhoppning om att den skall ha en läkande effekt på kropp och själ. Eftersom film känns ansträngande för ögonen blir det en stillbild. Lume, lume med Maria Tanase.

På hiskelig engelska i Ryssland

Detta är inlägg nummer 300 på Vodkabeat och det måste firas! Och jag har en riktig godbit här. Först skall jag bara utgjuta mig om vårt osunda förhållande till det engelska språket(ni kan hoppa över det om ni bara vill se en makalös lågbudgetvideo)

Svenskar har i allmänhet ett närmast neurotiskt förhållande till det engelska språket. De flesta talar en hygglig turist-engelska och förstår enklare meningar(i alla fall om det finns en textremsa under). Ofta tror vi oss dock vara betydligt bättre på engelska, än vad de egentligen är. Övriga språk har vi ytterst svårt för(om det inte gäller att beställa alkohol) vare sig det är danska eller spanska, för att inte tala om mer obskyra idiom. Många har till och med svårt att se på filmer eller höra musik som inte framförs på det engelska tungomålet. Att använda engelska som språk i låtar är mer regel än undantag och här kommer ett intressant fenomen in. Svenska sångare förväntas sjunga som om de vore födda i den engelsktalande världen och inte i Sverige. Undrar varför det är så? Kan det vara för att Sverige är ett lite tämligen obemärkt land nära nordpolen som förknippas med några idrottsmän och ett möbel-företag, när det inte blandas ihop med klockor och höga berg. För att kompensera detta faktum försöker vi vara någon sorts reservamerikaner. Vi kan till och med bräka ur oss countrylåtar på texasdialekt om det kniper. På teve brukar de t.o.m. framhålla vikten av att det inte skall höras att artisten har svenska som modersmål.

I större kulturnationer struntar man naturligtvis högaktningsfullt i sådant. Om de nödvändigtvis skall sjunga på engelska bryter de ofta på ett helt sanslöst sätt och ger blanka fan i det. Fransmän än nog värst i stark konkurrens med ryssar, tyskar och italienare. Självfallet kan man också driva med hela företeelsen. Det är ju knappast någon som lyssnar på texter i alla fall så de kan ju vara hur som helst.

En som tagit fasta på detta är Peter Nalitch. Han var arkitektstuderande men när han var ute på sin datcha med några vänner gjorde de en låt och spelade de in en musikvideo på skoj. Den underbara nonsens-engelskan sitter som gjuten och självklart blev den en stor hit och hamnade på topplistorna. Gästspel på de stora scenerna följde och en turne syddes ihop. Kan vi gissa på att det inte blir särskilt många hus ritade på ett tag. Gitar med Peter Nalitch.

Det värsta är att Peter spelar briljant och kan sjunga som en gud. Tillsammans med kompbandet för han parodin upp till helt nya höjder. En annan fullständigt hänförande språklig härdsmälta är Blockhead.

Senil stupiditet eller arbetsskada?

Eftersom jag börjar bli gammal och gaggig glömmer jag en hel del. Gårdagens video har till exempel varit med förut. Jag hade helt glömt bort det. Jag kan eventuellt skylla på att jag var på arbetet fjorton timmar och bara slängde in en video utan större eftertanke. Här kan det vara på sin plats att komma med ett råd. Arbeta inte så länge! Man blir ordentligt dum i huvudet av arbete. Försök vara ledig så mycket så möjligt. Det befrämjar hälsa och kreativitet. Däremot inte ekonomiskt väldstånd, vilket är orsaken till att vi måste gå upp när vi inte vill gå upp, åka till ett ställe där vi inte vill vara och göra saker vi inte vill göra för att komma hem så trötta att vi inte orkar göra något vettigt. För att muntra upp oss i denna dystra tillvaro måste vi alltså göra otillåtna saker på arbetstid t.ex. surfa på nätet, kolla lite på Youtube och skriva ett inlägg ibland.

