Porslinskrossning i Transylvanien

Appropå slå i sönder husgeråd (något som jag själv gör var och varannan dag fast då av ren klumpighet) så finns en fin scen med porslinskrossning i den prisbelönta filmen Transylvania av Tony Gatlif. Palya Bea sjunger Tchiki Tchiki och tallrikarna yr genom luften.

Jag tycker mig se att filmen utspelar sig i den gamla staden i Sigisoara där jag själv tillbringat en eller annan blöt natt på den gamla onda tiden när Ceausescu fortfarande satt vid makten. En konstig tid på många sätt.

Efter ett antal glas Tzuica(det lokala plommonbrännvinet) på en krog i ett medeltida hus som stoltserade med att Dracula var född där, kom jag och min resekompanjon Bersa, ut i en kolsvart natt där endast några fladdermöss cirklade runt en svag gatlykta. Gränderna var trånga och det var tätt mellan husen.
Gatubelysningen var inte högsta prioritet på den gamla kommunisttiden. Precis då! Började en man(?) spela orgel i kyrkan bredvid. Varför han valt att spela ett helt verk ensam i en tom kyrka mitt i natten är ett av de där helt obegripliga fenomenen som så ofta inträffar i Östeuropa. Men snacka om att skräckfilmskänsla. Vi satt kvar utanför kyrkan och lyssnade till han slutade. Tocata och Fuga i D- moll av Johann Sebastian Bach har aldrig låtit bättre. För all framtid kommer jag att tänka på natten i Sigisoara och Dracula när jag hör detta verk. De som av någon händelse inte vet hur det låter kan höra en version här. Mäktigt!

Sjutton också!

Jag hade ett tag vissa förhoppningar att vara i Stockholm denna helgen. Jag till och med skickade in ett svar till en utlottning av Shantel biljetter. Jag vann förstås inte och lade ned besöket i huvudstaden. På fredagen efter Boban Markovic konserten var jag lite mör och öppnade inte min mail förrän framåt sena eftermiddagen. Och se! Vinnarna kunde inte hämta ut biljetterna och jag hade två biljetter som väntade på mig i Stockholm. Det hade nog behövts teleportation eller helikopter för att komma i tid så det blev inget i alla fall. Snopet är ordet. Ibland vill det sig inte hur man än gör. Det var bara att dränka den sorgen så gott det gick. En intervju med Shantel fanns att läsa i SvD under tiden kör jag en video till. I'll smash glasses en grekisk-turkisk sång om att krossa husgeråd.

Shantel på Södra Teater

Jag har skrivit om Shantel tidigare och i kväll skulle jag vilja vara på Södra Teatern och lyssna. Tyvärr satte sådana petitesser som tid och pengar käppar i hjulet för mig. Om jag dessutom stannade kvar i Stockholm tills på måndag skulle jag ha kunnat gå på Boban Markovic inte bara en utan två gånger till. Ganska mör på måndag hade man nog varit. Typ. Jag lär nog få rapporter om hur bra och kul det var så jag kan sitta och gräma mig. Ja, ja man kan inte gå på allt. Jag brände pengar så det räckte och blev över i baren igår. Flera glas vodka, de hade den goda smaken att ha Explorer som verkligen smakar något till skillnad från den mesiga Absolut. Det sköljdes ned med öl och vin. Shantel har för övrigt gjort sig känd för att dela ut vodka på sina konserter och orsaka kalabalik...men sådant går väl inte för sig i Sverige, fast man kan ju aldrig veta. En av mina favoriter från senaste plattan Disko Partizani är Disko Boy. Så klart. Den handlar om att dricka vodka och dansa, min favorit hobby. Någon video till den finns så vitt jag vet inte, så det får duga med en stillbild. Svängig låt i alla fall, på det där lite loja sättet som Shantel är expert på. Jag får väl dansa lite för mig själv i köket, om knät blivit normalt igen vill säga. Har jag inte något stärkande sparat i skafferiet?

Boban i Marko Markovic på Musikens hus

Erdogan Orkestar på scenen med Ruhi och Otis i fronten.

Om detta går knappast att förtälja! En så sanslös upplevelse kan bara upplevas. Erdogan Orkestar är Västsveriges stoltheter i branchen och de gör vad de ska, de blir mer samspelta och säkra för varje spelning.
Men det är inte lätt att vara förband till en legend. För när Boban Markovic Orkestar går upp på scenen visar publiken vad de väntat på. Obeskrivligt! Tungt, tajt och ett sjuhelvetes sväng. Fyra tenorhorn borgar för ett fett komp och med fem trumpetare har bandet nästan onödigt mycket kompetenta solister. Ett pärlband av nya och gamla låtar strömmar från de guldglänsande lurarna. Särskilt rörande är den blick Boban ger Marko när sonen solar. Så fylld av stolthet. Inte bara att de spelar som gudar, de kan sjunga också och publiken hjälper gärna till i refrängerna.
Jag är hänförd och har svårt att hitta ord. Självklart var det fullknökat och Balkan Beat Party fortsätter att övertyga i Göteborgs klubbvärld.
Jösses, vilken stämning. Jo, jag hann dricka ett par glas vodka innan och omdömet var eventuellt en smula fördunklat. Dessutom tror jag att jag dansade knät ur led, eller något. Men än sen då. Musik, dans, alkohol och vänner, vad finns mer att begära av livet?

