Balkan Beat Party......

Eftersom jag skall upp i ottan och plocka svamp hinner jag inte skriva något vettigt om gårdagens Balkan Beat Party. Om det nu ens går att skriva något vettigt om en så ovettig tillställning. Men lägger i alla fall in några bilder.
Men fy faen vad roligt det var....

DJ-paret från Schweiz var nog de bästa hittills.....

Satte Majorna i självsvängning....

herre jösses....

Schweizare med kaotisk Medelhavsmix

Bilder på den schweiziska DJ-duon Gypsy Sound System som skall dirigera musiken på Café Hängmattan i morgon har droppat in på min mail och visst ser det intressant ut.

DJ Olga och Dr Schnaps har enligt bifogad information framträtt tillsammans med bland annat Balkan Beat Box. Wow! Ett helt okategoriserbart band med hög partyfaktor som jag tyvärr aldrig sett live. Skivorna är som så ofta lite ojämna men aldrig ointressanta. Spelningarna har dock en hel del visuella inslag som klart förhöjer stämningen. Vi låter således en kaotisk inspelning med Balkan Beat Box få helgkänslan att vakna på allvar.

Ganska rörig och suddig video men med en hel del fina klipp finns instoppade emellanåt. Balkan Beat Box är ju som tidigare sagts baserade i New York och blandar friskt på det där hämningslösa amerikanska sättet även om de flesta medlemmarna har sitt ursprung i Europa och Mellanöstern. Någon typ av Medelhavsmusik blir det för det mesta, fast ibland letar sig en karibisk baktakt fram. Gruppens historia finns naturligtvis på Wikipedia och självklart har de också en hyfsad hemsida.

Dags för Balkandisko igen

Jag ser att Balkan Beat Party i Göteborg startar sin höstsäsong på fredag (29/8 21.00 på Café Hängmattan) och lockar med Gypsy Sound System Dj-duo från Schweiz vars medlemmar kallar sig Dj Olga och Dr Schnaps och turnerar flitigt i Europa.
En liten försmak av stilen kan vi få från en upptagning i London i år.

De har dessutom ett nytt album ute med remixar och sångpålägg som vi troligen kommer att få höra smakprov från.

Under sommaren har det dykt upp en ny officiell video med Severina. Låten har varit med tidigare men nu har en videoinspelning ägt rum, i sedvanligt smakfull balkanstil. Förvånansvärt mycket tid, pengar och skaparkraft har gått att till att producera skivan i men när videon skulle spelas in var det slut på idéerna och man körde efter standardmallen. Suck. Ibland undrar jag hur de tänker. Men det är en fräck låt som verkligen går hem på dansgolven i Europa och höjer partytemperaturen.

Poplåt och Raketramp

Låten Katyusha skrevs 1938 av Matvei Blanter (som inom parantes sagt sägs ha komponerat över tvåtusen låtar) och texten skrevs Mikhail Isakovsky. Låten blev känd under det Stora Fosterländska Kriget(Andra Världskriget)framför allt genom sångerskan Lidia Ruslanovas inspelning.

Den blev så känd att den fick ge namn åt de legendariska raketbatterierna BM-13 Stalinorglarna vars karaktäristiska tjut satte skräck i tyskarna. Detta vapen kallas allmänt Katyusha på ryska.

Låten var omåttligt populär och spelades i fält under hela kriget för att stärka soldaternas mod. Från en rysk film hämtar vi en romatiserad sångstund ute i skogen någongång under kriget.

Låten gjorde sedan ett andra varv på hitlistorna i södra Europa i slutet av 60-talet under namnet Casatschok(vilket egentligen är en helt annan ukrainsk dans).
Mest känd är Rika Zarais inspelning på franska. Typisk 60-tals produktion med klämkäck dans som faktiskt blev en kortvarig men troligen nog så påfrestande fluga. En italiensk version med Dori Ghezzi och en holländsk med Ria Valk finns också på tuben.

Med lite trixande går faktiskt låten att spela på ett durspel vilket mina närstående nogsamt fått erfara. Många tycks vilja spela denna låt vilket instrument de än hanterar och youtube vimlar av varianter av skiftande kvalité. För säkerhets skull avslutar vi dock inlägget med en mäktig version av Röda Armens kör och orkester från 1978. Hög stämning och mycket handklapp.

