Ili-ili

Vi fortsätter vår vitryska utforskning. Bandet Ili-ili vet jag förstås ingenting om men deras blandning av akustisk gitarr och snabbprat gör att jag fastnar för dem. Ytterligare ett exempel på den vitryska diversiteten.

Ljusets soldater?

Det kan inte vara  helt lätt att verka som rockband i ett mindre fritt samhälle. Det finns otydliga gränser mellan vad som kan sägas och inte sägas. På något sätt lyckas Vitryssland få fram en mängd intressanta artister och fantastisk musik trots sitt samhällssystem. Eller kanske är det just därför? Ett repressivt system som framkallar en vilja att uttrycka sig och ta risker. Vem vet?  Lyapis Trubetskoy kan i alla fall göra angelägen musik som följs av expressiva filmer med ett mättat symbolspråk.

För de som inte är så slängda i det vitrysska idiomet kommer här en översättning.

Warriors of light

Ruby particles, sunrise,
They decompose evil passions, burn inside
Jump higher than the sky, brother and sister
Golden sparks – splatter of the bonfire
Enjoy the sledge in your strong hands
Water falls, youth – torrential rivers
Hit the barrel – bum, bum, bum
Barricades, pleasure, rumpus, noisiness
Refrain:
Warriors of light, warrior of good
They save the summer, fighting until sunrise
Warriors of light, warrior of good
Jah Rastafarai fights till dawn
The soldier cries, a medal at his Gymnastiorka*
How many boys sit in wormwood on the hill?
Behind the dark clouds the dragon. A stony heart
In the night – the law, ruby, to warm up
Refrain:
Warriors of light, warrior of good
They save the summer, fighting until sunrise
Warriors of light, warrior of good

Polsk biljaktsklezmer

Vi gör ett sista ryck och uppdaterar oss på östfronten. En ny polsk video har hittat vägen genom cyberrymden och landat i redaktörens dator. Klezmafour heter bandet som därmed också vägleder oss till genren de spelar i. En fartfylld video i patenterad öststatsstuk med biljakt, nunnor, folkdräkter och poliser gör att det passar väl in i Vodkabeats nyårsfestligheter.

Genuin sluskighet hos Leningrad

Redaktören har latat sig medan video efter video har strömmat ut från Östeuropa. Har man hållit igång en blogg en längre tid tappar man sugen ibland. Nya intressen tar över. Men ibland flyger fan i en och man greppar tangentbordet. Kanske inte lika entusiastiskt som i början men ändå.

 Dags att studera lite videos med Leningrad igen. De som läst bloggen tidigare vet att det är ett av redaktörens favoritband och även om de ibland kan tyckas gå lite på tomgång kommer de tillbaka med obruten styrka.

Högljudda, obekväma och vulgära. Sjungande på en ohyfsad fängelseslang som kultiverade ryssar ogillar ( Google translator har problem vill jag lova). Men kanske världens bästa liveband under rätt förhållanden. En dokumentär om fenomenet har förstås gjorts.



Självfallet finns bara enstaka låtar av deras digra produktion på Spotify. Vill man höra mer får man kolla Youtube eller nätets mörkare sidor. Det har alltid förundrat mig att ett av Europas mest välkända band är så totalt negligerade i Sverige.

Påkostade videos med ett egenartat bildspråk har varit deras signum. Konstnärligt och pråligt om vartannat. Ibland politiskt men nästan alltid oanständigt. Högt eller lågt men aldrig ointressant. Ett fenomen som skiljer sig från det mesta i väst. Men visst går det att dansa tango till Leningrad....



En hel gangsterfilm i sedvanlig rysk stil lyckas de pressa in på strax över tre minuter. Vi kan väl gissa att budgeten för spektaklet var rejält tilltagen.



Obekväma har de alltid varit men också beundrade. Tidvis förbjudna att uppträda men på något sätt har de klarat sig. Den enorma kommersiella framgången har naturligtvis gjort dem svårare att stoppa.  Den ryska patriotismen får sig en släng av sleven i den här videon.




Jag skulle dessutom vilja utnämna sångaren Sergei Shnurov till min stilikon för sin närmast totala förakt för allt vad god klädsmak heter. Resten av bandet går heller inte av för hackor och tillsammans utgör de en utgör en välgörande  motvikt mot de västerländska polerade eller desperat poserande artisterna.  Här känns sluskigheten genuin vilket framkommer med all tydlighet i deras lågbudget liveinspelningar från gator och torg.

Inte konstigt då att Sergei Shnurov startat ett eget klädmärke i St: Petersburg. Med en logga som matchar Leningrads utstrålning. Kanske inte den typ av kläder som skulle köpas av svenska hipsters. Det är svårt att avgöra om det är allvar eller skämt som alltid när det gäller Leningrad. Men som sagt, smaken är olika.