Konsertkväll Boban i Marko

I kväll blir det som sagt var Boban i Marko Markovic på Musikens hus. Lyssnar på lite skivor för att förbereda mig. Jag har redan skrivit mycket om dessa fantastiska musiker. Men några ytterligare bilder från mitt besök i deras hemstad Vladicin Han kan jag alltid lägga till. Det här är Boban Markovics första trumpet som hänger på väggen i hans hus och ser ut som om den blivit överkörd och nedsänkt i ett syrabad.

Bobans prissamling som han stolt förevisar, med bland annat flera gyllene trumpetare från Gucafestivalen där han inte längre får delta i tävlingen eftersom han vunnit så många gånger.



Vi kan nog hoppas på en fartfylld kväll. Ett och annat glas lär nog slinka ned för att förhöja stämningen. Tills vidare värmer jag upp med en live video från Kreta.

Den förste kosmonauten

Idag är det precis fyrtio år sedan den förste mannen i rymden, Yuri Gagarin störtade i sin Mig 15 under en rutinflygning. Självklart höjer vodkabeat sitt glas och skålar till hans minne. En modig man som for ut i det okända och kom tillbaka som en av jordens mest berömda personer. En berömmelse han inte riktigt visste att hantera. För de som behöver fräscha upp sin historia finns här lite klipp från den första rymdfärden 1961. Skål kosmonauter.

Feministisk balkandrama?

Vi fortsätter balkantemat i väntan på Boban Markovic konserten i morgon.
Det finns gott om suddiga och skräniga trubaci(blåsorkester)videos på youtube. Att till både ljud och bild hitta högkvalitativa sådana är i det närmaste hopplöst. Ofta tror jag att jag visat alla. Men då och då stöter man på ett undantag. Här är ett av dem om en inte särskilt sorglig begravning. Även om jag inte begriper vad de sjunger om kan jag ana mig till en feministisk knorr. Något som inte är särskilt vanligt på Balkan. Eller rättare sagt är extremt ovanligt. Kvinnor brukar vanligtvis åla runt i minimala persedlar och vifta lite tafatt med behagen. Sandy Lopicic Orkestar består dock av musiker från många olika balkanländer och har tre tuffa sångerskor från Serbien, Bosnien och Kosovo vilket innebär en lite mer internationell approach. Här börjar videon med något så ovanligt som en ganska vanlig köksinteriör(i ordnings- hänseende till förväxling lika mitt eget kök). Till och med en flaska vodka(av märket Taiga) ställs på köksbänken. Någon typ av kvinnlig befrielse via en begravning kan man ana sig till utan att förstå orden. Stämningen stiger allt eftersom låten framskrider. Fräck video Kupi Me Majko Top med Sandy Lopicic Orkestar.

King Ferus Mustafov

Denna vecka kommer jag att främst ägna åt Balkan för att värma upp inför Boban Markovic konserten på torsdag. Jag inser när jag ser vodkabeats inläggslista att jag ännu inte har haft med någon låt med Ferus Mustafov från Makedonien. Det är naturligtvis ett förbiseende. Ferus Mustafov är en superstjärna hemma i Makedonien och omkringliggande länder och säljer hundratusentals kassetter och CD:s. Han har en egen resturang och syns regelbundet i TV och uppträder tillsammans med musiker från andra länder. Han har bland annat turnerat i Sverige med Süperstar Orkestar från Stockholm. Det är en liten kompakt man med Robin Hood-frisyr vars utseende i övrigt inte är direkt filmstjärnemässigt. Men vilken ton han har i saxen! Helt sanslöst. Några tekniska svårigheter tycks inte existera för denne gudabenådade musiker. Numera uppträder han ofta med sin son som för familjetraditionen vidare. Ferus spelar inte bara sax utan även klarinett(t.o.m. samtidigt!)säckpipa, trumpet och förmodligen även andra instrument. Jag har tyvärr inte träffat Ferus eller hört honom live(jag har åkt förbi hans ställe i Skopje, kanske får man några kändispoäng för det?) men fått mycket berättat för mig om denne fabulöse musiker, om bara hälften är sant så är det ett fenomen. Vi hör på Grcki Cocek.