Något av det som gläder mig mest, dessa dystra timmar jag tillbringar på mitt arbete, är alla gamla härliga skivomslag och det finns en uppsjö av sajter där det ena mer vidunderliga omslaget efter det andra visas upp. Från svenska dansband till amerikanska baptister. Min personliga favorit är från Tyskland och ni ser det här ovan. Heino som var omåttligt populär på 60- 0ch 70-talet gjorde också några makalösa omslag. Hans utseende är av närmast överjordisk karaktär och ger oss en förnimmelse om yttre rymden. Jag tänker osökt på olika science-fiction-teveserier där invaderande otäckingar förklär sig till människor för att så småningom ta över jorden.

Heino är begåvad med en kraftfull djup stämma och besjunger gärna exotiska trakter som Rio de Janeiro och Mexico. Ofta förekommer det olika typer av alkohol i hans texter. Så gräsligt att det blir bra. Eller? Karamba, Karacho, Ein Whiskey

Ja, ja om ni envisas så kan jag väl visa en till då.
Jag har ju varit inne på fördomar tidigare och det här om något är väl en video som förstärker våra tillräckligt stora fördomar om tysk kultur. Blau Blüht Der Enzian.

Vodku v Glotku på Vodkabeat

Självklart skall ett band med detta namn figurera på bloggen då och då. Från Ungern var annars?
Och spelar lite blandad centraleuropeisk musik med inslag av balkan och klezmer. Bra partyröj och ett lite rockigt sound. Bandet startade vid sekelskiftet och har turnerat en del men för övrigt vet jag inte mycket om det. Cool namn dock. Här är ett potpurri som ger en hyfsad bild av bandets stil.

Svartvit ukrainsk retro

Dagens bidrag är det ukrainska bandet Mandry som gör en snabb låt med inslag av jazz och chanson. Bildspråket i videon ser ut som hämtat från gamla sovjetiska filmer. Men visst finns det väl ett visst släktskap med videon till Jozin z Bazin? Inte minst i melodin, men framför allt när det gäller dansen. Eller? Nåväl, cool låt i alla fall och Mandry, som varit med tidigare, är ett band som vi knappast sett för sista gången.

Budapest Blues

Blues hör inte till vanligheterna på Vodkabeats musik men någon gång skall det vara dags. I Blues for Dima med Karavan Familia från Ungern blandas I got my Mojo Working med traditonell romsk musik. En gansk ovanlig kombination men jag tycker de får ihop det ganska bra. Blueslåten skrevs av Preston Foster men blev känd främst genom Muddy Waters inspelning 1957. Det är i år tjugofem år sedan Muddy dog och cirka trettio år sedan han spelade på Kåren i Göteborg(stor bluesmusiker men ett praktsvin privat enligt envisa rykten).

Söndagstango

Pjotr Konstantinowitsch Leschenko var ryss men genom gränsdragningarna efter Första Världskriget kom han att hamna i Rumänien. Nu vidtog en kosmopolitisk tillvaro som artist. Han började som dansare(!) och tillsammans med sin fru, en lettisk dansös, turnerade han över hela Europa och i Mellanöstern. Senare insåg han att han kunde sjunga till gitarr och balalaika och blev omåttligt populär under 30-talet. På repertoaren fanns zigenarsånger, tangos och foxtrot. I spektakulära kläder uppträdde han på de stora scenerna med både sång och dans. Skivinspelningar med stora orkestrar i bland annat London gjorde honom världskänd. I Sovjetunionen blev han dock portförbjuden och hans musik bannlystes som kontrarevolutionär eftersom den utgjordes av gamla sentimentala låtar. Trots detta spelades hans låtar i hemlighet. 78-varvs stenkakor smugglades in och många rattade in radio Teheran för att höra hans mjuka stämma.
När det återigen drog ihop sig till världskrig öppnade Pjotr Leschenko nattklubb i Bukarest med sig själv som huvudattraktion. Vanligtvis ägnade han första delen av föreställningarna åt zigenarmusiken och den andra åt tango. I slutet av Andra Världskriget bytte Rumänien sida och Röda Armén tågade in. Leschenko kunde dock fortsätta sina uppträdanden eftersom Generalen Bulganin var en av hans beundrare. Ja, till och med Marskalk Zhukov, Röda Arméns högste befälhavare lär ha lyssnat till Leshenko. 1951 blev han dock arresterad på scenen av den rumänska polisen och iförd zigenarkostymering fraktad till fångenskap. Han dog på fängelsesjukhuset tre år senare.