Falsk ryss briljerar med stämbanden

I dag är det dags att hylla den nyligen bortgångne ryske sångaren Ivan Rebroff(1931-2008). Fast vänta ett tag, det där är faktiskt inte sant. Jo, han är verkligen död men han var inte ryss trots sina ansträngningar att ge det intrycket. Ivan Rebroff hette egentligen Hans-Rolf Rippert och var född i Berlin. Efter att ha vunnit en sångartävling för universitetsstuderande 1958 blev han engagerad av en kossackkör. Det mest remarkabla var förutom hans dominerande scennärvaro röstomfånget på fyra och en halv oktav. Denne hårt arbetande man gjorde mer än 6000 koncerter under sin karriär och arbetade fram till sin död (hans bror som ärvde hans icke obetydliga förmögenhet var före detta tysk stridsflygare och hävdar att det var han som sköt ned den franske flygaren och författaren Antoine de Saint Exupéry - han med Lille Prinsen- 1944, men historiker är skeptiska till detta påstående). Nåväl, Ivan Rebroff som hade sin storhetstid unde 70-talet gjorde en del rätt fascinerande inspelningar och använde ofta pälsverk för att förstärka sin ryska image. Här är ett av hans paradnummer där han utnyttjar sitt register och briljerar i både falsett och bas(3.10-3.50). Numret avslutas med den gamla slagdängan Katyusha från andra världskriget.

Ytterligare östeuropeiska amerikaner

A Hawk and aHacksaw har spelat med den kanske mer kända orkestern Beirut. Ytterligare ett amerikanskt band som anammat den östeuropeiska musiktraditionen, mixat den lite med lite rockigt självförtroende från USA och vips skapat en egen genre. Till att börja med tyckte jag inte det var något att lyssna på, lite ytligt östligt kitsch. Men efter några lyssningar började jag ändra åsikt. Låtarna är påfallande enkla i sin uppbyggnad. Ett fåtal ackord som upprepas om och om igen. Am, G, C t.ex. En bräcklig röst som sjunger några textrader. Men långsamt smyger sig nya melodier och klanger in. Musiken växer och blir något mycket större än de enskilda delarna. Jag hade fel. Som så ofta. Man måste lyssna med öppna öron och långsamt bilda sig en uppfattning. Beirut alltså. Tre ackord på ett dragspel ligger i bakgrunden hela tiden. Nantes

Det där med många ackord har egentligen aldrig fascinerat mig. Personligeb tycker jag att det är helt andra saker gör en låt spännande. Konstiga ackord känns mer som något man tar till när man har en svag idé. Mount Wroclai börjar på samma sätt som föregående låt men har t.o.m. fyra ackord på dragspelet, dock är den minst lika bra.

A Hawk and a Hacksaw

Gårdagskvällen avslutades på Röhsska Museets innergård där en tivoliinspirerad bar byggts upp, komplett med popcornmaskin och spunnet socker, som utskänktes gratis.
Det hela ingår i Dans & Teaterfestivalen som pågår just nu i Göteborg. Att vodkabeat befann sig där berodde på att den amerikanska duon A Hawk and A Hacksaw var utannonserade som kvällens huvudnummer. Ja, visserligen är de amerikaner men musiken är inte amerikansk utan i högsta grad passande på denna blogg. Jeremy Barnes har ett förflutet som trummis men spelar nu främst dragspel, även om han hanterar(?) olika slagverk med fötterna och den andra hälften är Heather Trost som är virtuos violinist. De spelar framför allt östeuropeisk musik och är numera bosatta i Budapest för att leva med sin musik. Jag saxar en intervju från dygnetrunt.se där Jeremy Barnes uttalar sig om Budapest:
– Här finns otroligt mycket musik att upptäcka och jag förstår inte riktigt varför folk i väst inte har anammat den östeuropeiska traditionen mer. I Budapest hittar man både musikens själ och hjärta så vi trivs jättebra.
Varför tycker han då så mycket om östeuropeisk mycket?
– Rytmen, tempot och att det finns något sorgligt och glatt samtidigt. Musiken funkar dessutom väldigt bra ihop med alkohol. Det är ingen nödvändighet men de kompletterar varandra bra.

Vodkabeat kan inte annat än instämma i Jeremey Barnes kloka ord. Hur var koncerten då?
Jo, duon började med att beklaga sitt tillstånd efter kräftskivan de deltagit i kvällen innan. En hederlig svensk kräftskiva kan ju suga musten ur den mest motståndskraftige person. Kanske saknades också den där riktiga glöden som jag vet duon kan få fram. Skickligt förstås men lite okoncentrerat. Sedan är det nog så att de tidvis fastnar lite i den där vanliga fällan som västeuropeiska instrumentalister brukar hamna i. Det går inte att bara kopiera en annan kulturs musik hur skicklig musiker man än är. Kopiorna kan aldrig bli som orginalen. Man måste hälla i en stadig dos av sin egen bakgrund för att groggen skall bli bra. Men A Hawk and a Hacksaw har genom sitt turnerande på festivaler och klubbar öppnat upp de slutna facken mellan två olika traditioner och det är gott så. Här är en video från en gatuspelning i Paris:

A Hawk and a Hacksaw samarbetar ofta med den ungerska gruppen Hun Hangar Ensemble och här är ett smakprov från den konstellationen: Serbian Cocek