Kusturica och Kustendorf

När nu flera balkankonserter närmar sig med rask fart ställer vi in siktet lite mer söderut och höjer tempot med Emir Kusturicas Non Smoking Orchestra.
Det var nu ett tag sedan Emir Kusturica kom med någon ny film. Kanske har han fullt upp med att bygga upp sin egen by. Eftersom han anser att han förlorat sin hemstad genom krigen skapar han en ny. Tja, vem skulle inte vilja ha en egen stad? Kanske lite
storvulet men ändå. Av någon anledning gav han den ett tyskt namn: Kustendorf även om den ibland heter Drvengrad eller till och med Sharingrad. Lite förvirrande kan tyckas. Det är en mindre by byggd i gammal serbisk stil, utan sådana kommersiella symboler som pizza och Coca-Cola, där Kusturica vill skapa en filmskola och mötesplats för kulturella aktiviteter. Självklart har Kusturica en egen hemsida där man kan ta reda på mer om projektet och hans filmer. Jag tittar på den fartfyllda videon till Unza Unza time under tiden.

Sibirisk kyla

Ute är det fortfarande minusgrader och snön ligger, om än inte djup, så i alla fall som ett tunt lager som inte visar några tecken på att tina bort. Eftersom jag är otidsenlig och obstinat satt jag med några vänner på ett enklare etablissemang och skrålade till kvartsfinalen i hockey i går kväll. Trots att jag var glad i hågen var det bittert kallt var det att ta sig hem i natt. Gårdagskällens firande av har nu dessutom svept sig runt skallen som en blöt filt och visar inga tecken på att ge sig av. Då ger det en viss tröst i att tänka på att det finns de som har det värre. Mycket värre.
I Sibiren till exempel är det fortfarande långt till våren.



Det är -49 utanför bilen.


Snön ligger rejält mycket djupare än någonstans i Sverige.


Att ta sig fram på cykel är omöjligt större delen av året.


Och värst av allt. Det kan ibland bli så kallt att vodkan fryser i buteljerna.

Alla bilder är som vanligt tagna från sajten englishrussia.

Inte undra på att tropiska tongångar är så populära i Ryssland. Efter dessa kylslagna scener behöver vi värma oss och drar till St:Petersburg. Markscheider Kunst med Kokeiro.

Kyckling jazz

Till påsken sparade jag den enda videon med hönor och kycklingar jag hittat. Leningrads Gelendzhik som doftar fransk jazz och får mig av någon anledning att tänka på den franska tecknade filmen Trion från Belleville. Ett lite annorlunda Lenigradsound i alla fall. Nu skall jag iväg till min mor för att äta påsklunch. Jag gissar att det kan bli ett och annat ägg och att jag kommer att vara alldeles för mätt när jag reser mig från bordet. Glad påsk i alla fall.

Björntämjare

Långfredag och snön yr. I dag skall vi ägna oss åt kontemplation över kristi lidande är det sagt. Själv tänkte jag städa vilket är ett martyrium i sig, så snuskigt som här är här. Dammsuga, diska, skura och plocka undan alla dessa pinaler och persedlar som ligger överallt. Usch! Här behövs musik med kraft och energi. Till städhjälp tar jag björntämjarklanen i Clejani, Rumänien. De är inte musiker till professionen men sjöng och klappade händerna hela dagarna på ett sådant sätt så att Taraf de Haiduks manager till slut upptäckte dem. Det är en helt annan musik än vi är vana från Rumänien. Under inspelningen insåg producenten att de skulle kunna kombineras med moderna rytmer till något stort. Hej vips fick de åka på klubbturné och blev stjärnor. Så kan det gå. Vi kan väl gissa att deras inkomster steg även om det oftast är bolag och producenter som kammar hem de mesta av stålarna som romer spelar in.


Deras frontfigur, Tamango gästar ofta andra artisters produktioner och gör sin karaktäristiska stämma hörd. En inspirationskälla lär vara Louis Armstrong! Han har dessutom levt ett händelserikt liv som han gärna berättar om. Visserligen förstår jag inte ett ord men det är intressant ändå.

Hip-hop igen?

Så är det skärtorsdag och helg igen. Nyheterna varnar för storm och snökaos. Ur led är vädret och vi lär få en vit påsk. Detta faktum kommer inte att hålla mig inne i kväll utan jag går och lyssnar på lite musik och dricker något uppiggande så får vi se om ovädret sätter igång innan jag kommer hem. Jag fortsätter hip-hoptemat från igår. Lyapis Trubeskoy från Vitryssland har varit och nosat på varenda musikstil, och självklart även hip-hop. Här en fin tecknad film om hip-hopare i ett hyreshus. Gop hip-hop!