En av mina favorit tangos med Leschenko heter lustigt nog Tjernye Glaza men tyvärr går den inte att bädda in men den finns här.
Men vi får slänga in Vino Lubwi från 1936 istället. Ganska bra den med. Passar en sådan här stilla söndag.

Armenisk dragspelsdisco

Ibland så snurrar låtar bara runt i skallen. Vissa är rätt okey andra har nog kommit dit genom en förbannelse. Hur mycket man än gör korstecken och utbrister vik hädan så fortsätter de producera sina imaginära toner i hjärnan. De värsta plågorna vill jag inte ens tänka på eftersom risken finns att de startar om igen. Senaste veckan har dock armenisk dragspelslåt satt sig rejält fast i mitt arma huvud och jag går runt med tom blick och utbrister Chorniye Glaza med ojämna mellanrum. Framför allt dragspelsriffet sätter sig. Tyvärr tappar låten när dragspelet är borta, men ändå. Det är helg, solen skiner och livet visar sig återigen från sin ljusaste sida. Chorniye glaza med Aydamir Mugu. Dragspelet trakteras förnämligt av Aslan Tiebzu.

Jag vet. Videon är fånig. Men man vänjer sig.

Satanistiska kannibaler passar inte ihop med dragspel

Till och med brottsligheten var bättre förr. I dagen tidningar står det att "satanistiska kannibaler" har gripits i Ryssland. Suck! Tacka vet jag gamla tiders hederliga kriminalitet. Tjuvar, rånare, dynamitarder, ja, till och med mördare. De går åtminstone att besjunga på någon sorts traditionellt manér. De gamla fängelsesångerna från Sovjetunionen tycks också ha fått ett nytt uppsving och en mängd grupper tolkar gamla sånger eller skapar nya i gammal stil. En klassiker har titeln efter det välkända fängelset Taganka i Moskva. Här är låten moderniserad med lite hip-hop ingridienser men grunden finns kvar. Stiliga karlar ingår också. Speciellt förtjust är jag i dragspelaren med keps och cigarett. Gruppen heter Murzilki International och herren i den vita hatten är en gammal välkänd sångare vid namn Mikhail Shifutinskiy, om man får tro youtube.


Taganka är ett fänglse lika välkänt i Ryssland som Sing-Sing i USA. Den sovjetiske barden Vladimir Vysotski besjöng även han fängelset på sin tid och jag har faktiskt hittat en engelsktextad animerad version så vi kan förstå vad låten ursprungligen handlade om. Bilderna tycks som vanligt var ett hopplock som kanske inte illustrerar texten särskilt bra. Vysotski sjöng gärna om den undre världens mindre lyckade existenser, om horor, småtjuvar, bedragare och bedragna och om de fängelsevistelser som var det ofrånkomliga resultatet av den sortens liv. Ofta komponerade han själv men han tog inte sällan upp låtar skrivna i fängelserna av internerna själva.



Något säger mig att satanistiska kannibaler inte kommer att ge upphov till sådan musik. Åtminstone inte till ackompanjemang av dragspel.

Dorlene Love

Som jag tidigare sagt tycks nästan alla band i Sverige oroligt snegla västerut med ett fuktat finger i vädret för att känna hur vinden blåser. Några få band hämtar inspiration från andra väderstreck och blir då betraktade som ufon av den likriktade allmänheten. Jag har länge tänkt skriva om ett sådant undantag men det har inte blivit av. Svenska band är ju tämligen sällsynta på Vodkabeat men nu är det dags för Dorlene Love. Jag såg dem live en gång för några år sedan, utan elektrisk förstärkning, men förstod att det var ett band med potential. Lite som ett glammigt Gogol Bordello. Punkig attityd med ståbas och dragspel är aldrig fel. Lägg därtill en taggtrådsgitar, bastrumma och cümbüs så är vi helt rätt ute. En odefinierbar öststatskänsla med turkiska inslag får mig att vilja dricka sprit och dansa. Klart inspirerande och en typ av musik jag själv skulle gilla att spela. Det skulle vara kul att se dem i Göteborg någon gång men tills dess får vi nöja oss med en video.

