Peter Nalitch igen

Så var schlagerfestivalen över för den här gången. Den svenska pressen har uttryckt åsikten att man borde lägga ned hela tävlingen eftersom Europa inte förstår att det svenska bidraget alltid är bäst. Alternativt satsa på en svensk festival med motiveringen "att det är den som gäller". Då kan vi också vara säkra på att rätt nation alltid vinner. Fast varför stoppa med schlagerfestivalen? Man borde ju även lägga ned fotbolls-VM, dit Sverige inte kvalificerat sig, eftersom "det ändå är allsvenskan som är det viktigaste".

Nåja, Vodkabeat är måttligt intresserad spektaklet men höll ändå den ena tummen för Rysslands Peter Nalitch och den andra för Serbiens Milan Stankovic. Bidrag som dömts ut och förhånats av en enig svensk press men som jag (inte utan viss skadeglädje) noterar kom i mitten av det startfält, den svenska låten inte kvalificerade sig till.

Nåväl, att någon av mina favoriter skulle vinna var väl knappast att vänta. Jag har haft med båda bidragen tidigare och spelar istället en annan låt med Peter Nalitch. Uppföljare till lågbudget-succen Gitar heter Overburdened. Som vanligt en cool låt med intressant engelska i både grammatik och uttal. Dessutom snygg dans och fräsig klädstil.

Cover-rock från Moldavien

Cover-rock har inte varit så vanligt på Vodkabeat men när vi ändå är inne på ämnet. Här gör Zdob si Zdub sin version av Rolling Stones Paint it Black. En låt som faktiskt går i östeuropeiskt tempo i orginal. Bra version? nja... fast lite intressant från 1.53 då trumpeten kommer igång.

Etnisk förvirring

Lite fascinerande är att det kambodjansk-amerikanska bandet Dengue Fever gör en cover av etiopiern Mulatu Astatkes låt Yegelle Tezeta från 1974 under namnet Ethanopium. En märklig musikalisk coctail.

Dengue Fever gjorde en av de bästa spelningar jag någonsin upplevt på Pustervik i Way out Wests regi härom året. Magiskt var ordet sa Bull. Kan man få önska ett åtebesök?

Addis Abeba 1975

Denna gång förflyttar vi oss i tid och rum, från Östeuropa till Östafrika och dessutom trettiofem år bakåt. Till den etiopiska musiken guldålder. Ibland undrar jag varför vissa länder, under vissa begränsade tidsperioder, lyckas producera en osannolik störtflod av egensinnig musik. En vildsint utbrytning från det ordinära och mediokra. Ett antal år. Sedan stannar det av och kulturen inrättar sig i den medelmåttiga huvudfåran igen. Vanligtvis försiggår detta långt från västerländska medias begränsade ambitioner och först långt senare väcker begeistrade entusiaster liv i gamla inspelningar och skickar ut dem i cyberrymden.

Den franska utgivningen Ethiopiques är väl uppe i tjugofem återutgivningar där de gör sitt bästa för att väcka liv i gamla knastriga tejper från 70-talet. Detta är en kulturgärning av gigantiska mått. Dörren öppnas in till en ny eller rättare sagt gammal värld och där finns några av de mest märkliga pop/rock/jazz inspelningar jag någonsin hört.

Lite mer cool, jazzig är vibrafonisten Mulatu Astatke med sitt avslappnade sväng. Ren magi.

Ytterligare en osannolik artist och sångare från skiva nr 17, Tlahoun Gèssèssè. Tyvärr ett alltför kort klipp. Lyssna hur han går upp i registret i slutet av fraserna!

Gogol + Rubin = Sant

Senaste veckan har Gogol Bordellos nya skiva snurrat i skivspelare eller rättare sagt i min dator. Jo, då det låter som förväntat, till att börja med. Det är det sedvanliga gypsypunk-stuket där akustisk gitarr, fiol och dragspel dominerar ljudbilden. Men efter ett tag började jag urskilja fler nyanser. Skivan som producerats av Rick Rubin(Johnny Cash, Audioslave, Red hot Chili peppers m.m.) har definitivt en mer varierad ljudbild än de föregående. De östeuropeiska arvet är framträdande men en tydlig latinamerikanskt inslag kryddar anrättningen.

Säga vad man vill, men någon skönsångare är inte den gode Eugene Hutz, men kraften den okuvliga energin lyfter sångerna och i Rubins händer har de även fått en passande ljudbild. Här är Trans-continental Hustle med en lätt brasiliansk touch i början och en refräng som känns inspirerad av Cab Calloway.

Eugene Hutz har ju inte gjort sig känd för att spotta i glaset men han verkar ha skärpt sig inför inspelningen (men visst har ändå blivit en på många sätt utmärkt skiva att dricka sprit till). Kanske är Gogol Bordello på väg uppåt i showbiz over there. Den amerikanska musiken har stått och slirat i sina gamla hjulspår en längre tid. Lite nya influenser från östeuropa kanske blir 10-talets fluga. Eller inte. Här är My Companera, ytterligare en snärtig slagdänga.



Så var det det där Hay-di-haj-di-ho. Vilket ger mig anledning att spela den fantastiska Minnie The Moocher med Cab Calloway. Ska vi gissa att Eugene har lyssnat på Calloway. Eller inbillar jag mig bara?

I vilket fall som helst. Amerikansk musik har aldrig någonsin varit bättre.

Vysotskij och Leningrad

Vladimir Vysotskij är ju den definitiva konstnärssjälen. Musiker, skådespelare och poet, misstrodd av staten men älskad av folket. Självfallet brände han sitt ljus i båda ändarna och dog alldeles för tidigt. Men myten lever sitt eget liv. En modern beundrare har animerat en av hans kolgruvesånger. Inte illa alls.

Ja, Vysotskijs låtar härstammar från den sovjetiska eran men tycks flyta fritt i tid och rum. De kan översättas till vilket språk som helst och framföras i olika arrangemang och stilar. Sergei Shnurov, sångare i Leningrad gör sitt bästa för att trampa vidare i den stores fotspår. Om han lever längre återstår att se. Här gör Leningrad sin egen version av låten.

Vodka revolution

Jodå, Vodkabeat är still going strong efter en rejäl omgång plattvändande under valborgsnatten. I dag är det dock den första maj och arbetarnas högtidsdag. Vad ska vi då ha för musik? Något festligt i alla fall. De enda som mig veterligen kombinerar vodka, revolution och musik är Skalariak. Nej, de är inte från Östeuropa men sjunger ändå om Vodka revolution och finns med på en Russendisko-samling. Det räcker väl?