Romano hip-hop in da house

Hip-hop är inte ett ämne som dykt upp särskilt ofta på vodkabeat. Inte för att jag har något emot rimmat snack till rytm utan för att det mesta jag hört är rätt trista själlösa kopior av ett annat lands trista kopior. Den amerikanska hip hopens ämnesval, estetik och rytmer tillhör populärmusikens mest monomana yttringar, åtminstone det storbolagen skickar ut. Oftast extremt enfaldiga texter med nödrimmen staplade på varandra. Och inte nog med det, varje land tycks ha sina egna, till och med ännu värre kopior, där den enda förmildrande omständigheten är att man inte förstår språket. Varför så gott som samtliga dessutom har valt världshistoriens tråkigaste rytm för att sedan upprepa den i all evighet övergår mitt förstånd. Inte blir det bättre för att man låter maskiner framställa ljuden. Lika roligt som tvättmaskinen och ingenting som ens kommer i närheten klangen av trä, järn, skinn och ben som bearbetas av människor.

Däremot finns det en hel del intressant musik gömd bakom den avskräckande beteckningen hip-hop. Oftast musik som endast lånar några få element från genrens mittfåra men tillsätter dessto mer av sina egna erferenheter i soppan. Till exempel svenske Timbuktu som vid jämförelse med sina amerikanska kollegor borde nomineras till nobelpriset i litteratur. Han har dessutom haft den goda smaken att i blanda in en balkansektion i det överkompetenta bandet. Tidigare har vi hört ryska hip hoparen Seryoga som använder dragspelet och folkton i sin gansterhip-hop och nu skall vi kolla på romsk hip-hop. Självklart smyger sig fiol, bas och gitarr in i musiken och tillför det där svänget som maskiner inte kan skapa. Hur bra som helst. Romano hip hop med Gipsy.Cz från Tjeckien!

Död vid 42

Sergei Shnurov (lördagens bogginlägg) som sägs dricka svårt och arbeta mycket borde kanske dra lärdom av en annan hårt arbetande man, med skrovlig röst och vidlyftiga dryckesvanor som inte heller uppskattades av etablisemanget. Vladimir Vysotski dog tyvärr av hjärtattack redan vid fyrtiotvå års ålder 1980, efter ett hektiskt liv som kompositör, artist, skådespelare m.m. Av detta kan vi dra slutsatsen att hårt arbete är fördärvligt. Vem vet vad han kunde ha åstakommit om han levt ytterligare något decennium. Nu har vi bara en del flimriga filmsekvenser och skrapiga inspelningar av den sovjetiske barden med den kraftfulla rösten och de bitska texterna. En av 1900-talets verkligt stora trubadurer. Nya översättningar av hans sånger har kommit ut på svenska igen (Vargjakten, Karneval förlag 2007). Det är bröderna Palmaer som utvidgat sin utgåva från 1986 och med följer även en skiva med material ur Fria Pro Teaterns föreställning om Vysotski. 48 låtar med noter och ackord så det är bara att haka ned gitarren från väggen och damma av den. Förmodligen behöver man ett glas starkt också för att komma i stämning. Så vitt jag kan bedöma är det kompetenta översättningar som tillsammans med förordet ger oss en god inblick i Vladimir Vysotskis liv och det samhälle han verkade i. Här ser vi Vladimir själv i en till både ljud och bild förvånandsvärt tydlig upptagning från slutet av sjuttiotalet.

Jango eller Django?

Så var det söndag igen. En ganska cool bekantskap är den rysk/romske sångare Django, som jag för övrigt inte vet något om. Jag måste leta lite bättre på nätet men jag ids inte just nu. Det är det kyrilliska alfabetet som ställer till det för mig. Jag behöver träna på det. Vi får nöja oss med musiken och en ångloksvideo. Jag fick tipset av innehavaren till bloggen russian music videos där man kan hitta ett och annat om man är intresserad av rysk musik. Vi låter Django avsluta veckan och börjar ladda upp inför påsken
.

Sergei Shnurov tar i

Sergei Shnurov är en kontroversiell personlighet, förutom hans löfte om att vara berusad varje dag i resten av sitt liv, är han känd för sitt fula språkbruk, sina egensinniga politiska kommentarer och besinningslösa uppträdande. Att han dessutom är begåvad med pop och rockvärldens mest kraftfulla stämma gör inte hans person mindre fascinerande. Han lär väl nu vara trettiofem år och har sjungit i tio år i Leningrad, det anarkistisk punk-ska-polka-latin-bandet som från början tillhörde undergroundscenen i St:Petersburg. På grund av sina texter spelades de inte i radio eller på TV men när populariteten växte kunde media inte längre ignorera bandet och Shnurov är numera en av Rysslands mest kända musiker. Trots sitt sovjetiska namn är Leningrad politiskt sett svårplacerade och driver med både sovjeteran och den nya tidens kapitalism och är inte särskilt välsedda av etablissemanget. Bland annat bannlyste Moskvas borgmästare bandet från sin stad, vilket förmodligen bara var bra reklam för bandet som ibland kan uppgå till bortemot femton personer. En intressant artikel från 2004 om Shnurov och Leningrad finns här.