                                           

Men med tanke på att scenklädseln kan vara rätt avslöjande kanske det kanske ett följdriktigt plagg.


                                                      

Balkan från Polen

Jag har tidigare varit inne på hur lite vi känner till om vårt södra grannland Polen. Bandet Piersi till exempel. Hur många svenskar känner till det? Inte särskilt många skulle jag gissa. Här är i alla fall videon med den groteskt svängiga låten Balkanica. Den har för övrigt setts 44 miljoner gånger, en rätt bra siffra för en icke-engelskspråkig grupp.



Lite mer rockig men fortfarande med trumpetriff. Aggressivt pacifistisk är väl inställningen. Engelsk textremsa för dem som är intresserade av budskapet.

Audi med Satiliti

En bosnisk reklamfilm för bilmärket Audi? Inte officiell i alla fall. Fascinerande video där de tvillingklädda männen mest ser pinsamt berörda ut när de försöker sig på några danssteg. Den unge mannen med gitarren pendlar mellan rockposer och lätt förläget leende. Valet av inspelningsplats förblir en gåta.

Tre trallande jäntor

Vissa filmsnuttar liksom bara biter sig fast. Det har ingenting med den skärpa, bildvinklar eller regi att göra. Det är något mer ursprungligt. Livsglädje kanske, och förstås förmågan att uttrycka känslor genom musik. Att man inte förstår språket har ingen betydelse. Jag vet inte hur många gånger jag sett denna video. Den har valsat runt i sociala media men jag tar ändå tillfället att spela den igen. Ansträngningslös skönsång under en bergspromenad.

Trio Mandili från Georgien heter jäntorna och de har förstås sjunget sen barnsben.

Shnur i köket

Den analoga sommaren är slut och vi börjar så smått titta in i datorskärmen igen.  Som tur är poppar olika videos upp i sociala medier. Ryska Leningrad är som vanligt rikt representerade. De har nu hållit på sedan sent 1990-tal men är fortfarande helt okända i Sverige. Det är nästan fascinerande hur svenska media kan rapportera om minsta fnurra på tråden mellan b- och c-kändisar i USA men totalt ignorerar musiklivet i Europa. Jag har sagt det förut men kan inte låta bli att säga det igen. En kulturell järnridå har ersatt den politiska. Nu gäller det här inte bara Östeuropa utan i princip allt utanför Storbritannien.

Visst ser det ut som en klassisk rysk köksvideo.  Men kan verkligen Sergei Shnurov spela dragspel?

midsommar igen

Svenska traditioner är en märklig blandning. Så här på midsommar släpper Andra Generationen en ny video med en sin version av svenskt midsommarfirande. Opa.


Så kan jag inte låta bli att reprisera IKEAs gamla reklamfilm. Den muntrar alltid upp.

Mer finskt: Tundramatiks

Vi fortsätter på den finska linjen. En video från Tundramatiks nya skiva Ajo som redan ligger på Spotify. Minimalistisk i bildspråket men egensinnig musikaliskt. Självfallet förstår jag inte vad det sjungs om.



I den fina finska serien Acoustic Sauna finns naturligtvis Tundramatks representerade. Mycket mer än ordet Koskenkorva uppfattar jag inte men det är gott så.

Ortodox magi

Magi, religion eller hypnos? I drömmarnas värld vet man inte vad som händer. Ortodox mystik i en ny video med Jaakko Laitinen och Väärä Raha. Bouzouki och stråkar tillsamman med en långsam tung rytm skapar en grekisk/orientalisk inramning.

Postsovjetisk dragspelspunk

World Accordion Day firades som bekant den 6 maj. Som vanligt lite för sent ute kommer här en fullmatad dragspelsvideo för att celebrera denna tilldragelse. Vi tar ett kliv bort från Bröderna Lindqvist och hittar den lite våldsammare ensemblen White Trash Family med låten U Teleskopa.

 .Trots den internationella framtoningen och det östeuropeiska utspelet är det en svensk produktion från Malmö.  Ett band att hålla utkik efter alltså om man gillar postsovjetisk dragspelspunk.

Putinaroda

Ytterligare en video med Lyapis Trubetskoy när jag ändå är igång. Titeln Putinaroda ger väl en aning om vad den handlar om. Bandet är väl inte bara en nagel i ögat på Vitrysslands Lukashenko längre.

Matryoschka med Lyapis Trubetskoy

Jo, det kommer en strid ström av videos från öst. Jag har varit lite inaktiv men försöker kolla upp de gamla välkända bandens nya alster. Här är vitryska Lyapis Trubetskoy med ytterligare en kommentar till dagsläget i öst.

