Ili-ili

Vi fortsätter vår vitryska utforskning. Bandet Ili-ili vet jag förstås ingenting om men deras blandning av akustisk gitarr och snabbprat gör att jag fastnar för dem. Ytterligare ett exempel på den vitryska diversiteten.

Ljusets soldater?

Det kan inte vara  helt lätt att verka som rockband i ett mindre fritt samhälle. Det finns otydliga gränser mellan vad som kan sägas och inte sägas. På något sätt lyckas Vitryssland få fram en mängd intressanta artister och fantastisk musik trots sitt samhällssystem. Eller kanske är det just därför? Ett repressivt system som framkallar en vilja att uttrycka sig och ta risker. Vem vet?  Lyapis Trubetskoy kan i alla fall göra angelägen musik som följs av expressiva filmer med ett mättat symbolspråk.

För de som inte är så slängda i det vitrysska idiomet kommer här en översättning.

Warriors of light

Ruby particles, sunrise,
They decompose evil passions, burn inside
Jump higher than the sky, brother and sister
Golden sparks – splatter of the bonfire
Enjoy the sledge in your strong hands
Water falls, youth – torrential rivers
Hit the barrel – bum, bum, bum
Barricades, pleasure, rumpus, noisiness
Refrain:
Warriors of light, warrior of good
They save the summer, fighting until sunrise
Warriors of light, warrior of good
Jah Rastafarai fights till dawn
The soldier cries, a medal at his Gymnastiorka*
How many boys sit in wormwood on the hill?
Behind the dark clouds the dragon. A stony heart
In the night – the law, ruby, to warm up
Refrain:
Warriors of light, warrior of good
They save the summer, fighting until sunrise
Warriors of light, warrior of good

Polsk biljaktsklezmer

Vi gör ett sista ryck och uppdaterar oss på östfronten. En ny polsk video har hittat vägen genom cyberrymden och landat i redaktörens dator. Klezmafour heter bandet som därmed också vägleder oss till genren de spelar i. En fartfylld video i patenterad öststatsstuk med biljakt, nunnor, folkdräkter och poliser gör att det passar väl in i Vodkabeats nyårsfestligheter.

Genuin sluskighet hos Leningrad

Redaktören har latat sig medan video efter video har strömmat ut från Östeuropa. Har man hållit igång en blogg en längre tid tappar man sugen ibland. Nya intressen tar över. Men ibland flyger fan i en och man greppar tangentbordet. Kanske inte lika entusiastiskt som i början men ändå.

 Dags att studera lite videos med Leningrad igen. De som läst bloggen tidigare vet att det är ett av redaktörens favoritband och även om de ibland kan tyckas gå lite på tomgång kommer de tillbaka med obruten styrka.

Högljudda, obekväma och vulgära. Sjungande på en ohyfsad fängelseslang som kultiverade ryssar ogillar ( Google translator har problem vill jag lova). Men kanske världens bästa liveband under rätt förhållanden. En dokumentär om fenomenet har förstås gjorts.



Självfallet finns bara enstaka låtar av deras digra produktion på Spotify. Vill man höra mer får man kolla Youtube eller nätets mörkare sidor. Det har alltid förundrat mig att ett av Europas mest välkända band är så totalt negligerade i Sverige.

Påkostade videos med ett egenartat bildspråk har varit deras signum. Konstnärligt och pråligt om vartannat. Ibland politiskt men nästan alltid oanständigt. Högt eller lågt men aldrig ointressant. Ett fenomen som skiljer sig från det mesta i väst. Men visst går det att dansa tango till Leningrad....



En hel gangsterfilm i sedvanlig rysk stil lyckas de pressa in på strax över tre minuter. Vi kan väl gissa att budgeten för spektaklet var rejält tilltagen.



Obekväma har de alltid varit men också beundrade. Tidvis förbjudna att uppträda men på något sätt har de klarat sig. Den enorma kommersiella framgången har naturligtvis gjort dem svårare att stoppa.  Den ryska patriotismen får sig en släng av sleven i den här videon.




Jag skulle dessutom vilja utnämna sångaren Sergei Shnurov till min stilikon för sin närmast totala förakt för allt vad god klädsmak heter. Resten av bandet går heller inte av för hackor och tillsammans utgör de en utgör en välgörande  motvikt mot de västerländska polerade eller desperat poserande artisterna.  Här känns sluskigheten genuin vilket framkommer med all tydlighet i deras lågbudget liveinspelningar från gator och torg.

Inte konstigt då att Sergei Shnurov startat ett eget klädmärke i St: Petersburg. Med en logga som matchar Leningrads utstrålning. Kanske inte den typ av kläder som skulle köpas av svenska hipsters. Det är svårt att avgöra om det är allvar eller skämt som alltid när det gäller Leningrad. Men som sagt, smaken är olika.

                                           

Men med tanke på att scenklädseln kan vara rätt avslöjande kanske det kanske ett följdriktigt plagg.