Att Leningrad är mitt favoritband är väl ingen hemlighet för den här bloggens läsare. Det är väl det band som förekommit oftast på Vodkabeat, även om en del videos helt oförhappandes försvunnit och inte går att åtefinna. Jag vet inte vilken som är min favorit skiva. Ibland är det Made in Jopa, ibland Mat Bec Elektrichestva, eller Dachniki eller Dlya Millionov.... Även Shnurovs soloprojekt Vtoroi Magandanski har sina poänger. Kanske nådde de sin konstnärliga höjdpunkt i början av 2000-talet men man vet aldrig med Shnurov och hans mannar. För att dricka dagligen är han förvånandsvärt produktiv. Den ena skivan efter den andra, soloprojekt, filmmusik och ett eget skivbolag där han producerar andra St: Petersburg band. Här är en kort video som så vitt jag förstår ingår i en film.

Öststatsband från Norge?

Inte vet jag om Kaizers Orchestra kan kallas för öststatsband men de får vara med i alla fall. Deras första skivor Ompa tils du dör och Evig Pint var i varje fall klart inspirerad av musik från det hållet och själva menade de att de spelade gipsy-punk. Av det jag hört av den sista plattan som kom i år är väl den delen lite nedtonad nu. Första gången jag såg dem blev jag nästan knockad av upplevelsen. Att se ett nordiskt band med det utspelet gjorde mig mållös. Men glatt upprymd. Dessutom gav de gasmasken en renässans som scenattribut. Måste vara helvetiskt obekvämt. Sedan dess har de mattats lite men är fortfarande ett frapperande bra liveband. På fredag den 28/3 spelar de på Trädgårn igen. När de var här för några år sedan hade de fått ett minus i Aftonbladet för nyutkomna skiva vilket sångaren gång på gång påpekade och som uppenbarligen tycktes ha stört deras själsliga och konstnärliga balans. Jag fick en känsla av att deras konsert blev rejält lidande av det. Även när jag såg dem året efteråt hade sångaren inte släppt detta faktum utan förbannade svenska recensenter och informerade publiken grundligt och länge om sina åsikter i frågan. Låt oss däför hoppas att de får åtminstone något plus eller geting av de stora kvällsdrakarna så att de kan koncentrera sig på musiken. I så fall kan det nog bli en minnesvärd konsert.
Här är Kontroll på Kontinenten från Ompa tils du dör.

Shantel till Stockholm

Shantel har gjort en karriär på att remixa traditionella balkanlåtar och är en av dem som startade vågen av balkanklubbar på kontinenten. Känd för en större allmänhet blev han för sina Bucovina Club plattor, men har också givit ute en skiva där han sjunger till orginalmusik. Disco Partizani har recenserats tidigare och den snurrar allt som oftast på vodkabeats skivspelare. I princip allt han gjort är strålande att dansa till. Nu kommer han till Södra Teatern i Stockholm med sitt niomanna band och DJ-set för att få menigheten att dansa sig till extas. För de som bor i östra delen av Sverige är det en chans att uppleva europeisk party balkan när den är som bäst. Tyvärr har jag inte tid och råd att åka dit... och det svider.
Ett äldre samarbete mellan Ian Oliver och Shantel får starta uppladdningen för helgen.

Fast egentligen har han gjort en bättre version själv. Lite långsammare, lite mer sugande, lite mer balkan. Den har inga rörliga bilder till men jag kan inte låta bli att lägga ut den ändå.

Nedräkning inför Boban i Marko Markovic

Mars och April tycks av någon anledning vara en tid när konserterna står som spön i backen. Nu närmar sig den 27 mars med stormsteg och det är återigen dags för Boban och Marko Markovic äntra scenen på Musikens Hus i Göteborg. Det är dessutom den andra i raden av Balkan Beat Partys danskvällar och västra Sveriges stoltheter Erdogan Orkestar är förband. Mycket att se fram emot alltså. Enligt Sven på Pusterviks biljettcentral går försäljningen av biljetter bra och det lär bli utsålt. För att vara på den säkra sidan kanske det är en god idé att skaffa biljetter innan påsk och inte vänta tills lönen kommer. För de som bor på andra håll i Sverige är spelschemat så vitt jag kan se Växsjö den 26/3, Göteborg, 27/3, Malmö 28/3, och Stockholm 29/3. Missa inte det. Jag har skivit om bandet förut och om den sanslösa festivalen i Guca. Om det bara blir bråkdelen så mycket röj kommer det att bli alldeles underbart. Här kommer Tigar Rumba, ytterligare en låt från filmen Guca-Distant Trumpet med Marko i huvudrollen. Jag har ännu inte lyckats se hela denna Romeo och Julia historia, bara snuttar på youtube, men soundtracket är uppfriskande. Även om det på videon ser ut som om det vore en annan orkester spelas låten av Boban i Marko Markovic Orkestar.