Dans och sång från Kina

Det är inte så lätt att komma igång med skrivandet efter sommarens avhållsamhet. Tangentbordet är inte det mest lockande i livet just nu och motivationen är låg. Men, men som ett rostigt maskineri börjar vodkabeat långsamt komma igång igen. Informationssökningen har gått lite trögt men en och annan godbit finns i arkivet.
Kina är ju på tapeten för tillfället men kinesisk musik har vi inte hört speciellt mycket av. Så vitt jag kommer ihåg har det inte varit med något kinesiskt på vodkabeat heller. Kina ligger ju faktiskt i öster och med sina snart en och en halv miljard innevånare borde de sätta avtryck även inom populärmusiken. Språkförbistringen gör det naturligtvis svårare att hitta kinesisk musik men en och annan märklighet har letat sig ut på youtube. Den här till exempel. En catchy låt med en spännande koreografi....
Jag ser den om och om igen.

Gruppa Krovi på Vladivostok FM

En nyinspelning av Kinos gamla hit Gruppa Krovi ingår också i den fiktiva radiostationens sändningar. Den går naturligtvis inte upp mot orginalets nerviga rock som jag redovisat tidigare. Men visst, kanske blir någon intresserade av det fascinerande bandet Kino och sångaren Victor Tsoi.

Radio Vladivostok FM

Rysk musik har fått ett oväntat uppsving i spelkretsar genom lanseringen av Grand Theft Auto IV i våras. I spelet ingår en radiokanal som spelar framför allt rysk rock. Ganska många av låtarna har redan varit med på Vodkabeat men några band är nya för mig. Till exempel Marakesh med låten Zhdat.

Försenad Urkultsrapport

Om Urkult har jag skrivit på systerbloggen Brandybeat men några band beskrivs väl bättre på östfronten. Bättre sent än aldrig.

På fredagen gjorde Lelo Nika ett bejubat framträdande i danslogen. Den dubble världsmästaren på dragspel improviserade med bravur tillsammans med en basist och en zimbalonspelare. Det här är en man som spelat i många sammanhang(bland annat med med Zavinul) och behärskar en mängd stilar. Det var både tempofyllt och lyriskt och när Lelo övergick från en furiöst balkantempo till en vemodig svensk folklåt var tårarna inte långt borta. Här hör vi ett exempel på Lelo Nikas kunnande.


Senare var det dags för Räfven att ta sig upp på scenen. Jag har sett dem ganska många gånger men jag undrar om inte det här var den bästa showen någonsin. Som Loke påpekade, var det också första gången de hade en vakt vid scenen. Annars är Räfvens erfarenhet av vakter att de vanligtvis försöker hindra bandet från att spela på gator och torg. Stämningen var således på topp och på samspelet märks det att de turnerat flitigt. Många stilar blandades in men någon "jazzfunk" som tidningen Allehanda hörde var det tack och lov inte. Här ett litet smakprov som någon haft godheten att lägga ut.


Sista bandet på lördagen var serbiska KAL. Jag har sett dem tidigare men var inte förberedd på de hiskeliga tempoväxlingarna. Jag kan inte minnas att de spelat så fort tidigare. Dragan Ristic ledde sina mannar med gott humör och en stor portion humor. Framför allt violinisten imponerade på mig men även de två dragspelarna. En makalös final på en fantastisk festival. Tills det dyker upp något klipp från Urkult lägger jag en video från en annan festival här.


Det var således dags att styra kosan hemåt. Det hade blivit kallare och temperaturen var nere i tio grader när vi passerade Härjedalen.

Dengue Fever!!!!!

Tillbaka i stan skall jag försöka få fart på mina bloggar som legat för fäfot några veckor. Efter Urkult blev det Way Out West i Göteborg.
Lyckligtvis lyckades jag mot alla odds komma in på det packade Pustervik för Dengue Fevers klubbspelning som ingår i festivalen. Ja, till och med tränga mig fram till scenen. Det var hett som i en bakugn, fuktigt och ont om syre. Men hu vad bra det var. Så skall rock vara. Nära. De som hamnade på denna konsert är bara att gratulera. Atmosfären var som i en tryckkokare. Den jättelike basisten och den pyttelilla sångerskan manade på publiken. De flankerades av en gitarrist med bibliskt skägg samt en klaviaturspelare med frikyrklig uppsyn. En mycket anslående line-up om man säger så
(enda konkurrenterna i den grenen var väl bara Grinderman)

Dengue Fever har jag varit nyfiken på länge. Och de uppfyllde verkligen förväntningarna. Jag hade sett flera bra akter under kvällen(Franz Ferdinand, Sonic Youth, The Sonics, Grinderman, m.fl.) men det stora formatet på festivaler gör att man sällan lyckas få den där totala närvaron som är så eftersträvansvärd. Här är en liveupptagning från februari i år som ger en viss(jag säger en viss) uppfattning om hur det lät.