Leningrad igen

Det är måndag och veckan har satt igång med en rivstart. Tempot kräver lite hårdare tag och vi åker över Östersjön för att hitta dem. Leningrad har inte tappat något av sin obekväma attityd trots framgångarna på senare år. Kreativiteten är obruten och flödande trots grabbarnas dryckesvanor. Bekväma kommer de aldrig att bli. En rätt okey artikel om bandet finns här om någon vill utöka sitt vetande. Jag blir med tiden allt mer säker på att Leningrad är det bästa band som någonsin funnits. Tio år av nästan skrämmande kreativa album och ett utspel som de flesta bara kan drömma om.

Jag har bearbetat några bokningsbolag och hoppas naturligtvis på en västsvensk visit i framtiden. Fast fan vet...
Shnur och Stas spelar(?) rollerna som gangsters med bravur i denna video. Stas är ju intressant på så sätt att han varken spelar eller sjunger men är med i bandet i alla fall. Inom parantes står det (Shock & horror) bakom hans namn och det kan ju stämma. Hans uppenbarelse kan skrämma den bästa och för det mesta sitter han mest och viftar med armarna och skriker på scenen när han inte slår sönder något. Nog snackat, Leningrad med Paganini.

Lugn Leylim Ley

Min vana trogen blir det lite lugn musik även denna söndag. Självfallet också i svartvitt. Kompositören, regissören och sångaren och Zülfu Livanelli sjunger sin Leylim Ley. Inspelat för si sådär trettio år sedan? Genialiskt, men tyvärr är denne låtskrivare sorgligt okänd i väst.

Denna låt har naturligtvis massor av sångare spelat in. En av de bättre är Ibrahim Tatlises version. Lite tyngre men bara stillbilder.

Vill man veta vad sången handlar om finns här en engelsk översättning. Ganska okey version det här också.

För övrigt har svampplockningen gått hyfsat även i år. Det blir någon typ av östeuropeisk inspirerad svampgryta ganska ofta i höst. Förhoppningsvis utan spindelskivling.

Bulgariskt brass med gangster-rap

Bulgarisk gangster-rap är inte min påse. Det blir ofta lite väl patetiskt när de skall härma sina amerikanska förebilder. Alla lyxbilarna, guldkedjorna och de åmande tjejerna som skall locka den unga publiken framstår mest i ett löjets skimmer. Och rapparna brukar orera om sex, party och hur cool de själva är så som brukligt i genren. Inte särskilt upphetsande alltså. Fast musiken är oftast ett snäpp vassare än orginalen. Men om man lägger till en dos självdistans och brer på ordentligt samt låter en blåsorkester sköta det musikaliska blir det hela inte bara uthärdligt utan till och med snudd på genialiskt. Fräck låt och fräckt blås, vilka är det som spelar? Jag ser inte vad som står på bastrumman. Vad det handlar om? Ingen aning, men i refrängen rimmas det på turisma och nudisma så fältet är öppet för gissningar. En låt som ligger etta på min favvo-listan för tillfället. Male, Male med Ustata.