Skit också.....i Ryssland förstås

Jag hade med en bild av den här händelsen tidigare för att illustrera ett inlägg. Men någon riktig förklaring till scenen gavs inte. Vad gör mannen i de blommiga kalsongerna med kvinnan egentligen och varför? Förmodligen något som händer titt som tätt, men sällan fångas på bild. Först ett stadigt tag i benen och sedan gäller det för tjejen att övervinna kräkreflexen.
Och så lite längre ned. Lite till. Nästan framme.


Nu gäller det att inte tappa greppet.


Äntligen, min älskade mobiltelefon. Lite brun men ändå! Dags för lite skitsnack.
Dessa bilder liksom många andra i bloggen kommer från den fascinerande sajten http://englishrussia.com En plats man lätt kan fastna på.

Förvirrad omröstning

Anstormningen av röstande till enkäten på bloggen var inte helt överväldigande. Sex tappra själar hade åsikter om huruvida remix eller orginal var att föredra. Eller rättare sagt fem eftersom en person röstade två gånger. Efter kontrollräkningen av rösterna blev reultatet blev att orginalsidan vann med 66% av rösterna över remixförespråkarna som har 33%. Slutresultatet om blogginnehavarens röster ogiltigförklarades skulle dock bli oavgjort. Sicket dilemma.

Om jag skall genomföra en enkät någon mer gång får jag nog hitta ett ämne som läsarna har mer åsikter om. Men det var mest för att testa funktionen.
För att glädja alla två som gillar remixar kör jag en tysk låt med ett samplat balkantema. På rak arm kommer jag inte ihåg vad den samplade låten heter. Lite pinsamt eftersom jag har spelat den själv en gång i tiden, tror jag. Minnet är som ett durkslag. Men det är en sjutaktare som pressats in i 4/4 format och kallas Chocolate Butterfly med Dunkelbunt. Rap på många språk och en påkostad video.

Cool kroat

Det trista regnandet avhöll mig från att gå ut igår kväll. Ändå blir det en lite lugnare söndagslåt som vanligt, till det fortfarande strilande regnet. Darko Rundek från Kroatien har inte varit med förut och gör vanligtvis inte musik som passar på vodkabeat. Lite gammaldags vemodiga ballader, ändå är tillräckligt annorlunda för att hamna på prestigebolaget Piranha. Absolut inte dåligt men inte så mycket öst över musiken. Åtminstone inte det jag lyssnat på. Följande låt är inte heller så äppelkäck, den börjar lite cool men fler och fler instrument smyger sig in. Och minsann, blir det inte cocek av den till slut med blåsorkester, dans och rejäl balkanfeeling. Lugnt men ändå svängigt. Snygg video dessutom. Apokalipso.

Tillbaka till Moldavien

För att försöka piska upp lite helgstämning sätter jag på en Zdub si Zdob låt. De har ju varit med tidigare men detta band är Moldaviens främsta bidrag till musikvärlden och har ett osedvanligt brett register. Flera utmärkelser för bästa video har det dessutom blivit både i Rumänien och Moldavien. De har deltagit i melodifestivalen och spelar en slags förvirrad blandmusik som så många öststatsband. Trumpet, trombon, fiol, dragspel, elgitarr....ja, allt som går att få ljud i. Sedan så försöker man spela någon slags romskinspirerad punkig folkrock med inslag av sampling och hip-hop. Det kan bli strålande bra eller ...ja..hm... Men i alla fall de vågar ta ut svängarna och chansa på ett sätt man sällan hör i väst.
Denna partylåt finns i flera versioner men den myndige romske mannen med den skrovliga stämman gör denna till den fräckast. Att den heter Everybody In The Casa Mare behöver jag väl knappast skriva så många gånger som de upprepar denna fras.

Little Cow med Cyber Boy

Trots det engelska bandnamnet och sångtiteln är vi kvar i Ungern. Egentligen gjorde Lázló Kollár-Klemencz låtar till animationer om en liten gul ko, men de blev så populära att ett band sattes ihop, mest på skoj med varierande medlemmar. Men 2005 stabiliserade sig sättningen och bandet blev hux flux Ungerns mest populära och låten Cyberboy nr 1 på försäljningslistan. Inte alls underligt att tyska bolaget Eastblok intresserade sig för dem och lanserade dem internationellt. Hungarys hottest export since gulash enligt kritiker. Det är en sällsam blandning av lite gipsy-folk-rock med baktaktsfeeling och Manu Chao stuk. En eftertänksam låt med en härligt alternativ lågbudgetvideo. Jag blir på gott humör.