Vopli Vidoplyasova från Ukraina

Konflikten mellan Ryssland och Ukraina ger en otäck känsla av att något riktigt dåligt skulle kunna inträffa. Flaggviftande och starka känslor är något som ledare vet att slå mynt av. Även i ekonomier på nedgång. Att fel person trycker på fel knapp eller avtryckare är en realitet vi får leva med. Hökar i många länder vädrar morgonluft och kräver mer pengar till krigsapparaten. Och världen blir en allt bistrare plats.

Dags för lite ukrainsk musik i alla fall i förhoppning om fredlig lösning. En stilfull video med Vopli Vidoplyasova.

Filmfestival med ryskt tema

 

 Filmerna som visats på Göteborgs Film Festival lär knappast dyka upp på svenska biografer. Men påfallande många av de ryska filmerna går att hitta strömmande på nätet. Har man tur kan det finnas engelsk text också. Här är en kort resumé över årets nya bekantskaper.








 
Den första filmen var Kiss Them All (Gorka) som bekräftade alla fördomar om det ryska folket. Ett bröllop skall avhållas, och två familjer från olika samhällsklasser styr och ställer till med ett hejdundrande kalas i en hyrd lokal. De unga tu har inget att säga till om utan ordnar istället ett alternativt bröllop på stranden. Ingenting blir som de förväntar sig. Spriten flödar och allt blandas ihop under tumultartade former. Gravt underhållande


Nästa film var en dokumentär om den elektroniska musikens framväxt i Sovjetunionen.  Berättelser om märkliga män med märkliga maskiner byggda av stulna delar och överblivet rymdskrot.



I den tredje filmen (Bite the Dust - Odat Kontsy) väntar en by på landsbygden på jorden undergång. Bäst att ställa till en fest och för en gång skull säga sanningen till varandra innan solstormen drabbar jorden. Undergången blir dock uppskjuten och istället vidtar ett evinnerligt regnande med tillhörande syndaflod . Kanske bäst att hålla sams i alla fall?


Den allvarligaste filmen handlade om geografen som drack bort jordgloben (The geographer drank his globe away). En berättelse med stänk av svart humor om den hårt supande mannen som får jobb som geografilärare eftersom ingen annan söker jobbet. Problem med frun, kvinnor, arbetskamrater och elever tilltar och det hela kulminerar under en kaosartad flodfärd med allt för mycket vodka .


Nepal Forever är namnet på en mycket egendomlig dokumentär där ledarna för St:Petersburgs kommunistparti som är en utbrytarfraktion med cirka sju medlemmar åker till Nepal för att medla i en konflikt. Nog vill de väl men de två ledarna är minst av allt världsvana och har ganska liten koll på läget.  En egendomligt tragikomisk historia som är så absurd att det är svårt att förstå att det är en dokumentär....

Gipsyswing och Balkanbrass

Det blir svårare och svårare att hålla ordning på väderstrecken i den här bloggen. Rumänska Fanfare Ciocarlia har varit ett av de ledande brassbanden från Balkan under detta århundradet. De har utvecklat genren, samarbetat med andra artister och varierat sitt sound mer än de flesta liknande band.

På senaste skivan (utgiven på Asphalt-Tango) går de ytterligare ett steg längre. Den kanadensiske strängbändaren Adrian Raso lägger sin Djangoinspirerande gitarr över det stadiga blåskompet vid den där berömda korsvägen där själarna ligger i farozonen. Inspelat i Toronto med flera gästartister från rockvärlden har det blivit en märklig hybrid som lovar gott.

Visst har Fanfare spelat ihop med gitarrister tidigare (Aco Bocina ) men inte på det här sättet och inte i ett helt album. Här är en försmak ur skivan som släpptes i dagarna och därför ännu inte ligger på spotidy.



Fanfare Ciocarlia har spelat flera gånger i Sverige och man kan kanske hoppas på ett nytt besök. Förhoppningsvis tillsammans med Adrian Raso.

Filmfestival och regissörer

Det nya året har börjat. I går fick jag Göteborgs filmfestivals program för 2014. Till min glädje ser jag att  Ryssland att vara i fokus i år. Det betyder att det finns en möjlighet att se film som -  med till visshet gränsande sannolikhet - aldrig kommer att dyka upp på vanliga biografer. Jag har redan kryssat för ett antal ryska titlar.

Till dess värmer jag upp med en video från Leningrad som släpper ifrån sig en aldrig sinande ström filmer.  En kortfilm där Sergei Shnurov spelar producent/regissör och faktiskt inte sjunger en ton.


Eftersom jag ligger efter i publicerandet kan jag lika gärna ta ytterligare en filmsnutt.......