Darbukakunskap

För de som inte vet, är darbukan en bägarformad trumma som spelas med handen. Den finns i ett otal länder och har därför en mängd olika namn. Darabukka, doumbek, tablah m.m. Från början gjordes de i keramik och hade getskinn eller vilket djur man nu hade till hands. Några bulgariska damer -the Bisserova Sisters- påstod att de hade kattskinn på sin trumma. Extra fint var det att ha fiskskinn, vanligtvis rocka, på trumman. Man fick då ett högt distinkt ljud. Nu för tiden görs trummorna i metall och har plastskinn. Inte lika vackert men betydligt mer slitstarkt och stöttåligt. Efter att främst ha förknippats med Mellanöstern och Nordafrika har trumman spridit sig till helt andra områden och musikstilar där den skarpa tonen och det behändiga formatet passar. Vanlig runt Medelhavet och på Balkan men inte okänd någonstans på jorden. Självfallet finns det en mängd olika tekniker och konkurrerande traditioner men mycket är gemensamt. Det finns flera intressegrupper och hemsidor vigda åt instrumentet. En mängd instruktionsfilmer för självstudier har gjorts. De flesta ser ut ungefär så här för den som känner sig hågad att försöka. Här är det David Kucherman som lär ut den kanske vanligaste tekniken- den Egyptiska.

Om man är lite mer finger färdig kan man ge sig på mer avancerad saker. Den turkiska split-finger tekniken ger den flyhänte darbukaspelaren en nästan osannolik snabbhet.
Dock till priset av en del volym och ton. Vi ser här två rätt hyfsade turkar....

Nog med lärdom vi slänger på ytterligare en klubb-hit med darbuka från gruppen Harem. Denna gång från gruppens fjärde album. Clap the Buka Ingen melodi-bara rytm.

Turkiskt tunggung

De har varit lite lätta tongång på sistone så jag vänder mig mot sydöst, mot Turkiet mot lite tyngre tongångar.
Eftersom jag själv spelar darbuka har jag en viss förkärlek för musik som innehåller detta instrument. Och den turkiska gruppen Harem använder sig verkligen av darbuka till max. Här blandas ackustiska instrument med elektroniska beats till tung dansmusik. Magdansrytmer och techno om vartannat. Ibland något enstaka melodiinstrument och ibland lite sång men mest rytmer. Ingen musik att sitta still till alltså(mycket bra att träna till faktiskt). Från skivan Harem III. Vi pumpar upp tempot - snart är det helg.

Fler ungrare

För säkerhets skull skall jag ta med ytterligare en svängig låt från Ungern som dessutom bestyrker gårdagens teori. Spriten kommer fram redan i början och stämningen är hög. Fräckt med mandolin, eller vad man skall kalla det. Ser ut som en ukulele, eller kanske grekisk baglama men har ett mandolinliknande ljud. Videon är från samma studio som föregående och jag vet inget om vare sig bandet eller låten men svängigt är det. Familjeparty i det fria?

Snabbfotade ungrare

Smärta snabbfotade dansare finns det gott om bland östeuropeiska romer men ofta tycks en naturlig rondör ersätta den ursprungliga kroppsformen och fotarbetet blir trögare. Röstresurser och pondus får istället ta över det artistiska. Det här gäller för övrigt även kvinnor. De viga danserskorna omformas till volymiösa madamer som tar scenen i besittning med mer fast form än rörelse. De yviga mat och dryckesvanorna i östeuropa gör att processen påskyndas och kan gå på några få år. Naturligtvis är det här en generalisering men de flesta videor jag ser ger mig stöd för tanken. Märkligt nog tycker jag mig se detta framför allt i ungerska videos vilket förmodligen kan tillskrivas det goda men knappast nyckelhålsmärkta ungerska köket.
Här är i alla fall en video från Ungern med fint fotarbete och bra röster.Produktionen har den kryptiska titeln Aranygyönggyök 2. Vad det kan betyda är helt okänt för mig. Troligtvis är det inte bandnamnet utan något annat. Jag skall forska närmare men det ungerska språket har hittills satt upp svårforcerade hinder i min väg.

Klarinettmåndag

Vi börjar veckan med en för mig hittills okänd klarinettist. Från Rumänien enligt kommentarerna på youtube. Så mycket musik och musiker det finns som man aldrig hört talas om. Tyvärr går det inte att bädda in någon av ReLu's låtar. Varför? Man kan undra. Men så är det. Tryck på länken här så hamnar ni på youtubes där han spelar Balkanic Indiana.