Besh o Drom igen...

Efter ha hört på levande musik och vunnit gratis öl på quiz på min lokala pub är jag på ett gott humör men inte i stånd att skriva något avancerat så jag nöjer mig med att lägga ut en låt med ungerska Besh O Drom bara för att det ska hända något. Ja, några får på ungerska pustan får illustrera inlägget.

Balkan gipsy punk metal rock’n’roll liksom

Förra låten var ju lite lätt men som motvikt kommer här lite tyngre tongångar. Det är inte så många band som blandar folkliga låtar med en rockig attityd men när vi nu snackar om balkanrock får vi inte glömma de kanske främsta representanterna för genren. Det märkliga immigrantkollektivet Kultur Shock där alla har olika hemspråk
som har sin bas i Seattle. De turnerar just nu i Europa från Istambul till Kiel.... men inte i norden. suck!
På skivorna kan de ibland bara bli för mycket, så där efter det fjärde taktbytet i samma låt, men en sabla energi har de och live tror jag att de är extremt häftiga. Enligt Wikipedia var det ett byte från från ackustisk folkmusik till rock blev vändpunkten för bandet. De hade turnerat med Joan Baez(!) och efter turnén började Kultur Shock spela på folkmusikklubbar med ackustisk profil. Det gick inte bra. Publiken gillade inte sångarens kommentarer och attityd. Sångaren gillade inte den sittande publiken som som dessutom åt under framträdandena och han kommenterade detta med önskvärd tydlighet. Publiken var inte heller välsedda av kyparna eftersom de ofta var icke-engelsktalande och gav dåligt med dricks. Till de störande elementen hörde också den grupp flickor som uppges ha hoppat på borden, skrikit och tagit av sig på överkroppen något som polismyndigheterna tydligen hade åsikter om. Kulture Shock blev alltså utsparkade ur världsmusikscenen. Vilket förmodligen var det bästa som kunde hända dem(och världsmusikscenen). De övergick till elektriska instrument och började spela på punkklubbar istället och helt plötsligt var deras attityd inget problem längre utan en snarare en tillgång.

Vi ser en video med Horse Thief. Materialet grundar sig som vanligt på traditionella tongångar men med elektriciteten har en tydlig dos rockenergi har tillförts som här förstärks med en rökmaskin och en skock magdansöser.

Rysk voodoodocka i USA

En önskedröm för ryska artister är naturligtvis att slå i väst men det tycks vara få förunnat. Några band turnerar och några enstaka artister säljer skivor i väst men landets storlek och ekonomiska styrka till trots tycks den ryska kulturen lämna ganska få avtryck i västvärlden. Varför? Språket är naturligtvis en orsak men det kanske finns någon kulturell järnridå kvar också. För att ryska artister ska bli hip i USA krävs nog ett mindre mirakel eller kanske något voodootrick. Paret Devyatovy gör en ganska lättviktig pop men videon är så pass kul att de platsar på vodkabeat. Den amerikanska engelskan är kanske inte perfekt men vad gör det. I'm fire you're water- Ya ogon ti voda.

KAL

Gruppen KAL är inte från Göteborg och har mig veterligen inte varit här. Jag har skrivit om dem tidigare och vill man veta mer om dem kan man exempelvis gå hit. De är från Serbien men förra året vid den här tiden var de i Sverige, bland annat i Malmö, och eftersom det var närmast stället de skulle spela på så lånade jag en bil för att kunna hinna dit en fredag kväll. På vägen ut från Göteborg fick vi av en slump höra att en långtradare vält i Kungsbacka och milslånga köer började bildas. Nu var goda råd dyra och vi tog beslutet att göra en omväg in i landet över Skene i stället för att försöka krångla sig förbi Kungsbacka. Ett riktigt beslut visade det sig eftersom vägen var blockerad långt in på kvällen. Det hade inte varit roligt att sitta fast i en bilkö med dyra biljetter. Efter att ha överskridit samtliga gällande hastighetsbegränsningar kom vi till Malmö tjugo minuter försenade och fick höra större delen av konserten. Och KAL är verkligen en upplevelse. De är från Belgrad och har en mer rockig attityd än de flesta romska banden från Balkan, samtidigt som de har kvar den virituosa instrumenthanteringen. Det var en afton klart värd ansträngningen. Eftersom vi inte hade fixat någon sängplats fick vi hälla i oss alkohol så att vi kunde somna i bilen. Vi hade ställt den bredvid St: Pauli kyrkogård så det var i alla fall tyst och lugnt. KAL håller för närvarande på att spela in sitt andra album som kommer att släppas i Augusti om allt går vägen. På den här videon ser de ut som ett serbiskt blues brothers och KAL betyder ju faktiskt svart på romani. Låten heter Dvojka.

Hop Hop Hop

Underdogs International på Café Hängmattan igår

Lite trög i kroppen, med gårdagkvällen i livligt men diffust minne, startar jag dagen med ganska många koppar kaffe. Balkan Beat Party var naturligtvis en succé, hur skulle det inte kunna vara det? Det är snarare underligt att ingen kommit på denna goda idé tidigare. Arrangörerna är att gratulera. Fullknökat med trevliga människor på ett strålande humör. Det gällde att vara i tid för att komma in.
Kvällens band Underdogs International var en glad överraskning. Ett röjigt rockigt band åt Kultur Shock/Gogol Bordello hållet som verkligen fick i gång publiken.

Eftersom jag stärkt mig med vodka och öl kom kroppen i självsvängning och fötterna tog kommandot. Efter bandet kom en lång kavalkad hårdsvängande låtar från den eminente norske plattvändaren som hade den goda smaken att börja med Sergei Shnurov, sedan kom Shantel, Fanfare, Bregovic, Markovic........just name it. Jag kommer inte ihåg allt men det var massor av bra låtar av den typen som Vodkabeat brukar presentera. Och jävlar vad det dansades! Jag fick -när vi sent om sider tagit oss hem- massera en mig närstående kvinnas fötter med salva(här infinner sig den intressanta frågan varför kvinnor när det skall dansas envisas med att ta på sig trånga högklackade kängor istället för något mer fotriktigt. Kanske ett ämne för en enkät senare) för att de skulle anta sin normala skepnad igen. Väldigt mycket dricka att svalka sig med tycks det -efter en snabb titt i plånboken- ha blivit men satan vad roligt det var. Balkan Beat Party har dessutom den goda smaken att dyka upp en gång i månaden under våren. Nästa gång blir i samband med Boban Markovic konserten som naturligtvis inte bör missas. Bäst att spara pengar.

Som vanligt på söndagar efter hårt festande blir det lite mildare tongångar. En av låtarna som bandet spelade i går kväll var Hop, hop, hop som i en lugnare version går att höra i den charmerande sovjetiska filmen Tabor uhodit v nebo från 1976. Huvudrollen spelas av den bedårande Svetlana Toma som har en sådan utstrålning att geigermätarna börjar ticka. Jag blir kär varje gång jag ser henne.

Mahala Rai Banda: Remix vs Original

Orkester från byn Clejani i Rumänien ca 1950

Mahala Rai Banda spelar en mer urban musik än sina föregångare i byorkestrarna på landet. Det sägs också att de har en ungdomligare profil än andra romska band, men av döma av videon är den inte så uppenbar! Bandet som består av både unga och gamla musiker och har slagverk, stränginstrument och blås i sin sättning. Ett sjuherrans röj var det i alla fall när de spelade i Göteborg härom året. En lång vildsint konsert som avslutades med att bandet gick spelandes runt bland publiken och viggade pengar med sedlar fastklibbade i pannan.

Olika studiomoguler och plattvändare har tagit för vana att mixa om musik av diverse lokalt förankrade band och anpassa den till internationellt gångbar form. Det finns i den här genren allt från kompletta idioter till durkdrivna trollkarlar. Men givetvis är det ett underbetyg till den dansande delen av befolkningen i väst om musiken måste stöpas om innan de kan röra på fötterna. Vanligtvis betyder en remix att producenten lägger ett 4/4 komp som pålkran över allt annat och tar bort instrument som stör bonkandet. Att musiken härigenom berövas en dimension torde väl vara uppenbart för de flesta. Eventuellt kan det vara en metod för att vänja de enkelspårigt amerikaniserade västeuropeiska ungdomarna vid ny musik. Men, som sagt bättre blir det sällan. Ikväll kommer jag förhoppningsvis att höra båda delarna på Balkan Beat Party. Själv är jag gammalmodig(prenumererar på Kapten Stofil!) och föredrar original, men eftersom Vodkabeat är nyfiken på vad folk egentligen tycker gör vi därför en enkel test. Här kommer samma låt i två olika versioner och ni kan rösta vid sidan om ni tycker orginal eller remix är bäst.
Först Mahala Rai Bandas original version av Mahalageasca åtföljd av promotionsvideon som visar hur det kan gå till på dop i romska byar i Rumänien. Alla verkar glada utom den stackars flickan som en skäggig präst skall doppa i kallt vatten.

Därefter skall vi ta Shantels version av samma låt som för övrigt är en av de bättre remixarna. Den åtföljs av en inte allt för spännande hemmagjord video men den skall inte bedömas.